Publicerat
Kategori: Novell

Jaime - Mannen som höll i en skylt.

Jag hade i flera år sett männen som står på olika platser i Stockholms
city hållandes en skylt.

Budskapet var detsamma oavsett om det var på Drottninggatan, Sergelgatan
eller Hamngatan.

På skylten fanns en pil och ett namn på en restaurang, med ett erbjudande.

Tex. “Stor starköl 29 kr”, ¨“Thaibuffe 109 kr”.

Alla årstider hade jag sett dom stå där.

Stilla och tysta.

Oftast såg dom ut att vara från Sydamerika, kanske flyktingar?

Bara män.

Aldrig en kvinna.


Jag frågade min vän K vid ett tillfälle om hon visste nåt om dessa män.

Hon arbetade med flyktingar och hade stenkoll på allt.

Från gömda till de som fått uppehållstillstånd.

Hon sa att hon skulle kolla upp det och återkomma.

En kväll ringde hon och sa att hon hade träffat en man från Peru,
Jaime, som var en av dessa “män”.

Han hade sökt hjälp på den hemliga sjukvårdsmottagning som K
arbetade extra på.

Där fick hon höra en del av hans historia.

Ville jag träffa honom?

Gärna, sa jag och ett par kvällar senare åkte jag hem till K på Södermalm
för att träffa Jaime.


Jaime var en kort, knubbig man.

Mörk hy, indianska drag.

Han sa sig vara 29 år och kom ursprungligen från Arequipa, Peru.

Medan K serverade Jaime en öl och mig en kopp te berättade Jaime sin
historia.

Eftersom både K och jag kunde tala och förstå hygglig spanska så hade
vi inga större svårigheter att följa med vad Jaime berättade.

K hade lärt sig på universitetet en gång i tiden och jag genom min
fru som ursprungligen kommer från Chile.


“I juni 2001 inträffade en mycket kraftig jordbävning staden Arequipa
där jag och min familj bodde.

Eftersom jag inte hade en egen familj ännu så lämnade jag staden för att
hitta försörjning.

Vi hade innan jordbävningen haft en livsmedelsaffär där hela familjen
arbetade men den var helt förstörd och vi hade inte tillräckligt med
sparade pengar att bygga upp den igen.

Någon försäkring hade vi inte heller.

Eftersom jag inte har någon speciell yrkesutbildning så var mina möjligheter begränsade.


Redan några dagar efter jordbävningen dök det upp folk som ville erbjud unga arbetslösa män “stora möjligheter”.

Jag var misstänksam men samtidigt som många andra desperat efter ett arbete.

Men min far löste problemet genom att köpa en biljett åt mig med bussen till huvudstaden Lima, ca 100 mil bort.

Med mig fick jag adressen till hans bror som hade flyttat dit för många år sen.

Eftersom telefonerna inte fungerade så fick jag åka på vinst och förlust.


Bussresan tog 14 timmar och jag kom fram på förmiddagen dagen efter.

Eftersom det inte finns någon central busstation i Lima så fick jag stiga av
vid bussbolagets kontor.

Jag hade ingen aning om var jag befann mig i staden men med en hel del hjälp och en dryg promenad så fann jag min farbrors hus.

Han blev måttligt glad att se mig även om han var lättad att ingen i vår familj hade skadats i jordbävningen.

Han kunde inte ordna arbete i Lima men han skulle fundera på andra lösningar och sa att vi fick prata mer om det nästa dag.


Kvällen efter när min morbror kom hem från arbetet som vaktmästare på en statlig myndighet så satte vi oss ned.

Han hade ett förslag.

Han frågade om jag visste att hans äldste son Jose var bosatt i Sverige och gift med en svenska.

Givetvis, sa jag.

Min farbror hade pratat med Jose på telefon och han sa sig välkomna mig till Sverige om jag tog mig dit på egen hand.

Arbete, nånstans att bo, allt ordnade han självklart på plats till sin kusin.

“Sverige”, tänkte jag.

Jag visste inte mycket om det landet.

Bara att det låg långt bort och det betydde säkert att det var mycket annorlunda.

Men nu hade jag inte så många valmöjligheter.


Genom min morbrors lokala kontakter så kom jag en kylig höstdag över gränsen
till Sverige.

Jag vill inte berätta hur jag tog mig från Lima till Sverige så fråga mig inte
om det!


Min kusin och jag kände inte varandra så väl men jag fick ett varmt välkomnande.

Och jag tyckte genast om hans svenska fru.

De bodde i en förort strax utanför Stockholm och jag blev förvånad över hur fint dom hade ordnat det för sig.

Det visade sig att min kusin och hans fru ägde en lite centralt belägen restaurang i city och det var där jag erbjöds arbete till att börja med.


För mat, lite fickpengar och en tältsäng i deras vardagsrum har jag nu arbetat hos dom i snart 9 månader.

Problemet är hur jag skall komma vidare“, sa Jaime och tittade på den tomma ölflaskan som han ställt på soffbordet.


Vi satt alla tysta en stund.

K:s svarta katt låg under soffbordet och tittade på mig.

En ambulanssiren hördes nerifrån gatan och försvann ned mot city.


Jaime fortsatte:

“För det första är det inget kul att bo hos min kusin längre.

Vi går varandra på nerverna och dessutom är hans fru med barn och skall föda om ett par månader.

Men eftersom jag är här illegalt så lever jag i ett sorts vakuum.


Jag har börjat dricka en del för att glömma det liv som jag lever för en stund
men det är ju ingen lösning.

Så tills dess får jag städa på kusinens krog och stå med skylten på Drottninggatan“.


När jag satt på buss 43 hem så insåg jag att hur lite vi vet om de vi ser på stan.
Deras livshistoria, deras drömmar och framförallt deras besvikelser.


Nästa dag gick jag längs Drottninggatan och fick se Jaime stå där med
skylt.

Jag nickade till honom och fick ett smalt leende från honom.

Han hade gett mig sitt livs viktigast historia men här på gatan var vi som
främlingar för varandra.

Han ville ha det så.


COPYRIGHT (©) Fredrik Viberg 2007

Skriven av: Fredrik Viberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar. Skrivandet har blivit ett sätt att ventilera och släppa ut filtrera och rensa.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson