Jagad

Med bultande hjärta och värkande ben springer hon genom staden. Jagad, jagad av män som bara vill en sak - döda. Kulorna viner förbi hennes huvud och folk faller till höger och vänster när kulor träffar kött. Skriken och skottljuden är bedövande och hon vet att hon måste gömma sig eller ta sig ur staden. Hon svänger höger in i en gränd i hopp om att komma undan, men en ström av folk följer henne och hon är plötsligt längst fram i en grupp panikslagna människor. Skott avfyras in i gränden och skriken blir högre. Hon måste fortsätta springa om hon inte ska bli nedtrampad. Hon svänger åt alla möjliga håll för att komma undan när gränden plötsligt öppnar sig till ett delvis nedfallet krematorium - det här är hennes chans att komma undan.
Byggnaden är en labyrint av rum och korridorer, men de unga dagar hon haft där med sin pappa hjälper henne att hitta. Hon svänger runt ett hörn och tar sig in via en bakdörr. Just som hon kommer genom dörröppningen ser hon något svingas mot henne. Med nöd och näppe lyckas hon ducka, men snabbt kommer en ny sving som träffar henne i magen och hon faller på rygg. Två stora män tornar upp sig över henne med höjda vapen. Båda deras ansikten är dolda av mörkret, men en ljusstrimma smiter genom ett fönster och lyser upp en del av den enes ansikte. Ett ansikte hon känner igen.
– Pappa…
– Hanna? svarar mannen.

Mörkret har fallit och en liten brasa tänds i en tunna. Runtom brasan står runt tio personer och pratar lågmält, allt för att undvika att bli upptäckta. När militären slog till i den lilla staden hade de alla gömt sig här och varit redo att försvara sig.
– Förlåt för att jag slog till dig förut, säger mannen som vaktat dörren tidigare. Vi kunde inte vara säkra.
– Det är ingen fara, svarar Hanna och tar sig om magen då hon tänker på slaget.
– Jag heter Mattias.
– Hanna, svarar hon och de skakar hand.
Morgonen kommer och en man springer in i rummet med panik i blicken och hastiga andetag.
– De har upptäckt oss, de är på väg hit med vapen och allt. Vi är körda!
– Inta era positioner och var redo på att öppna eld! säger Mattias.
Brasan släcks och alla förutom Hanna greppar ett vapen. Hon leds ut ur rummet av sin pappa och in i ett annat.
– Ta den här, säger han och räcker henne en pistol. Göm dig var som helst, låtsas som om det är kurragömma igen, men skjut bara om någon hittar dig!
En nick är allt som behövs och hennes pappa springer iväg. Precis innan han rundar hörnet ser hon honom dra sitt gevär och skjuta ut genom ett fönster. Hanna börjar springa igen, försöker hitta sitt favoritgömställe. Hon hör trampet av kängor och män som ropar och hon svänger snabbt in genom en dörr. Tyst trycker hon i skuggorna i väntan på att ljuden ska passera. Kängor trampar förbi i stadig takt och fler skott hörs. Försiktigt smiter hon ut ur rummet, springer nedför trapporna och ut genom en uppsprängd dörr. Hon måste ta sig in i skogen, men de första träden kommer inte förrän hundra meter bort och hon kommer att vara väl synlig. Hon springer, snabbare än någonsin förut, och skogen närmar sig snabbt. Då kommer första skottet. Hon hör hur kulan träffar jord och snubblar till, men hon måste fortsätta springa. Ett till skott avfyras och det ilar till i armen, värre än gången hon blev biten av grannens hund. Hon känner pistolen glida ur handen i och med att armen tappar all styrka. Hon når de första träden och fortsätter springa medan hon hör skotten träffa träd.
Hon når en stor sten och hukar sig bakom den, känner något varmt rinna längs med armen och tittar ned. Kulan har bara snuddat överarmen, men det blöder ändå ymnigt. Hon drar av sitt vita linne och knyter den hårt runt såret. Det är mitt i sommaren så kylan är inget problem, men hon sitter nu i jeans och BH mitt i skogen, jagad av män som vill döda. Hennes pappa är död, likaså hennes mamma, snart kommer hon själv att vara det. Rop från männen hörs och hon bryter ihop, tårarna rinner och hon vet att det här är slutet. Hon faller ihop på knä och en man kommer runt stenen, ropar något på ett språk hon inte känner igen och puttar över henne på rygg. Han grenslar henne och drar fram ett tygstycke han knyter runt hennes handleder, tar tag i hennes BH och sliter av den. Hon blir våldtagen.
Hon vaknar av att någon ruskar om henne och hon öppnar ögonen. Hon är nu i ett träsk hon känner igen från skolutflykter, men den här gången är det hon, tillsammans med flera andra barn som tittas ned på. Män står på de upphöjda gångvägarna och röker cigaretter och dricker ur glasflaskor. Högtalarna som används för guidade turer sprakar till.
– Jamen, titta här gubbar, det verkar som att alla är vakna! hörs en röst. Ska vi börja med vår lilla föreställning?
Männen ropar och hojtar instämmande.
– Seså då! ropar mannen ur högtalarna. Spring, små barn, spring för era korta liv!
Männen drar fram sina vapen och börjar skjuta i luften och Hanna springer. Flera av männen hoppar ner och börjar skjuta mot alla barn och ungdomar som springer genom träsket. Barnen gråter och skriker, männen skrattar och Hanna kämpar vidare. Barnen faller som flugor till höger och vänster, men allt hon kan tänka på är att ta sig bort. En tanke slår henne. Det finns ingen väg ut, hela träsket är avstängt med stängsel sen länge. Hon kommer att dö.
Ett skott träffar henne på höger sida av ryggen och hon faller på sidan med ett skrik. Tårarna kommer igen och hon vet att det är nu hon dör. En man tar tag i hennes axel, vänder henne på rygg och börjar slå henne skoningslöst. Hon är på något sätt vid medvetande när han slutar och drar fram sin pistol och tar tag om hennes hals. Han trycker pistolen mot hennes tinning och klämmer åt runt halsen. Det sista hon hör är barnens och hennes egna kvävda skrik.

Skriven av: Linus Holmström