Jag tänker alltid på dig i april

Jag sätter på ”Aprilhimlen” av ingen mindre än självaste Håkan Hellström och skruvar upp volymen till max, sätter mig i fönstret, tänder en cigg, andas in och andas ut. Aprilsolen lyser på mina armar och får mina larvliknande ärr att framhävas lite extra. Just då, när jag sitter där i fönstret och tänker de allra mörkaste tankarna springer Prinsessan Eva in genom dörren. Prinsessan Eva är min fyrbenta vän. En mops, som jag fick av min far dagen då han dog.

Jag släcker ciggen och böjer mig ner för att plocka upp henne i min famn. Hon lägger sig tillrätta och börjar slicka på mina ärr. De ärr som pryder båda mina armar från axlarna och ner. ”Jag är stolt över mina ärr och det vet du gumman” säger jag till mina alldeles egna prinsessa och hon börjar istället slicka mig överallt i ansiktet. Jag är fortfarande vid liv, trots omständigheterna. Klart som fan att jag är stolt över mig själv och mina ärr.

Ur högtalaren hörs Håkans inte helt perfekta sångröst sjunga ”Jag tänker alltid på dig i april.” Jag fäller en tår, som Prinsessan Eva genast slickar bort. Jag trycker ansiktet mot hennes knubbiga hals och börjar storgråta. Just idag var det fyra år sedan min älskade far gick bort i lungcancer. Fyra år av svår sorg och en massa tid med rakbladet, min andre vän. Jag lyfter huvudet, torkar snabbt bort tårarna och hoppar ner från fönstret. Jag ger Prinsessan Eva en snabb kyss på nosen innan jag sätter ner henne på golvet.

Jag tittar snabbt på klockan som visar 09:47. Normalt sätt skulle jag ha varit i skolan vid det har laget, precis som alla andra ungdomar i Sverige. Eller ja, som alla friska ungdomar i Sverige. Jag har varit sjukskriven från skolan under en längre period då jag lider av destruktivt-beteende och svår depression. Någonting jag gjort sedan min fars död. Jag har haft tusentals samtal med hundratals olika psykologer samt käkat tiotals olika mediciner. Men ingenting utav det hjälper, ingenting får min far att återuppstå ifrån de döda. Jag önskar så att Håkans ord: ”Man måste dö några gånger innan man kan leva.” stämde. Åh tänk. Min mor är arbetsnarkoman, hon kom på ett sätt att komma på andra tankar och jag klandrar henne inte. Men det hade varit skönt att kunna ha någon annan än min hund att prata med.

Jag tappar upp badkaret så pass mycket att en del vatten hamnar på golvet när jag kliver i. ”Jag har också en daglig rutin, precis som du.” säger jag och tittar på Prinsessan Eva som sitter på badrumsgolvet. Jag sträcker mig mot badrumsskåpet där jag förvarar endast mina ägodelar. Mina rakblad. Jag väljer ett utav dem och för det mot min underarm och snittar ett lagom djupt sår. Jag upprepar rörelsen och låter blodet falla mot vattnet. Det slutar inte blöda, men det gör inte mig något, inte heller gör det ont.

Jag väcks ur mina mörka tankar utav att Prinsessan eva gnyr, hon tycker nog minst om mitt självskadebeteende i den här familjen. ”Men gumman.” Jag går upp ur badkaret och trycker henne mot min nakna kropp. Och där sitter vi på badrumsgolvet, som bundna till varandra.
Jag virar in mig i en handduk och går tillbaks till mitt rum. Jag lägger mig i sängen och Prinsessan Eva lägger sig i sin korg precis nedanför min säng. Jag blundar och låter mig fångas av drömmarna.

Jag vaknar av ett flåsande ljud, som om någon har problem med andningen. Men efter ett tag upphör det obehagliga ljudet och jag blir tillfångatagen av drömmarna igen.

När jag vaknar nästa gång är klockan redan sent på kvällen. Jag rullar över på vänster sida för att se om Prinsessan Eva fortfarande sover. Det gör hon. Men det är någonting som inte stämmer, hon ligger stilla, för stilla. Jag kastar mig upp ur sängen och ställer mig på alla fyra framför henne. Jag ruskar om henne, försöker väcka henne. Men det går inte, hon sover för djupt. Jag hukar över hennes lilla kropp för att höra om hon andas, men det gör hon inte. Jag kramar om hennes livlösa kropp och snyftar. Prinsessan Eva finns inte längre. Ännu ett dödsfall på denna, redan, sorgliga dag.

Jag står på bron med vinden som tar tag i mitt hår och mina kläder. Det är nästan som att vinden försöker få ner mig på marken igen. Älvsborgsbron och jag är oense. Av någon konstig anledning påminner denna bron mig om min egna Gud. Håkan Hellström. Han har haft en stor betydelse för mig och för det vill jag tacka honom. ”Tack snälla för att du finns, tack för stjärnorna på himlarna och tårarna på kinderna. Vi ses snart.” viskar jag samtidigt som jag tittar upp mot himlen. Jag tar klivet, bort från denna misär, även kallad livet.

Elin S

Elin S är medlem sedan 2016 Elin S har 1 publicerade verk