Jag var bara ett barn

Om jag kunde gå tillbaka, så skulle jag säga gör det inte. De kommer orsaka dig så mycket ångest och jobbiga tankar. Du kommer känna dig äcklig och oälskad. Men vi kan inte vrida tillbaka tiden, även om vi Ibland skulle vilja det.

Vem minns saker glasklart när man är sex år gammal? Allt annat som hände när jag var sex år minns jag bara i fragment. Som löv som blåst förbi mig i vinden. Medan detta, de är en bild och jag kan se varenda pixel i bilden, glasklart. Fast de är många år sen.
Jag antar att de var en ganska varm dag, jag lekte med min yngre kusin, vi var nära varandra på den tiden. Hon förstod mig och jag förstod henne. Vi var nästan oskiljaktiga, ville ses så ofta det gick. Inget var komplicerat eller konstigt. Vi bara lekte och levde livet antar jag.
Så jag vet inte varför eller vem av oss som fick idén att gå in till min andra kusin, han som var äldre än oss två. De jag minns är att de var morgon, för vi hade inte mycket kläder på oss, bara typ en t-shirt och trosor. Jag vet inte ens varför vi gick in dit eller vad leken gick ut på. De jag minns var att vi sprang runt i hans rum. Hoppade upp och ner från hans säng som inte var riktigt lika låg som en vanlig säng och inte lika hög som en våningssäng. Jag vet att jag kanske klättrat upp i sängen på något sätt. Jag vet inte ens var min yngre kusin var. Om hon också var i sängen eller om hon sprang runt. De jag minns är att han var där och att han drog ner mig under täcket.
Jag minns inte om jag kände mig rädd i det ögonblicket. Förvirrad var jag i alla fall, för jag förstod inte. Men jag vet att det kändes fel, att jag ville därifrån, men jag kunde inte röra mig. Han höll inte fast mig, jag var bara paralyserad över hela situationen. Jag började känna att han började röra mig, jag kunde inte se något, för de var så mörkt under täcket.
Jag antar att de började vi halsen, några fingrar som försiktigt kände på min hud. Som om han väntade på att jag skulle säga ifrån, när jag inte ens förstod vad som hände, för jag var bara ett barn.
När jag inte gjorde något så fortsatte han, delar av fingrar blev en hel hand. Min barndom kändes plötsligt långt borta. Vad är det som händer och varför gör han så här? När handen rörde sig längre ner och innanför mina trosor så ville jag börja gråta och springa därifrån, men jag var som paralyserad. De kändes som om jag låg där en evighet. När jag kände att min yngre kusin hoppade upp i sängen och handen försvann.
Äntligen bröts paralysen och jag flydde från sängen och ner på golvet och in i min yngre kusins rum. Så småningom så kom hon efter. Vad hade hänt? Vad har jag varit med om? Var det mitt fel? Varför känns det så här? Jag hann inte tänka mer innan min yngre kusin frågade om jag var hungrig och om jag ville äta frukost? Jag återvände till verkligheten och drog på mig masken av att allt är okej och sa javisst och sen gick vi i väg.
Jag tänkte aldrig på den här dagen igen. Jag ville inte tänka på den. Jag ville inte väcka upp känslorna jag känt i det ögonblicket. Obehaget, rädslan och äcklet över att jag bara hade legat där och inte gjort något. Jag trodde alltid att de var mitt fel. Att jag var den som skulden bära skulden för det som hände. Men de var bara det, jag skulle inte ens behöva tänka dessa tankar.
Jag var ett barn, jag skulle inte vara stark och stå upp för mig själv
Jag skulle vara skyddad och trygg. Men de var jag inte.

Skriven av: Anonym