Publicerat 24.09.2024
Kategori: Drama noveller

Joel muckar

Kyrkans träbänkar, som sju blänkande rader, var sida om mittskeppets gång upp mot altaret, mot kistan, fylldes snabbt upp med de sörjande. De som satt på bänkraden längst fram, alla svartklädda och alla snyftande i sina näsdukar, var familjens kärna, de som hade närmaste band till Joel. Det var Joels fem små barn, alla fem utspridda, snyftande, gråtande, omfamnade och tröstade, i knät hos Joels mamma, pappa och tre syskon.
På bänkraden bakom, alla svartklädda, också snyftande, satt kusinerna till Joel. Och från den fjärde raden, alla svartklädda, några tysta, några snyftande, satt kompisarna och kollegorna och de bekanta till Joel.
Strax innan ceremonin skulle börja vart kyrkan överfylld, med svartklädda sörjande personer. Så många, att de som kommit in i kyrkans sal sist, fick stå innanför den stora träporten, och längs den bakre väggen, tätt, axel mot axel. Alla svartklädda, några snyftande, några tysta, men en av dem. Nico, också svartklädd, grät istället hejdlöst, och hulkade i perioder okontrollerat.

Kontakten som jag brukade handla av, hade Joel fixat åt mig. Joel hade sagt: ”Han kan du lita på Nico, Han är stabil”, och sen: ”Han hjälper dig medan jag är borta”. Men som Joel själv jämt sa: ”Förr eller senare slutar det så här, folk försvinner, folk blåser bort, som frön från en maskros”. Joel hade en förmåga att se sånt komma, som om han kunde se in i framtiden eller nått. Jag kunde ringa, när som helst - vilken tid, spelade (heller) ingen roll - upp till Joel och säga, ibland skrika i telefonen: ”Joel, han svarar inte längre, hjälp mig!” , och Joel, som om han redan visste, kunde svara, ibland viska tillbaka: ”Lugn Nico, jag har en annan, ta de lugnt”. Sen kunde Joel komma hem till mig, fortfarande lugn, med grejerna, hjälpa mig, ta hand om mig, få mig lugn.
Men Joels kontakt hade blåst bort. Så jag fick lov att fixa själv. Joel hade varnat mig, sagt, lugnt men alltid allvarligt till mig: ”handla aldrig från nätet Nico, du vet aldrig vad du får”. Jag, jag lyssnade alltid, nickade, höll alltid med Joel. Men vad skulle jag göra. Joel satt inne, och den kontakt som Joel hade fixat, svarade inte längre. Jag var tvungen, och helt ärligt så var grejerna inget att klaga på, plus att de kom hem i brevlådan, som om Joel själv levererat mig breven, som om Joel själv hade hjälpt mig, tagit hand om mig, fått mig lugn, fast han inte var där. Och Joel, som snart skulle komma hem - då - då kunde jag, ge honom av de grejerna som jag hade fixat, då hade jag kunnat visa, visa att jag kunde ta hand om Joel, få ge tillbaka, och få honom lugn.

Det var först när Joel kom hem och slog på sin telefon, som han fick veta att Nico inte var hemma. Nico hade blivit blixtkär, hade rest bort, till en tjej. Och Joel, som hade varit borta, länge, för länge, kände sig uppe i varv. Men eftersom han - Joel - hade en egen nyckel hem till Nico, och visste vart grejerna var, vart grejerna alltid hade varit. Brydde sig Joel därför inte om att ringa till Nico, ville inte störa Nico, besvära med frågan om det var samma grejer. Men Joel visste (hade alltid känt) och litade blint på, att grejerna som Nico hade hemma, var av samma grejer som Joel hade sparat i byrån, i lådan längst upp, i en trälåda med ett litet hänglås, att det var just de grejerna, de drogerna, just det heroin som Joel hade tagit av förut. Och därför öppnade han lådan, vägde, eldade och injicerade blint, den mängd heroin som han - Joel - visste, men nu, trodde, och snart märkte, var för mycket. Att det var en dos som Joels kropp inte klarade av. Och blir därför, för lugn, för sent, somnade Joel - med kanylen fortfarande kvar i armen - in stilla på Nicos soffa. Ensam.

Nico sa ofta på skämt till mig: ”Du är som min storebrorsa, Joel”, ”du tar alltid hand om mig”. Och när jag tänkt efter, så har jag alltid varit som en storebror till Nico. Fast än vi inte har några blodsband, och fast än vi är lika gamla, så har jag på något sätt alltid varit den som hjälp honom på olika, ibland konstiga vis. Nico som också har ett sätt, och en ibland, provocerande attityd, gör det att han ofta missförstås, gör att han ofta hamnar i någon form utav trubbel, speciellt när vi är ute på stan, eller mer specifikt på krogen. Nico drar liksom en magnet till sig bråk, och jämt är det jag som måste bryta upp och lugna och förklara, ibland förhandla. En gång när vi gick ut, satt vi på en varsin barstol och samtalade över en varsin öl vid bardisken. Det var inte mycket folk i rörelse och stämningen var lugn för att vara en helg, ändå. Från ingenstans, liksom ramlade nån, kanske med flit rakt in i sidan på Nico, just precis när jag och Nico satt vända, med höjda armar och skålade med ölglasen mot varandra. Knuffen som Nico fick, gjorde att ölglaset som Nico höll i, slungades mot mig och glaset som självklart var höjt i min ögonhöjd, och krossades därför mot mitt ansikte. Förutom öl duschen, och skärsåret som jag fick, fick jag även ett års fängelse för misshandel som jag gjorde mig skyldig till, direkt efter att jag torkat bort det värsta från mitt ansikte. Efter den händelsen, än mer efter den rättegången, sa Nico allt oftare till mig: ”Jag ska ta hand om dig sen, Joel”, ”du tar alltid hand om mig”. ”Sen är det min tur”.