Publicerat
Kategori: Novell

Jag skickade brevet till M.

Jag skickade brevet till M. Det är nästan för pinsamt att berätta. Det var den sista konsertens fel. Allt var för väl inbäddat i rött strålkastarljus och hans leende för mjukt. Det bästa är annars när de släcker ner. Då ansiktena försvinner i en kärleksfull massa som trycker mot scenen. Men den här gången försvann han aldrig. Han stod nere vid ljudbordet och vände jag mig om såg jag honom röra huvudet i takt med musiken. Precis som han alltid gjorde. Flera gånger hade jag sett honom på konserter. Alltid långt fram och ofta utan vänner. Då var ingenting annat viktigare än just det att han var ensam. Jag ville vara som han. Inte nödvändigtvis känna honom. Det där var innan den sista konserten. Efteråt, då musiken fortfarande satt i kroppen, sprang han bort från blickar och höll sig undan. Jag gick hem, omättad med frusna hösthänder.

Sedan skrev jag brevet. Förklarade hur bra jag tyckte han var. Alla konserter, hur bra det var att han arrangerat dem. Sånt smör. Sen delade jag upp meningarna också. Riktigt jobbigt. Började med hans namn längst upp. Inget ”hej” eller ”hejsan”. Bara namnet. M. Nästa rad var helt vanlig men innan jag kom till ordet ”bra” bytte jag rad. Lät det stå ensamt. Som för att betona det. Åh. Vad gjorde jag det för? Han tyckte säkert det såg medvetet märkvärdigt ut. Jag tyckte det såg medvetet märkvärdigt ut. Men så trodde jag aldrig jag skulle våga skicka det heller. Hade inte gjort det i vanliga fall. Inte om jag inte hållit på att respacka. Nu textade jag både för- och efternamn i visshet om att jag kanske aldrig skulle komma tillbaka igen. Tänker alltid så innan långa flygresor. Åh. Varför tänker jag så för? Sex veckor gick och nu är jag hemma igen. Vågar knappt gå ut. Rädd för att möta honom. Var jag jobbig?

Kanske måste jag flytta nu. Jag blev ju ändå sist kvar. Det trodde jag aldrig. Flera år av längtan bort. Bort från hela stan och alla människor med låtsasattityd och rosa cigaretter. Men ingen förstod. Min bästa kompis U ville köpa sommarstuga utanför stan då jag föreslog att vi skulle dela lägenhet. Vi hade ju alltid sagt så. Att vi skulle flytta iväg tillsammans menar jag. Helst två rum skulle vi ha, eller tre. Det var lite olika. Först var köket viktigast. Kanske skulle vi odla basilika. Och jag skulle inte ha något emot om hon tvättade sina penslar i diskhon. Sen kom vi på idén om lekrummet och då var vi ju tvungna att ändra det till en trea. Vi hade redan boxarhandskar, hopprep och några kuddar. Egentligen räckte det ju om vi hittade några madrasser att lägga ut på golvet. Slåss eller vila. Oslagbara alternativ. Och så tänkte hon på sommarstugor… det var nästan kusligt. Men egentligen spelar det här ingen roll för det var länge sedan. Kanske fyra månader. Idag flyttade U till Falkenberg. Hon tog boxarhandskar och penslar och flyttade in i någon annans lägenhet.

Jag var där tidigt tidigt och kramade hejdå. När jag kom hem låg morgontidningen med M där. Halvsida med bild som log mot alla utom mig. Han skulle nog inte le mot mig mer. Tydligen flyttade han till Stockholm i förra veckan. Kan alltså sluta oroa mig. Fan att jag inte hann träffa honom.

Skriven av: lisa

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan