Jonatecknet

Jonatecknet

Jag såg in nattens smärtsamma genomträngande, förnimmelser som var så vaga men ändå så intensiva. Tre nätter och tre dagar satt jag vid stranden i stillhet.
Om natten, den indigoblå natten, satt jag naken vid havet i den ring som jag hade markerat i sanden och kunde ej skilja mellan vått och torrt, kallt och varmt...

'...Vill du se det osynliga, betrakta då det synliga noga'

Jag såg på fullmånen som vore den ett öga, en pupill, och jag förnam något som var större än mig själv betraktade mig och jag förstummades likt en fisk som förstelnas av ett ljussken som faller på den i natten. Jag kunde nästan nudda vid mig själv.

Jag såg åter på månen och fann en ingång, en öppning, som återkastade sitt sken i nattens mörker och jag slöt det till mig.

'...Du skall alltid stå under inflytande av min kyss, du skall alltid älska det jag älskar och de som älskar mig...vattnet, molnen, havet, natten och tystanden'

Jag såg åter på månen och såg i dess öga tecknet för fisken och jag såg in i mig själv och ringen på stranden blev månens osynliga hälft, solen, och jag var mitt i världen världens märg...

Jag steg ut ur min ring och tände en fackla och klev varsamt ut i det grunda vattnet och såg hur fiskarna förstelnades av facklans sken så att jag nästan kunde nudda vid dem såsom jag nästan kunde nudda vid mig själv... jag såg tecknet för fisken.

'Kroppens lampa är ögat. När ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus. Men när det är fördärvat är det mörkt i din kropp. Se alltså till att ljuset inom dig inte är mörker. Om hela din kropp får ljus och ingen del ligger i mörker, så blir den helt hållet ljus, som när en lampa lyser på dig.' (Lukas 11:34)

Skriven av: Ari Eskelinen