Jakten på stulna barn

Den 3 augusti, 2014. De riktade k-pisten mot min rygg. Hur mycket jag än ville springa tillbaka till min älskade fru och min två små änglar till barn så gick det inte, de skulle peppra mig full med hål.

Vi tvingades ut till en liten dal utanför byn. De radade upp oss, alla män från byn, alla förutom de som redan hade dödats. Sedan började det. De sköt och sköt och sköt och skrek ut sina böner samtidigt. Jag säckade ihop. Jag var träffad. Visste inte var, blundade och upprepade ”amen, amen, amen” och tänkte på min familj, min fru och mina barn, mina syskon, mina föräldrar, mina vänner. Jag öppnade ögonen, sakta. Jag var inte död ännu, jag såg hur mina bröder, min pappa och mina släktingar blödde och var livlösa.

Var jag också död? Jag blundade igen. Kände mig för. Var det så här det var meningen att det skulle kännas innan min själ skulle vandra vidare?

Maskingevären hade tystnat. Levde jag? Jag var inte död. De gick runt bland oss, med sina arméboots kontrollerade de om vi var döda eller inte. De sparkade på oss för att se om det var liv kvar i oss. De sköt sedan tafatt på liken. En man trampade mig på bröstet medan han sköt på andra. Jag spelade död. Han gick vidare. De lämnade oss och gick tillbaka mot byn.

Jag tittade mig omkring. Rörde inget annat än ögonen. De var verkligen borta, det var bara kropparna av de andra männen och jag, kvar. Försiktigt, började jag röra på mig. Kunde jag gå? Fungerade benen? Jag var bara skjuten i axeln. Jag måste ha säckat ihop innan de hann skjuta sönder min överkropp.

Ingen annan av de hundratals männen rörde på sig, jag såg ingen andas, hörde inga röster. Jag viskade ”lever någon av er?”, ”någon som hör mig?”. En av mina kusiner höjde sitt huvud och en arm. Jag kröp över de andras lik för att nå honom. Han tog min hand, tittade på mig och sade ”Du lever, ett mirakel, ge igen, du måste ge igen, kämpa, lev, lev för oss alla!”, sedan slocknade han, för alltid.

Jag gömde mig i dalen, mellan buskar, så att de inte skulle kunna se mig. Jag såg hur de tvingade unga kvinnor och barn upp på lastbilsflak. Pojkar för sig och kvinnor och flickor för sig. Men var var de äldre kvinnorna? Jag såg rök från bakom byn och tänkte att de också brände ned hus, skola, sjukhem, allt. Lukten av röken hade jag aldrig känt tidigare. Det luktade bränt kött. De måste ha bränt vår boskap tänkte jag först. Men sedan. Herregud, herregud, de hade väl inte bränt mamma och de andra äldre kvinnorna? Var det de skriken jag hörde tidigare?

På natten vågade jag ställa mig upp. Och jag sprang och sprang och sprang, allt jag kunde. Mot Sinjarberget. Där de flesta yezidier nog befann sig.

Sju timmar senare var jag framme. Hela berget var omringat av jihadister. Skulle jag finna min fru och mina barn?

Om jag närmade mig skulle jag bli skjuten. Jag skämdes över att jag inte kunnat göra annat än att springa. Jag gömde mig på nytt.

På natten sprang jag igen. Jag ramlade över en livlös kropp. Flera kroppar. Jag hade kommit till en yezidisk by och dess mäns dödade kroppars dal. En mobil ringde. Jag såg ljuset och gick mot den. Svarade inte. När den slutat ringa gick jag in på nätet. Jag läste allt jag kunde, på kurdiska, på arabiska, på engelska. Det var som jag såg och förstod. Jihadister hade omringat Sinjar och väntade på att alla skulle dö.

Jag stoppade mobilen i fickan. Jag letade efter fler och hittade en till och stoppade den också i fickan. Nu var jag i kontakt med omvärlden och kunde följa händelseutvecklingen. Jihadisterna skröt om alla sina illdåd, om massakrer och kidnappningar. Inget hölls hemligt. Barn och hela familjer skulle svältas till döds eller dö av nattens kyla. Medan hela världen tittade bort.

Jag slutade fungera som en människa, blev en robot utan känslor. Det enda som räknades just nu var att överleva i flykt. Jag skulle sedan kämpa mot dem, till sista blodsdroppen. Om jag skänkte min fru, mina barn och alla andra mer än en tanke skulle jag gå sönder av rädsla för vad de gick igenom, av sorg. Det hade jag inte råd med.

---

Ett år hade gått. Jag var i Sverige, i en mellanstor stad, på väg till undervisning i svenska. Jag gick förbi torget, där stod tre unga män och delade ut flygblad. En av dem tvingade – med ett leende på läpparna – på mig ett. Jag kände hur knäna svek mig och jag fick svårt att andas. På toppen av flygbladet fanns ISIS-flagga. Jag skakade i hela kroppen. Mannen frågade mig om jag mådde bra, om jag behövde hjälp. Jag mindes inte vad jag svarade, ville bara därifrån. I skolsalen frågade lärarinnan om jag var sjuk. Jag vågade inte svara, men skakade på huvudet för att signalera att jag var ok.

På kvällen fortsatte jag att beta av alla medier, alla sociala medier, allt som handlade om ISIS folkmord mot yezidier, kristna och andra minoriteter. På en väns FB-sida läste jag att två framträdande svenska politiker hade jämfört terroristerna med frihetskämpar. Jag frös åter till is. Vad hade jag hamnat i för land? På en annan FB-sida lärde jag mig att det inte är förbjudet att vara medlem i en terroristorganisation här, man anser inte ens att en terrorist är en terrorist eller något sådant, allt var bara förvirrande. En vän ringde, också flykting, från Irak, han hade flytt från ett asylboende. Alla ickemuslimer hotade till livet.

Personalen på boendet bad de som blivit förföljda att hålla käften. Man får inte prata om förföljelse i Sverige, det kan gynna ett politiskt parti som inte vill ha invandrare kvar i landet. Det heter Sverigedemokraterna hade han fått lära sig. Polisen kunde inte heller göra något åt förföljelsen.

Jag översatte en FB-diskussion om den svenska utlänningslagen. Nu förstod jag varför jihadister som kommer till Sverige kan få stanna här. Den svenska utlänningslagen är utformad så, att om man riskerar fängelse, tortyr eller förföljelse av hemlandets statsapparat så kan inte Sverige utvisa en. Jihadister riskerar att förföljas av Bashar i Syrien och av den irakiska staten, så därför får de stanna. Till Irak skickas däremot många kristna tillbaka, får jag veta, trots att de är utsatta för folkmord.

Jag kunde inte sova, det hade jag inte kunna sedan den där natten då min familj försvann. Jag fortsatte istället att göra en lista över terroristernas twitter- och FB-konton. Jag skulle hitta min familj! Jag visste att terroristerna sålde kvinnor och flickor som sexslavar. Jag slog bort tanken på våldtäkterna. Jag måste vara fokuserad på att rädda dem, på att köpa dem fria och inte tänka på hur de hade det, min fru, min dotter och min son, mina systrar, deras barn, mina dödade bröders barn …

”Terrordåd i Stockholm” basunerades ut på nyheterna. På sociala medier påstods att ISIS utfört det. Jag blev rädd, ännu en gång, rädd, men också arg, så fruktansvärt förbannad över den svenska okunskapen och naiviteten. Men så tänkte jag att det hemska dådet kanske kunde få landets politiker att förstå.

Två kvällar senare hittade jag min dotter på en sajt, hon var till salu. Terroristen som ägde henne krävde 7 000 USD. Jag stängde av mina känslor. ”Tänk inte, TÄNK INTE på vad hon går igenom, rädda henne, skaffa pengar, fokus, fokus!!”, sade jag högt till mig själv.

---

Snart hade två år gått. Jag lyckades inte komma i kontakt med terroristen som har min ena dotter. Och jag hade fortfarande inga spår av min fru och andra dotter. Min ena syster hade lyckats fly. Hon berättade för mig att hon vid ett tillfälle sett min fru i en belgisk terrorists hus, från fönstret. Och att hon befann sig i Syrien. I en stad som heter Baghouz.

Samma dag som jag pratade med min syster, den 14 maj 2016, röstade den svenska riksdagen emot ett erkännande av det pågående folkmordet. Men andra länder, FN och EU har i alla fall förstått. Det är åtminstone en tröst. Snart kanske något händer. Koalitionen kanske lyckas krossa ISIS och jag får återse mina käraste.

---

Mars 2019. Det har snart gått fem år sedan invasionen av de yezidiska byarna. Svenska medier är i nordöstra Syrien och rapporterar om kalifatets fall. Svenska medborgare intervjuas, medlemmar i ISIS som vill hem. De vill HEM. Deras hem är väl kalifatet. De har invaderat två länder. De har ockuperat andras hem. De har stulit. De har misshandlat. De har våldtagit. De har dödat i kalifatets namn. Det är det som är deras hem, mördarsektens hem. Svenska politiker debatterar om vad man ska göra. Jag orkar inte lyssna.

Samtidigt i Syrien och Irak översvämmas sociala medier fullkomligt av bilder på befriade barn. Barn som man hjälper till att identifiera. Men också bilder på massgravar. Och på 50 avskurna huvuden av kvinnor och flickor som man har hållit som slavar, huvuden som hittats i sopkärl. Jag lever som i en dimma, som i en annan dimension. Mellan hopp och förtvivlan. Jag pratar med släkt och vänner, i Irak, i Syrien, i Tyskland och i Sverige. Dygnet runt. Många hittar sina barn, andra hittar deras kroppar. Jag hittar ingenting.

Jag vill till Syrien. Jag vill till Irak. Men jag är en gömd flykting, som har fått avslag på min asylansökan. Om jag reser nu är chansen att jag kan komma tillbaka till västvärlden lika med noll. Men det är meningslöst att vara här utan min familj? Jag ångrar att jag lät mig luras till Sverige av mina släktingar, de som betalade 120.000 kronor till en smugglare för att jag skulle räddas hit.

Det är den 12 mars 2019.

Skriven av: Nuri Kino