Publicerat
Kategori: Novell

Jobbet som blev kattastro

Jobbet som blev kattastrof



Gungstolen pendlade fram och tillbaka. Ett pianostycke av Chopin spelades stillsamt i radion innanför fönstret där gardinerna vajade lugnt i den sköna sommarbrisen. En snövit katt spann kärleksfullt, strök sig mot ett halvsprucket bordsben och gäspade lojt innan den begav sig av mot snåren uppe på åsen. Den extra spisen som kunde finnas i buskagen hägrade tydligen trots allt gott som stod till buds inne i huset. Måhända var det jakten som var så hänförande.
Solen skimrade och strålarna silades sakta genom trädtopparna för att mjukt uppfångas av tiljorna på husets veranda.
Den timrade byggnaden hade stått emot tidens rand ovanligt värdigt men tittade man noga kunde man se golvplankornas rynkor breda ut sig och ibland höra dem sucka djupt över att fortfarande behöva vara till lags. Trots sina nästan hundra år ägde det dock en lysande patina och poserade stolt med sina vita knutar. Uthusen såg kanske mer plågade ut men allt var gediget byggt och gav nog ett helt fel sken till någon som ytligt studerade arkitekturen.

På verandan satt en man i en gammal, sliten gungstol med silverfärgat hår och stoppade en utnött majspipa. Tobaken var purfärsk och när glöden tog sig skulle röken fylla hans lungor och reta de små håren i halsen, som den alltid hade gjort. Han drog sin sticka mot plånet och förde den mot det böjda skaftet. Molnet som sakta spreds från snuggan åstadkom en utsökt doft som om möjligt kändes ännu bättre än smaken. Han rökte dock sällan och bara på verandan men kanske var det därför det var så gott, han visste inte.
Edward Olberg var i trakten endast känd som herr Olberg och hade tillsammans med sin fru Ester bott i detta hus i nästan ett halvt sekel.
En lång tid.
Han försvann för en stund, bakåt i sina tankar.
Det hade varit kallt när hon försvann ifrån honom.
Det fårade ansiktet formade ett sentimentalt uttryck och gav bort ett lätt leende till hans läppar, en ynnest de fått mer och mer sällan men just då infann sig ett av dessa få lyckliga ögonblick som han tjänstvilligt tog emot som en oersättlig gåva.
Hans ögon följde vägen utanför staketet men det åkte sällan förbi någon. Efter en stund så fastnade blicken mitt på det spräckliga, vita staketet strax intill grinden och vandringen avslutades. Han fångades i en djup begrundan och tycktes inte lägga märke till omvärlden utan satt där förnöjt medan hans ena ben sakta stampade takten till en ohörbar vals vars orkester endast musicerade i hans huvud.



// Betraktaren hade ingen aning i vad den gamle mannens tankar bestod men inget hade nog kunnat störa honom i detta ögonblick. Han tänkte heller inte göra det. Inte nu.
Han satt allt oftare och tittade på honom, förundrad över den gamles livsvilja. Just nu var det dock bråda tider och han tvungen att ägna sig åt andra, mer ömmande, ärenden.
Lika omärkligt som han kommit försvann han men visste att han snart skulle vara tillbaka. //



En besynnerlig kyla som gamlingen plötsligt känt en kort stund ersattes med den värme man kunde förvänta sig av en solig eftermiddag. Den vita katten kom tillbaka och släppte ner en livlös råtta på verandan, som för att stolt visa sin jaktlycka.
Den strök sig mot den gamles ben och tittade på honom som för att få bekräftelse över sin bragd.
Gamla herr Olberg som var tillbaka i nuet, klappade katten och fortsatte stilla att röka sin pipa.
Han kände sig ensam.
Han och hans fru Ester hade inte fått några barn. Inte för att de inte ville ha haft barn… det hade bara liksom aldrig blivit av, på något vis.
Han klagade emellertid inte utan han hade funnit sig i sitt öde, som han trots allt tyckte det var. Han ångrade en del saker som han gjort i sitt liv.
Även sådant som han inte hade gjort.
Han hade dock för länge sedan passerat den gräns där ångern gnagde på tankarna likt hungriga möss naggande på en bit ost. Reflexionerna var nog mer konstaterande än dömande och gav honom inga nya insikter eller förklaringar.
De bara fanns där.

Herr Olberg strök sakta karmarna på gungstolen. Den hade en självklar plats och kunde egentligen inte vara mer central än den var. Han hade själv tillverkat den av virket från det gamla äppelträdet som alltid hade irriterat honom genom att hindra utsikten mot vägen. Konstigt, tyckte han, att ett träd kunde ha fått honom att reagera så starkt. Idag hade han utan tvivel låtit det stå kvar.
Trädets problematiska läge hade i alla fall en dag retat honom tillräckligt så han hade bestämt sig för att hugga ner det. Roten hade varit speciellt svår, det kom han väl ihåg, men överhuvudtaget hade det känts som om trädet kämpat för sitt fortsatta liv och bjudit hårt motstånd.
När arbetet var klart kände han sig lite illa till mods men var ändå nöjd och hoppades att hans fru inte skulle ha några invändningar.
Det var ju bara ett träd.
Hon hade heller ingenting sagt men han hade märkt hennes indignation. Den öppna ytan som trädet lämnat efter sig verkade för henne kännas som en omöblerad del av trädgården, vilken bara väntade på att fyllas. Dolt för andra, visade sig silhuetten av trädet ofta i hennes ögon, vilket tröstade tankarna på att det var helt borta.
Det hade tydligen funnits ett osynligt band mellan henne och trädet som han inte alls hade förstått då.
Hon fick honom dock till att inte elda upp sitt älskade träd utan istället tillverka stolen som han sent omsider kommit att värdesatta mest av allt i hela världen.
Trots den gemensamma överenskommelsen verkade det emellertid från den dagen som om livsviljan hos hans fru sakta men säkert sipprade ut, precis som saven från trädet gjort.
Ett djupt, själsligt sår som varken hade viljan eller lusten att läka.
Herr Olberg försvann bakåt i tiden igen för en stund. Han mindes fortfarande lidelsefullt doften från köksspisen. Osande het äppelpaj, som varje år under några ljumma höstkvällar alltid hade haft sin plats på deras matbord.
Han hade suttit på samma ställe på verandan och stoppat sin pipa, mycket tillfredsställd med dagens arbete. Inne i huset hade hans fru gnolat på favoritmelodin till vilken de brukade ta en svängom när så andan föll på. Den oemotståndliga doften från pajerna hade fyllt luften kring honom och med ansiktet vänt mot det öppna fönstret tillägnade han sig den. Inte ens trädgårdens blommande prakt kunde konkurrera med detta oförklarliga välbefinnande.
Herr Olberg hade aldrig tillfullo förstått hans fascination för denna äppelpaj men faktum kvarstod. Esters handlag med äpplen hade alltid varit gåtfullt och när hon kommit ut med ett brett leende på sina läppar så visste han.
En rykande färsk paj vilade i hennes små, nätta händer. De njöt båda girigt och glupskt av efterrätten under kvällssolen. Kaffet var serverat i deras finaste porslin som bara användes vid denna tidpunkt på hösten, såvida ingen kom på finbesök. Detta hände dock alltmer sällan så de vårdade dessa stunder innerligt och gladde sig av varandras sällskap.
Äppelträdet, som bjudit dem denna fest under alla år, stod då fortfarande kvar och vajade sakta, nästan majestätiskt, i takt med vindens små virvlande infall.
Han mindes dessa dagar med en ömhet som gränsade till smärta, för efter att trädet försvunnit från gården blev livet sig aldrig riktigt likt. Hans fru blev aldrig densamma och i och med det bleknade hans gestalt likaså. Deras skuggor försvann tillsammans i en dimma som aldrig ville lägga sig.
Han tyckte sig märka att hon ofta såg ledsamt på honom vid tillfällen då hon inte trodde att det skulle märkas. Han kunde, trots sin insikt om detta, dock aldrig se om det var förebrående blickar eller endast sorg som frambringade dessa stunder. Han märkte också ibland hur hon försiktigt kunde smeka stolen när hon trodde sig vara ensam och såg ofta kärleksfullt mot den och rörde på munnen som om hon förde ett samtal med den.
Ett, som han tyckte, besynnerligt beteende som han dock lät henne ha utan att ifrågasätta.
Vem var han att ens tänka tanken.
Hon sade trots allt aldrig ett ont ord till honom och nämnde heller aldrig äppelträdet mer under resten av sitt liv.
Med dessa tankar i sitt minne kände herr Olberg en kyla som sakta började äta sig in i hans kropp. Han tyckte mycket illa om den men den bet sig fast och virade sig girigt runt hans mellangärde.

I hans funderingar kring det förgångna hade hösten nu raskt övergått till vinter och en frostig kyla hade tagit kommandot över parets lilla täppa. Fru Olberg hade en morgon gått upp tidigare än vanligt. Han visste faktiskt inte ens om hon gått och lagt sig men hade inte funderat närmare över saken utan vänt på sig och strax fallit i sömn igen.
Efter att natten så sakteliga passerat och sömnen långsamt lösgjorde sitt grepp över honom gjorde han sin morgontoalett, tog på sig sina väl använda snickarbyxor och gick nerför den mycket smala, branta trätrappa som ledde ner till deras alltid skönt uppvärmda kök.
Denna dag märkte han att det var något som inte kändes helt rätt. Han kände inte doften av kaffe som han normalt gjorde och kylan som mötte honom i trappan vittnade om att denna morgon inte skulle vara lik de andra. Han svängde upp dörren som skiljde köket från den kalla vinden.

Det var mörkt och kallt. Han ropade på sin fru men fick inget svar. Den något spruckna vedlåren stod uppfälld så han tog lite torr ved och bar fram dessa till spisen, öppnade luckan och sköt in bränslet tillsammans med lite tidningspapper och tände på. Det började genast knastra och de klara lågorna började sakta fördela en välbehövlig värme som ganska snart skulle ta bort den fuktiga kylan. Han tände en fotogenlampa för att bättra på den dunkla belysning som rådde i rummet. Hans panorerande blick sökte radarlikt men av hans fru fanns inga spår. Han klev in i finrummet men även där var tomheten alldeles påtaglig. Han tog sin lampa, gick till farstun och tog på sig sina vinterkängor, slängde överrocken över axlarna och gick ut på verandan.
Det skulle bli en kall dag, det kände han.
Herr Olberg lyfte lampan och såg sin gungstol utställd på verandan. Den brukade ha sin väl markerade plats inne i finrummet under vintrarna så han undrade varför den stod här nu.
Konstigt att han inte lagt märke till detta. Han gick närmare.
Det knarrade i plankorna som inte alls ville vara med denna bistra morgon. En egendomlig känsla for genom honom och stannade till i magtrakten. Han tyckte att hans mage kändes klämd, som i ett hårt åtdraget skruvstäd.

En anblick han ville tvinga bort men inte kunde neka till mötte hans ögon.
Den spöklika figur som han inte genast ville känna igen som den ledsagare han känt och älskat i nästan femtio år satt i den med knäppta händer. Frosten och kylan hade gjort att hon mer såg ut som en nedisad ängel.
Han visste nu att han var själv denna tidiga vintermorgon.
Alldeles själv.
Han satte sig sakta ner på trappan.


// Han visste att han ibland kunde påverka folk så att de kände en bitande kyla i luften vid vissa tillfällen. Denna dag var nog detta inte möjligt, eftersom vinterns skarpa köld dolde hans närvaro. När han observerade den gamle trodde han dock att den inre kylan måste kännas så oerhört mycket mer än den yttre. En tom, hopplös blick som stirrade rakt ut i mörkret och inte såg något ljus närma sig. Fotogenlampan kunde lika gärna ha stått svart och kall för den gav ingen tröst eller värme. Återigen kände betraktaren att hans närvaro kändes meningslös och fattig. Han borde få hjälpa den gamle mannen men visste att hans uppdrag inte gav honom den rättigheten. Betraktaren hade redan stannat längre än planerat, eftersom han tvekat över sitt enda ärende denna natt. Han hade redan tagit vad han kommit för och han begav sig slutligen iväg. Natten var på väg att bli dag men det skenet skulle nog bedra mannen ännu en gång. //


Det fanns saker i livet som inte alltid hade gått precis som de hade tänkt. Händelser, som kanske inte alls borde ha inträffat men som ändå gjort det. Den bördan hade likväl alltid delats och burits av dem båda. Nu hade högre makter spelat dem ett sista spratt och denna gång var han tvungen att klara sig ensam. Ett vakuum reste sig ur hans innersta och sög med en osynlig kraft musten ur honom. Halvt förlamad kippade han efter andan. Det smärta han nu mötte var helt olik någon annan han erfarit i sitt liv. Han kände att han måste röra sig.
Tiljorna klagade ännu en gång under hans tunga, vankande steg som bildade ett smalt, regelbundet mönster. Den ofrivilligt exakta, nästan mentometerlika gången, ändrade så småningom hjärtas rytm som tacksamt anpassade sig till det lugnare tempot.
Vinden hade tagit i och lämnade upprörda spår efter sig och gungstolen verkade lida under den tunga kylan. Med en kraftansträngning böjde han sig ner och plockade upp sin maka med varsamma händer.

Hon hade alltid varit lätt som en fjäder men kändes trots det tung som bly.
Han bar henne upp till sovrummet och lade den kalla kroppen i sängen som knarrade irriterat över att behöva stå till tjänst så snart igen. Hade den vetat skulle den inte ha klagat över den ringa tyngden.
Han skulle behöva ringa prästen.
Han drog stolen bredvid sängen närmare för att bättre kunna se på sin hustru.
Hon var en ängel.
Efter ett tag började frosten i hennes klänning så smått ge ifrån sig sina inkapslade droppar och gav åter de brokiga färgerna i tyget tillbaka.
Ansiktet och händerna fortsatte dock att vara bleka och kalla.
Herr Olberg lät henne få ro och gick ned till köket och satte sig vid köksbordet. Ur hans mun kom ett hummande som inte alls liknade sången de båda tyckt så mycket om. Hans ben försökte tafatt stampa en takt som inte fanns där. Han blickade ner mot golvet och såg oändligheten resa sig upp mot honom, som ett stort och hotfullt svart hål.
Fastän värmen nu hade spridit sig ut i huset och ett skönt, varmt lufthav nu kunde sluta sig som bomull runt hans kropp, lyckades den inte forcera hans inre.
Det kändes fortfarande mycket kallt och mörkt och den bepansrade, stålhårda huden lyckades i sitt uppsåt att hindra all värme från att pressa sig in. Han frös inte men han hade aldrig varit så kylslagen i hela sitt liv. Detta var de krafter han nu mötte, som han inte alls visste hur han skulle bekämpa.
Herr Olberg reste sig automatiskt upp för att lägga i ett vedträ till i spisen.
Han kunde inte komma ihåg vad prästen hette.


// Betraktaren tänkte under sin färd på mannen. Hela hans väsen verkade ha förändrats, en mycket orättvis kopia av den man han en gång varit.
Livet var inte rättvist men han fick inte ifrågasätta.
Många gånger kändes det så fel och på sina resor han företagit sig var det ofta på de kallaste av platser som han hade funnit den innerligaste av värme bland de människor han sökte.
Den gamle gav honom fortfarande en känsla av att vilja frångå sitt något okänsliga protokoll.
Han beslutade sig dock för att följa den redan utstakade planen. Han skulle komma tillbaka en vår när trasten ännu en gång brustit ut i sång och krokusen fällt ut sina blad.
Först då skulle han ingripa och sträcka ut sin hand. Under tiden kunde han bara be att tiden skulle fara väl med honom. Vinden ylade i mörkret och lämnade inga förhoppningar efter sig. //


Några år passerade och en ny vinter började så sakteliga släppa sitt kalla grepp över naturen och dagarna blev längre och skönare. Vintermånaderna hade detta år gått långsamt och tiden verkade dra sig, som ett oruckat väggur.
Dagarna passerade och när livsviljan i träden och blommorna återigen påbörjat sitt färgrika arbete så verkade även hans egna mörka tankar sköljas iväg och ersättas av soliga strimmor av hopp.
Huset blev åter som en del av honom och trädgården kändes på nytt värd att vårdas. Känslan var dock som störst när han äntligen kunde förmå sig att sitta i sin kära gungstol, tända sin pipa och titta ut mot vägen där aldrig någon kom. Han kände sig sent omsider på väg tillbaka efter att ha levt i ett tomrum där han inte vetat om nästa dag någonsin skulle komma.
Dagarnas rytm kändes mer och mer i harmoni med hans egen och han satt ofta på verandan och njöt av att känna den varma vinden mot sitt ansikte. Han klippte lättjefullt gräset och drog bort så mycket ogräs att hans gulrosor nästan såg nakna ut i sin ofrivilliga ensamhet.
Kanske tilltalades de dock av att få mänsklig uppmärksamhet igen.

En onsdag i maj hällde Herr Olberg upp en god kopp kaffe. Han smackade förnöjt och ställde ner sin finaste kopp porslin på fatet. Trots att minnena från hans oheliga krigsår med sig själv hade givit honom djupa ärr som aldrig skulle läka, hade han vant sig och kunde ignorera det värsta. Soldatlivet hade dock tärt på hans krafter och han var inte lika stark som förr men detta kändes nu emellertid ganska lätt att leva med.
En surrande humla fick hans uppmärksamhet en kort stund. Han undrade hur i all världen de kunde flyga överhuvudtaget.
Hans ögonlock kände av förmiddagens arbete och en plötslig dåsighet började sätta in. Han bestämde sig för att ha gjort sig förtjänt av en tupplur.
Strax innan han somnade in tyckte han sig se någon som satt och tittade på honom. Hans ögon var emellertid mer intresserade av att sova och fick honom att släppa tanken. I drömmen dansade han vals runt trädet i trädgården med sin fru och äppelkakor hängde tungt ut från de späda grenarna. Han försökte plocka ner några men de hann alltid undan. Dansen syresatte kroppen och lungornas alveoler arbetade för högtryck. Det gamla paret spann runt, runt och skrattade högljutt för att till sist ramla ihop i en utmattad hög i det angenäma gräset. Föreställningen i huvudet var den bästa han sett på mycket länge och han ville inte alls att den skulle ta slut.
Han vaknade med ett ryck.
Han småfrös lite trots att det fortfarande var ljust och solen lyste skarpt i hans ögon. Han satte upp ena handen för att kunna se något.
Borta i trädgården såg han en man komma gående mot honom. Han hade händerna i byxfickorna och herr Olberg kände inte alls igen honom.
Ljuset från solen var väldigt skarp.

Mannen hade nu kommit alldeles intill honom och stannade strax, alldeles intill gungstolen. Han kunde fortfarande inte avgöra vem det var.
Han blinkade med ögonen för att bättre kunna fokusera.
Betraktaren hade stannat bredvid mannen i gungstolen och såg att han hade svårigheter att se på grund av det skarpa ljuset. Han tog några steg åt höger för att skymma solen.
Den gamle blinkade lätt och såg upp mot honom.
– Vem är du? frågade han förvånat.
– Jag har kommit för att hjälpa dig, svarade han och log mot mannen.
– Hjälpa mig, frågade herr Olberg förvånat, hur då hjälpa mig?
– Du skall få följa med mig på en resa. En resa du kommer att få betydande glädje av.
Herr Olberg skakade på huvudet och blinkade lätt med ögonen igen. Han ville inte åka någonstans, han kunde inte. Gården måste skötas om. Hans besökare lät emellertid inte som om han skulle acceptera ett nej. Det fanns en viss självklarhet i det han sa som var svår att ifrågasätta.
Han reste på sig och tittade sig omkring. Ett underligt ljus spred sig i trädgården och gav ett sken han var helt obekant med.
Betraktaren tog några steg framåt och klev upp på verandan.
– Vill du ha något, frågade han främlingen. Huset har inte mycket att bjuda på men du är välkommen att dela det jag har.
– Tack, men det är bra ändå, svarade främlingen honom.
– Men ni ska väl sitta ned ändå, det bär sig inte att stå där borta, sa herr Olberg och bjöd honom hans frus gamla stol.
– Tack, svarade främlingen honom kort men artigt.
Det var fortfarande svårt att fokusera och han kunde inte riktigt skönja figuren som satte sig ned i stolen. Han gick in i stugan och hämtade en kopp till, för ingen skulle våga påstå att de blivit illa behandlade hos honom, nej då. En hastig blick mot verandan fick honom att rycka till.
Han såg förvånat att det kommit ytterligare en gäst.
Så underligt.
Han hade haft fräckheten att sätta sig i gungstolen också.
Trots allt verkade den andra gästen bekant på något vis, men han kunde inte riktigt placera honom. Ytterligare en kopp togs ned från köksskåpet men den hamnade aldrig bredvid den andra på brickan. Den krossades skoningslöst mot golvet när herr Olberg tappade den från sina darrande händer.
Det hade långsamt börjat gå upp för honom vem den nya gästen var. Han gick sakta ut mot verandan, utan brickan.
– Vem är det som sitter i min stol, sa herr Olberg och vände sig mot främlingen. Han visste redan svaret men kände sig ändå tvingad att fråga, som en slutlig bekräftelse.
– En gammal man som äntligen har kommit till ro. Kom med mig nu, din resa har väntat en lång tid nu. En arm sträcktes ut mot honom och ansiktet på främlingen log mot honom.
Herr Olberg sa inte längre emot. Ett visst lugn hade sakta lägrat sig över honom.
De började gå mot grinden och det verkade som om fötterna inte löd honom riktigt.
Han tittade en sista gång på gården. Den såg fridfull ut, precis som han kände sig.
Herr Olberg kände doften av äppelkaka.
Han var säker på att snart få syn på äppelträdet också.
Mannen som satt i hans gungstol såg mycket fridfull ut. Han log mot honom, vände sig om och gick i kapp främlingen som stod och väntade på honom vid grinden.

Det skulle bli en trevlig resa, trodde han.

Skriven av: Linus

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Veijo Ennefors

Vem är jag en fråga utan svar. Skrivandet har blivit ett sätt att ventilera och släppa ut filtrera och rensa.

Veijo Ennefors

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson