Publicerat
Kategori: Novell

Jag vill spela huvudrollen i mitt eget liv


Hej! Lyssna. Jag vill berätta något för dig. Egentligen är det här för din skull, trodde jag. Men det är lika mycket för mig. Jag kan inte veta om allt detta utan att berätta det för dig. 

Imorgon är en illusion, allt du någonsin kommer ha är nuet.  

Jag sitter på tåget på väg mot mitt arbete en sedvanlig tisdag. Jag sitter i tysta vagnen och som alltid luktar det en blandning av unkna tågsäten, parfym och rök. Har precis fällt upp gardinen och kikar ut. Det vackra landskapet utanför tågfönstret kastar mig tillbaka till den senaste tidens insikter och jag kan nu istället sluta mina ögon och se allt lika klart ändå. Har det här alltid funnits? Denna vackra himmel, som jag älskar att titta på och som talar till mig varje dag? Dessa öppna åkrar, smyckade med blommor i olika nyanser? Ängar och havet? Sjöar, vinden i träden av alla dess färger och former? Jag kan inte förlika mig med tanken att detta funnits för mig att skåda i över trettio år. Allt är så vackert nu, och en dag utan att få ta del av det gör att jag hamnar i obalans med mig själv. Hur har jag missat det, har någon gömt det för mig? Troligen inte. Jag liksom många andra har vuxit upp på ställen i frånvaro av dessa miljöer, och det har gjort att jag blivit fråntagen möjligheten av att få känna vad det kan ge mig. Känslan av samhörighet utan andra människors närvaro. En känsla som är obeskrivligt ren. Den talar om hur vacker världen är. Kontrasten till detta är de lägenhetskomplex i betong avgränsade av torra buskar som påminner om en barndom i ett grått eko. 

Jag var ute och gick med barnvagnen häromdagen. Vi skulle handla mat i en av de affärer vi alternerar mellan, och barnen behövde leka av sig innan. Vi var i ett litet område med lägenhetshus och grönområden. Jag gick på en av de små vägarna omringade av hus och buskar i en svårdefinierad färg av brunt, rött och grått och jag kastades tillbaka till 2002 då jag själv växte upp i ett liknande lägenhetskomplex. Jag såg sällan naturen eller havet och kände inte vinden i mitt ansikte mer än när jag cyklade hem ifrån skolan. Jag kan inte låta bli att känna det som att mina föräldrar fråntagit mig möjligheten att få se jorden, världen och livet i dess vackra utstyrsel som faktiskt finns här för oss varje dag. För när man inte får tillfälle att få se vad som finns där, vet man heller inte om det. Tänk om jag redan tidigt i livet insett att detta naturligt trygga omfamnande ifrån jorden finns tillgängligt för oss varje dag hela tiden. Kanske hade det gjort att jag tidigare än vid en ålder av 30 lärde mig hur jag hittar mig själv i famnen av något större.  

Du vackra själ, som vilar i grönskan av träden, i glittret som smyckar vassen som svajar längs längst kanten av de åkrar jag springer vid på landet idag. Som värms av solens ljus och reflekterar en guldton som talar till mig lovande och inger hopp om framtiden. Den väg som jag alltid kallat “möjligheternas väg” som berättar för mig att världen är min och att alla möjligheter är mina att göra vad jag vill med. Har någon noga valt ut den så iögonfallande palett av färger som ton i ton utgör våra åkrar, med en accentfärg som ropar till mig att det är viktigt att stå ut för det är starkt och vackert? Det signalerar hopp och styrka. Kan det verkligen på ett naturligt sätt ha blivit så vackert, bara av hur vinden sprider alla frön? Hur kan allt detta så tydligt tala till mig på ett språk som inte är verbalt? Vackra fjärilar som landar på marken, på en bilväg ute i ingenstans, eller vackra fåglar som på öppna platser cirkulerar framför mitt ansikte och kvittrar. Eller en vacker blomma som högst troligt kommer ifrån någons planterade trädgård, hamna på en asfalterad gata, tom av både folk och bilar så långt ögat kan nå. 

Jag antar att dessa tecken alltid funnits där för mig att se. Men att jag inte blivit given verktygen att se dem. Först idag är jag uppmärksam om allt i min tillvaro, och det förgyller varje minut av mina vakna dagar. Det är inte känslan av att bli bekräftad på sociala medier eller en bekants avundsjuka ton i rösten när jag berättar om en ny tjänst, som i den tysta stillheten ger en känsla av tillfredsställelse och ro. De är inte de känslorna som gör att jag flödar av kreativitet, eller ryser av lycka av själva uppenbarelsen av dem. Det är när jag är i kontakt med mitt innersta, det vi har olika ord för men som jag kallar själen, som ju funnits där hela tiden men som jag aldrig lyssnat till och vilat med. Det är i kontakt med den som jag på riktigt för första gången kände hur det känns att vara lycklig. Det var ju inte när jag uppfyllt allt som samhället talat om för mig att jag borde, utan det var i frånvaron av precis allt det.  

Det finns ingen anledning att sträva efter en specifik framtid om du ändå inte lär dig att vara i nuet. För när du når dit kommer du vara någon annanstans.  

 

Skriven av: linneamalm.se

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren