Jan-Erik var hemlös

JAN - ERIK VAR HEMLÖS
Berättelse av Inger Malm
[email protected]
Det snöade och nätterna hade varit kalla den senaste veckan. Jan Erik gick i raskt takt ned för St Eriksgatan. Han var på väg till Centrat för att få en kopp kaffe och några smörgåsar innan han skulle börja leta efter en sovplats för natten. Han hade varit ute en månad efter ett år på kåken och nu måste han försöka börja om på nytt. Det var svårt utan både bostad och jobb. Han befann sej nu verkligen på samhällets nedersta trappsteg dit solen sällan nådde fram. Någon vecka hade han fått kinesa hos en kompis på Söder men nu var det slut. Det hade inte funkat så bra. Kompisen höll ofta spritfester i lägenheten och Jan-Erik ville inte bryta sitt löfte till övervakaren..
Varje dag brukade han besöka Centrat vid St Eriksgatan. Christer som var föreståndare var en bussig och förstående kille. I köket fanns alltid gott om både kaffe och doppa. Det var en brokig samling som höll till där. Mest var det killar och tjejer som missbrukat. Några hade till och med tillbringat en tid på Kåken så som han själv. Trots att det var varmt och mysigt i lokalerna kände han sig olustig varje gång han gick igenom den tunga järndörren. Själv var han varken knarkare eller alkis. Han var livrädd för att hamna i ett gäng som drog honom ner i missbruksträsket. Det skulle ju vara så lätt nu när allt såg så hopplöst ut. Visst var väl flaskan en tillflykt nu när allt var svart men doktorn hade lovat hjälpa honom Han hade lärt en del på Kåken och ville inte hamna där igen under några omständigheter.
----------
Allt elände hade egentligen börjat när han träffade Tina. Hon var söt och attraktiv och han kände sej stolt som en tupp när hon valde honom ur gänget. De flyttade ihop i en liten tvåa i Bandhagen och så föddes lillgrabben. Detta var inte planerat, det bara blev så. Alltsammans gick så fort. Han var inte redo att ta ansvar för hem och familj. Han hade lyckligtvis då ett bra jobb i en sportaffär. De var inte rika med nog klarade de sig.
Allt strulade till sej när han skaffade kreditkorten. Tina började handla utan att tänka på att allt sedan skulle betalas. Snart var deras lilla hem fullt med fina och dyra prylar och i Tinas garderob hängde märkeskläderna på rad. När bubblan till slut sprack hade de skulder på 75.000 kronor. Du milde, vad skulle han ta sej till för att komma ut ur eländet.
Jan Erik var en reko och ärlig kille, han skulle aldrig ens kunna drömma om att stjäla en enda krona från någon. Men, den där regniga oktoberdagen när han var ensam i affären var det som om djävulen själv kommit efter honom. Hur lätt skulle det inte vara att smussla undan lite kontanter? Chefen litade ju på honom och eftersom lagret var stort och bokföringen dålig skulle det inte märkas. Den första tusenlappen brände i hans plånbok och han svettades var gång chefen kom in i affären.
När ingenting upptäcktes blev han efter hand djärvare och så en dag kom kraschen. Polisanmälan, rättegången och så till slut blev det Kåken. Han förlorade allt. Tina tog grabben och flyttade hem till sina föräldrar. Nu var han en utstött, en kriminell ung man vars framtidsutsikter var svävande.
-----------
När Jan Erik kom ner till Centrat hade nästan alla gått för dagen, endast Christer och några grabbar satt och såg på TV. Han satte skorna i hallen och hängde upp den tunna rocken på en krok. Det luktade gott av kaffe och på bordet i stora rummet brann levande ljus. Det var varmt och mysigt i Centrat. Jan Erik hämtade en mugg kaffe i köket och satte sig framför TV:n.
– Jan Erik, har du hört om grabben som frös ihjäl i natt i en sandlåda nere vid järnvägen? Frågade Christer.
- Neeej, vadå?
– Jo, du förstår han var stel som en ispinne när de hittade honom. Det gick inte att lägga honom på båren utan de fick stoppa honom i en plastpåse när de skulle lämpa in honom i kärran.
Jan Erik huttrade trots att det var varmt i lokalen. Han satt och tänkte på hur det skulle bli för honom till natten. Det fanns ett bilgarage tvärs över gården som han kollat lite på. Där inne var det varmt och skönt och dessutom hade det både toalett och tvättställ. I ett hörn stod en gammal soffa som ägarens hund brukade sova på om dagarna. Om man smög dit då någon ställde in sin bil för kvällen skulle han kunna gömma sig där och sova varmt hela natten utan att bli upptäckt.
Vid tiotiden på kvällen lämnade han Centrat och smög omkring ute på gården och väntade på att någon skulle komma och öppna garageporten. Det dröjde en bra stund och han frös i sin usla rock och fötterna var blöta. När han väntat i nästan en timma gled en stor bil in på gården. Ägaren steg ur och öppnade porten, körde in i garaget och parkerade. Det kändes pirrigt och hjärtat klappade när Jan Erik försiktigt smög sig genom den öppna porten och gömde sej bakom första bästa bil. Där låg han och tryckte tills hyresgästen lämnat garaget.
Eftersom gårdsljuset lyste upp en stor del av lokalen var det inte svårt att hitta bort till den undangömda vrån där soffan stod. Gud vad det var varmt och skönt härinne. Han lade sej ner och drog hundens gamla täcke över sej. Innan han somnade hörde han ljuden från gatan och skrapet från snöplogen som drog undan snön på gården. Flera gånger vaknade och önskade att natten aldrig skulle ta slut.
När Jan Erik slog upp ögonen följande morron var klockan redan nio. De flesta bilarna var borta. Han mornade sej och smög bort till toalettrummet för att uträtta sina behov och tvätta av ansiktet. Det hade varit en fin natt och han var på gott humör. Nu skulle han försiktigt smyga ut från garaget igen. Porten gick att öppna inifrån och ingen skulle märka att han varit där. Om han skötte detta på rätt sätt så skulle han kanske ha ett ordentligt nattkvarter en lång tid framåt. Visserligen hade övervakaren Roland lovat att skaffa honom en liten lya på Kungsholmen men för att få hyra den måste han först ha ett arbete. Detta var ju egentligen bara ett tomt löfte. Vem skulle vilja anställa honom.
Framtiden såg allt annat än ljus ut. Han var ju inte ens välkommen hemma hos sin syster längre. Kanske farsan skulle ha hjälpt honom men han dog förra hösten. Nu fick han istället ta dagen som den kom. Det var inte lätt ty självförtroendet hade åkt direkt ner i botten.

Just som han skulle stänga dörren till toaletten upptäckte han henne, en medelålders kvinna klädd i lång rävpäls. Hon stod stilla och stirrade på honom men sade ingenting. Jan Erik blev stel av rädsla. Vad skulle nu hända? Han kände igen henne som ägarinnan till garaget. Kvinnan mönstrade honom noggrant och hennes blick var hård. Hon förstod säkert att han sovit i garaget under natten.
Jan Erik stod och väntade på att bli utsparkad på stubben. Han var som fastnaglad på cementgolvet. Hans tanke var att i ilfart springa ut ur garaget men han förmådde inte röra sej ur fläcken. Kvinnan fortsatte att se på honom och så till slut rörde hon på de smala läpparna och talade till honom.
– Du kan duscha och snygga till dej inne på biltvätten om du städar upp efter dej. Handduk finns och vattnet är varmt, sade hon.
Jan Erik stod där framför henne och var alldeles mållös. Hade han verkligen hört rätt.
Kvinnan kallade till sig hunden och lämnade sedan garaget.

Det varma vattnet kändes skönt. Han hade ett par rena kalsingar och en tröja i bagen. Som det kan bli, tänkte han. Han kände en stimma hopp växa i bröstet. Allt han behövde var en vänlig människa som inte såg ner på honom. Nu skulle han orka möta Roland klockan elva. Han hatade alltid den stunden han var tvungen att träffa övervakaren.
Roland var en äldre före detta polisman som inte hade mycket till övers för de personer han kom i kontakt med. Han skötte bara sitt jobb och någon medmänsklig känsla visade han aldrig.
När Jan Erik kom ut ur duschen fann han en mugg rykande kaffe och två tjocka smörgåsar på en bricka som ställts på soptunnan intill vattenslangen. Kvinnan syntes inte till. En liten lapp låg på brickan och Jan Erik läste:
– Kom in till kontoret innan du går.
Och så stod Jan Erik plötsligt framför den blonda kvinnan igen. Han såg att hon var vacker. Hon mönstrade honom åter en lång stund innan hon till slut sade:
– Om du sover över någon mer gång i mitt garage så får du inte tala om det för någon. Jag vill inte ha en massa löst folk i mina lokaler. Har du förstått? Jag menar vad jag säjer.
Jan Erik svalde flera gånger innan han kunde förmå sej att säga något. När han äntligen fått mål försökte han förklara.
– Jag har inget hem, stammade han fram men jag är ingen knarkare. Jag har bara råkat illa ut. Mitt liv strulade till sej för några år sen och nu är jag utslagen.
– Jag heter Linda, sade kvinnan. Har du inga varmare kläder?
– Nej detta är allt jag äger.
– Min far dog för ett år sedan och jag har fortfarande kvar hans kläder. De kanske passar. Tänkte ge dem till Frälsningsarmén men du är välkommen att hämta dem vid tillfälle.
– Jag har blivit lovad en bostad på Kungsholmen om jag kan skaffa ett jobb men sådant är inte lätt i dessa tider och speciellt inte om man är hemlös.
Linda nickade och satte sig vid skrivbordet. Hon gjorde tecken åt honom att gå.
Jan Erik lämnade kontoret och började gå mot Norra Bantorget. Eftersom han inte hade någon fast adress måste hans bidrag skickas till Roland och i dag var det tid att hämta pengar.
----------
Jan Erik hade nu sovit några veckor i Lindas garage och som tack städade han upp och körde den stora sopmaskinen över golven varje dag. Han fick några hundra lappar för arbetet.
Det var klurigt med Linda. Han kunde inte förstå sig på henne. Det gick inte att bestämma hennes ålder. Hon kunde vara 35 eller också 55. Trots att hon nästan aldrig talade med honom var hon inte ovänlig. Hon kom varje morron med en stor vit bil och hade med sig en schäferhund. Ibland ville han så gärna prata med henne men vågade inte. Han var rädd att hon en dag skulle köra bort honom från det varma sköna garaget.
En morron låg det ett stort paket på soptunnan. I det fanns ett par nästan nya vinterkängor, några mjuka tröjor, bruna byxor och en varm täckjacka. Nu slapp han frysa ty vintern hade kommit på allvar.
-----------
Varje gång han träffade Roland blev han uppmanad att söka ett jobb. Roland hade givit honom en lapp med namn och adress till en firma på Norra Stationsgatan. Han hade snyggat upp sej så gott det gick borta på garaget och de nya kläderna gjorde att han såg hyfsad ut. Några dagar tidigare hade han varit uppe på Kungsholmen och tittat på lyan som han skulle få hyra om han fick ett jobb. Det var mörkt och möblerna gamla och slitna och det stank av gammal tobaksrök. Men, det var ju en bostad med en säng att sova i varje natt och varmt vatten att tvätta sig i. Visst skulle han vilja bo där men hur skulle han kunna greja ett jobb.
Jan Erik tog genvägen genom Vasa Parken och gick sakta upp mot Norra Stationsgatan. Nerverna höll på att ge vika inför mötet med en arbetsgivare. Han påmindes ständigt om händelsen i Sportaffären och året på kåken. Det kändes nästan som om han hade ett brännmärke i pannan och att alla kunde se vem han var. Han tog ett djupt andetag och gick vidare trots att allt verkade så fruktansvärt hopplöst.
-----------
Westergren på Olssons Lager var en stor och robust karl. Han satt bakom sitt skrivbord och snurrade en penna mellan fingrarna. På en stol mitt emot honom satt Jan Erik och svettades. Han var så nervös att han knappt kunde sitta stilla. Lagerbossen började snart ställa massor av frågor och Jan Erik hade svårt att finna de rätta svaren. Efter en stund skulle de göra en rundvandring på lagret. Firman sålde städartiklar. Lagret var fint och välordnat, en plats som han gärna skulle vilja jobba på. Lagerbossen berättade om arbetet och efter en halvtimma var de tillbaka på kontoret igen. Som en blixt från klar himmel kom frågan som gjorde Jan Erik iskall. Westergren ville ha rekommendationer, någon att ringa till och förhöra sig om hans person. Nu såg han både jobb och lägenhet gå upp i rök. Inte hade han några rekommendationer, han hade ju suttit inne för stöld. Som ett sista desperat försök uppgav han Lindas telefonnummer till garaget. Det var dumt, det visste han men vad skulle han göra.
Westergren tog med sig lappen med uppgifterna som han fått och lämnade rummet. Han bad Jan Erik sitta kvar och vänta.
Det kändes fruktansvärt varmt och Jan Erik fick en häftig huvudvärk. Situationen var hemsk. Nu måste han snabbt iväg därifrån innan gubben kom tillbaka. Vad skulle han tro när Linda talade om att hon inte ens kände honom. Trots att han gjorde upprepade försök att stiga upp var det som om stolsitsen höll honom fast. Rädslan gjorde honom lam i benen och klockan på väggen tickade. Snart skulle Westergren vara tillbaka. Han gjorde ett sista försök och lyckades resa sej upp, öppnade försiktigt dörren mot korridoren och började snabbt gå mot utgången. När han var nästan framme hörde han Westergren ropa.
– Pålsson, om du skall på muggen så ligger den åt andra hållet. Kom sedan in till mej på kontoret igen.
Jan Erik återvände ofrivilligt tillbaka till kontoret för att ta emot det som skulle komma. Hur kunde han komma på en så dum idé som att be Westergren ringa till Linda. Nu skulle han inte längre ha en sovplats om natten och han skulle heller inte våga gå till Centrat mitt på dagen när hon var på kontoret. Vad skulle hon tro om honom, hon som varit så bussig.
Med darrande hand öppnade han dörren till kontoret. Westergren satt och gungade på sin stol och rökte cigarr. Av hans ansiktsuttryck att döma var han vänligt inställd. Jan Erik satte sej försiktigt på stolen igen. Sekunderna kröp fram och det tycktes dröja en hel evighet innan lagerbossen bröt tystnaden.
– Ja, Pålsson, sade han, tror du att du kan klara det här. Det kan bli tungt ibland när man skall lasta bilarna men lönen är hyfsad. Arbetskläder får du här. Kan du börja på måndag morron klockan sju. Vi stämplar in så var på plats i tid.
Jan Erik höll på att ramla av stolen av ren förvåning. Vad hade hänt? Vad hade Linda sagt? Han räckte Westergren handen och lämnade kontoret. Herre Gud, han hade fixat ett jobb.
-------
Det närmade sej Jul och Jan Erik hade flyttat in i den nya lyan. Det hade varit litet jobbigt att låna ihop pengar till förskottshyran men till slut hade övervakaren hjälpt till. Jobbet på lagret var ofta tungt och slitsamt och ibland fick han arbeta till sena kvällen. Eftersom han inte var van vid kroppsarbete kändes det tungt när arbetsdagen var slut. Vissa mornar var han frestad att ringa sig sjuk men han övervann alltid den frestelsen. Nu hade han blivit van att ha tak över huvudet och sova i säng varje natt liksom att äta flera gånger om dagen. Större krav på livet än så hade han inte. Han hade fått smaka på hur det kändes att vara socialt utslagen, att stå utanför och titta in. Linda hade han inte sett till sedan han började jobba. Flera gånger hade han varit nere vid garaget men hon hade inte varit där. Han skulle så gärna vilja sitta ner och prata med henne, hon var så fin och förstående. Det nya livet hade just börjat och det var så mycket han skulle ordna upp. Han behövde någon att prata med. Övervakaren Roland var inte till stor hjälp.
En lördag före Jul gick han förbi garaget. Linda satt och skrev vid sin dator. Han såg henne genom fönstret. Skulle han våga knacka på. Tänk om hon inte ville veta av honom. Plötsligt tittade hon upp och fick syn på honom. Hon steg upp, öppnade dörren och bjöd honom in i den lilla lägenheten bakom kontoret. Det var så varmt och ombonat därinne. Det fanns något lugnt och änglalikt över Linda. Hon såg inte ut som någon kvinna han träffat förut. Hon var speciell, ungefär som man tänker sig en ängel.
– Hej Jan Erik. Du ser bättre ut nu. Hur går det på jobbet? Frågade hon och log.
– Jo tack, jag klarar mig hyfsat fast det är tungt ibland. Jag har flyttat in i egen lya nu. Den är rätt trist ännu men med lite färg kan den bli riktigt mysig.
Han skulle så gärna vilja tacka henne för hjälpen med jobbet men visste inte hur han skulle uttrycka sej. Kanske var det bäst att inget säja. Linda bjöd på kaffe och wienerbröd. Hon mönstrade honom fortfarande men sade inte så mycket. Nu kände han sig säkrare ty han var ren, fräsch och prydligt klädd. Plötsligt kom han att tänka på ålder och hur gammal Linda kunde vara. Hon var så vacker men hela hennes person skvallrade om att hon levt ganska länge. Han var själv 28 år men såg nog lite äldre ut. Året på kåken hade tagit ut sin rätt. Någonstans inom honom växte en stark känsla fram. Han skulle så gärna vilja röra vid henne. Smeka hennes arm eller kind.
– Jag lovade dig kläder i höstas, sade Linda och steg upp från stolen. Hon gick ut i ett förråd och hämtade en stor koffert. Den var så tung att hon knappt kunde bära den. Pappa var rätt liten och vältränad. Han var golfspelare. Kläderna kommer nog att passa.
Jan Erik öppnade kofferten och häpnade över innehållet. I en svart plastsäck fanns en rock i getmocca fodrad med fårskinn. Han nästan kippade efter andan när han såg den. Du milde, vilken julklapp han hade fått. Han var nästan på väg att ta henne i famn och krama henne då hon vänligt räckte honom handen och lät honom förstå att, nu måste han gå.

På julaftonen klädde han sig fin i moccarock svinlädershandskar och fodrade läderkängor. Som en herreman begav han sej ut på stadens gator och hoppades att han skulle träffa på några av sina gamla kompisar. Han ville ju så gärna visa att han klarat sej. Hur illa det än såg ut så kunde allt förändras. Kanske Gud hade skickat ner en ängel för att hjälpa honom. Han hade svårt att förklara Linda. Varför hade just han träffat på henne?
Senare på eftermiddan gick han in i en blomsteraffär på Rörstrandsgatan och köpte sex röda rosor därefter styrde han stegen ner till garaget. Det lyste på Lindas kontor men han föredrog att inte knacka på dörren utan nöjde sej med att betrakta henne genom fönsterrutan. Porten till garaget stod däremot öppen och han gick in och lade blomsterbuketten på soptunnan där han visste att hon skulle finna den. En man som tvättade bilen lånade honom en penna och med textade bokstäver skrev han på en papperslapp:
God Jul till min ängel Linda, önskar Jan-Erik.

Skriven av: Inger Malm