Jakten

Vi springer som galningar och jag kan knappt hålla skrattet inne, men jag vet att vi inte är säkra än så jag håller skrattet inne. Nash säger alltid till mig att jag har lust att skratta i de konstigaste stunderna, men jag kan inte hjälpa det, jag får bara en känsla och det är svårt att inte låta den visa sig. Det är som när jag torterar folk, hur hjälplösa de ser ut och det kliar i mina fingrar att göra något som orsakar de smärta. Jag kan inte hjälpa mig själv, det känns så underbart att se folk be mig att sluta att lämna dem ifred och hur angår det mig om dem har barn, jaha synd för dig men jag bryr mig inte ett jävla skit om dina barn, dem kommer klara sig fint utan dig. Dem jag hatar mest är dem som bara ger upp,för vad är det roliga i att skada någon som inte kämpar emot, som inte har någon viljestyrka utan bara ligger där som om dem redan är döda, vilket aldrig händer längre, det har inte hänt sedan jag var sexton.

Sen hör jag det, det svaga ljudet av hundar som skäller. Men vart ska vi ta vägen, gatan fortsätter bara rakt fram, flera meter till. Jag sa åt Nash att vi inte borde ha dragit hit, det är för nära polisstationen, vi skulle inte ha lång tid på oss att fly, men Nash sa att han hade en felfri plan som skulle gå utan några större misstag, men såklart så kunde tvillingarna inte gå fem minuter utan att få något att explodera.

Vi är nästan framme vid slutet av gatan, snart kommer poliserna hinna ikapp oss och då kommer det vara riktigt kört.
-”Hörni, där är en sidogata, vi springer in där” säger Felicity, jag tror jag aldrig varit så glad. Vi springer in på sidogatan men polisen är oss fortfarande tätt i hälarna. Men vi fortsätter att springa och vi kommer en bit innan Felix snubblar på något och ramlar ihop på marken.

-”Upp med dig” viskar Felicity med en bestämmande röst. Jag måste säga det den tjejen kan vara riktigt skrämmande när hon vill. Felix reser sig snabbt när han hör den arga tonen i Felicitys röst. Vi fortsätter att springa, men poliserna börjar knappa in på oss. Vi kommer fram till en korsning och jag föreslår att vi delar på oss så att hundarna får svårare att spåra oss. Tvillingarna springer vidare på gatan vi redan är på medans Nash tar höger och jag springer mot vänster. Jag kan stadens karstsystem om vi alla springer ungefär lika snabbt kommer vi komma runt stadskärnan och mötas. Jag hoppas verkligen inte att polisen hinner ifatt någon av de andra, men om polisen tar dem hoppas jag för deras skull att dem inte anger mig. Vänner klarar jag mig utan men inte en chans att jag åker in i fängelse jag skulle dö av tristess.

Jag springer men nu hoppas jag att en polis ska komma ikapp mig, jag kan inte hjälpa det, det bara är något med känslan av att poliser aldrig misstänker att bakom fasaden av en prydlig artonårig flicka som bara haft lite otur i livet, finns en flicka som inte bryr sig och bara vill orsaka smärta, och att se överraskningen i deras ansikten när deras auktoritet inte gör med mig jag bara fortsätter titta de i ögonen tills dem inte har något annat val än att vända bort blicken. Sen kan jag tortera dem och få de att önska att dem aldrig stötte på mig att dem stannat kvar på stationen och aldrig valt att gå ut på det här uppdraget.

Jag springer fortfarande, jag tror jakten har pågått i en kvart nu och jag borde vara alldeles för trött för att för att springa ifrån en polis med all deras speciella träning, men jag har också tränat på det här, att springa iväg från mina problem, det har jag alltid gjort och jag tänker inte sluta nu. Jag springer runt hörnet på en byggnad och får syn på en skylt till någon restaurang som fortfarande har öppet. Jag är faktiskt förvånad att det här är den första restaurangen jag har sett sen jakten började. Jag trodde mer än en restaurang skulle ha öppet vid klockan tio på kvällen, vi har hunnit springa över halva staden vid det här laget. Jag funderar om jag ska sluta springa och gömma mig på restaurangen eller om jag ska fortsätta springa, men jag har inte mycket tid innan polisen hinner ifatt mig och restauranger brukar väl ha en dörr för leveranser på baksidan som oftast leder till någon slags gränd. Det kan vara värt ett försök iallafall. Men hur ska jag ta mig genom restaurangen utan att personalen pekar ut vart jag sprang. Ja nu finns det ingen återvändo jag fortsätter springa på den gatan jag redan är på. Att gå in på restaurangen skulle ändå antagligen leda till att någon blir dödad vilket jag försöker sluta med, att döda folk alltså. Nash säger att mina offer lider mer om de inte dör och Nash är ledaren så det är han som bestämmer, och han skulle antagligen inte bli överlycklig om jag blev tagen av polisen för att jag inte kom bort tillräckligt snabbt.

Jag här polisens steg bakom mig, varför har han inte gett upp än, han borde förstå att han aldrig kommer få tag på mig. Bara han inte känner igen mig så är allt lugnt. Om de känner igen oss kan polisen be offer identifiera oss och då är allt över, då kommer de veta att vi är bakom det här, att den största ligan den här staden har sett på många år bara är ett gäng ungar som inte var nöjda med sitt liv.

Men gud mina lungor har börjat verka jag kan inte spring länge till. Kom igen finns det ingen gränd jag kan gömma mig i eller skada polisen så att hans fru aldrig kan se hans ansikte utan att börja gråta. Gatan svänger runt precis framför mig snart är jag framme vid mötesplatsen och innan dess måste jag ha skakat av mig polisen annars berättar han väl om den för alla. Mina lungor värker så mycket jag vet inte om jag klarar mig ända fram till mötesplatsen. Jag snubblar till och medans jag ligger på marken hör jag polisen komma ytterligare några meter närmare mig. Jag antar att min tid här är över, men jag kan inte andra vänner och bygga nya gäng. Precis innan jag svimmar av hör jag en annan kropp slå i marken.

Ida Norman

Jag är en människa som älskar att både skriva och läsa.
Ida Norman är medlem sedan 2017 Ida Norman har 3 publicerade verk