Jordgubbs te och uppblåsbara krokodiler

Varje sommar kommer de, åkandes i en rostig gammal Saab.
De infinner sig, hit dragande med färgglada badringar och lättmjölk.
Fem stycken är de… Två stora och tre små. Vilka var de?
De visste tydligen vem jag var, för när de kom kramade de mig och sa
– Vad kul att vara här, farfar, vi har saknat dig så!
Hade de? Och vad var en farfar? Varför var dom här?
De två stora kom alltid med skurtrasor och grönsåpa. De städade och dammade så att min gamla hemtrevliga lukt försvann ut med vinden.
De öppnade fönster och drog upp rullgardiner och brydde sig inte om att jag tycker om det mörka och ombonade.
Som sagt, vad ville de? De var ju bara ivägen, ville förändra och kunna saker. Kom de för att ändra på mig? Eller kanske för att bada i havet, eller länsa mitt kylskåp så till den milda grad att det inte återhämtade sig på flera månader efter att de hade åkt. De kanske ville höja mina telefonräkningar i skyarna? Ruinera mig?
De ville ha med mig ut i den starka lysande solen. De sa att man skulle njuta av det fina vädret. Vad skulle man med väder till, om man ändå skulle dö om några år, och dessutom missade nyheterna på P1. Varför skulle man fiska i en liten båt på vattnet, när det kunde bli storm, och fisken man fick upp ändå var oätlig, förgiftad av östersjöns förorenade vatten.
De ville lyssna på skrålande musik på min, MIN gamla radio, som nog inte var byggd för annat än nyheter, för det lät inte bra. De ville se på barnprogram på min, MIN tv. De läste mina böcker och undrade varför jag inte hade serietidningar eller skönlitteratur, och varför min tv var svartvit. Hade jag inget liv? Sådant frågade de, sådant ville de ha svar på.
De lymlarna ville förstöra mitt liv! Vilka var de, inkräktarna?!! Var kom de ifrån?
Kunde de inte bara krypa tillbaks till de hålor de var ifrån och lämna mig ifred. Jag trivdes ändå bäst ensam, det var därför jag valt att leva så som jag gjort.
Dendär sommaren, när alla satt runt matbordet under äppelträdet i trädgården och åt sill och potatis, så sa jag vad jag tänkte.
Snälla ni klandra mig inte! Vad skulle jag ha gjort då, de höll på att ta kol på mig med bara sin blotta närvaro! Skulle jag låtit dem hållas tills mitt liv var slut? Skulle de ha fått förstöra mina sista år?!
De, alla fem, familjen med de färgglada lakanen och nattmackorna tittade snabbt ned i bordet, bara åt upp sin mat när jag sa det… Jag fick aldrig nåt svar.
Nästa dag tog de sina metspön och bärplockare, packade in allt i Saaben och åkte sin väg.
Det blev tomt och tyst sedan de åkt. Ingen som spelade brännboll i trädgården eller skrattade vid middagsbordet. Inga som låg och fnittrade av förtjusning i tältsängarna. Vart tog sparkcyklarna vägen? Och de uppblåsbara krokodilerna? Det blev tomt och tyst, bara jag, ensamheten, P1 och måsarnas skrik. Sakta återtog jag mina gamla inlärda vanor, mitt gamla vanliga liv. Jag åt smör och bröd både morgon, middag och kväll, inga grönsaker eller frukter, inga kryddor eller färska limpor. Jag lyssnade på radio och läste gamla nummer av dagens nyheter sen -81. Dammet föll sakta på plats igen medan jag drack mitt kalla kaffe och stirrade ut på den regntunga himlen, vilket jag gjort så länge jag kunde minnas. Och tro det eller ej men jag trivdes.
Jag trivdes med att ingen kommenterade den brunaktiga sjögrästapeten på väggarna och mitt gammeldags språk, och jag kunde inte annat än att gilla det.

Sommaren, och den påtagliga värmen med den gick över. Hösten intog istället dess plats. Träden fällde sina löv och regnskurarna avlöste varandra,
Då jag kom på mig själv att tänka på barnen som förmodligen gick i skolan nu.
Själv mindes jag inte mycket från skolåldern. Men jag minns att jag ofta var ensam och tyst. Precis som nu… Ord som konstig och onormal kretsade ständigt runt mig. Att far drack hade jag också ett svagt minne av.
Till min stora förvåning kunde jag inte låta bli att önska att barnen, med bandyklubborna och varmkorven, inte hade det lika hemskt.
Sedan intalade jag mig snabbt att det hela var ett missförstånd mellan mig och min hjärna. Jag tänkte väl inte så om familjen med specialbalsam och plastspadar? Jag började väl inte bli vekhjärtad? Dessutom hade jag ju raderat bort dem från minnet flera gånger om.

En dag vaknade jag, och hörde… Ja vad hörde jag? Ingenting.
Till och med det svaga knäppandet från elementen och vinandet från fönstren hade tystnat. Det kanske verkar konstigt att man kan bli väckt av tystnad. Men när jag hörde den tystnad som nu varade så blev jag inte alls förvånad,
Den var så tjock och kvävande på något sätt.
Jag antog att det nog inte skulle ha varit det om dom där barnen, med pusslen och pocketböckerna, varit här. Dom där barnen, med våt servetter och solglasögon, och jag undrade litet försiktigt om jag någonsin skulle få se dem igen.
Så högg något till i trakten av hjärtat, och jag undrade om jag skulle dö då. Skulle jag komma till helvetet för att jag inte bett min aftonbön och ätit morötter? Och för att jag velat att familjen med vattenfärger och Kittyböcker skulle försvinna ur mitt liv? Det undrade jag då.
Men jag dog inte.
Jag fortsatte visserligen att känna den intensiva smärtan i trakten runt hjärtat när jag tänkte på familjen med digitalkameror och mjukisdjur. Men jag överlevde.
Ibland saknade jag ljudet av de smås busvisslingar och snabba steg i trappan och en dag såg jag ut genom fönstret och tyckte mig se de stora liggandes på vita bad handdukar på klipporna medan barnen stänkte vatten på varandra. Solen lyste, och de såg mycket lyckliga ut tillsammans. Men så skakade jag häftigt på huvudet och tittade igen. Och då var de alla borta, solen också och kvar fanns bara det gråmulna oktobervädret och de vindpinade småbjörkarna. Det gjorde ont i hjärtat igen, ännu värre än vanligt nu.

Så en dag var den där. Tanken. Eller kanske vetskapen snarare.
De skulle aldrig komma tillbaks. Jag bara visste det. Och jag undrade varför, VARFÖR körde jag iväg dem? Och varför hade jag aldrig gett dom en chans? Barnen med CD skivorna och brevpappren kanske inte bara var små vuxna med onödiga saker som CD skivor och brevpapper. Dedär människorna kanske var några, folk med innehåll och inte bara tomma skal. Kanske hade de till och med försökt visa det, jag hade bara vägrat lyssna… och nu skulle jag aldrig få träffa dem igen.
Något vått hamnade på min kind. Jag torkade av det med handryggen, en tår! Jag hade inte gråtit sedan -47 när jag var tio och bröt armen i en cykel olycka. Då sa min far åt mig att växa upp och bli en man...

Dagarna gick och den blöta hösten övergick till isande kall vinter.
Jag vankade av och an i huset letade överallt efter en adressbok eller nåt, så jag kanske kunde få prata med någon annan än mig själv och måsarna. Jag hade tröttnat på måsarna. De var dumma och skräniga, älskade att retas och pratade bara om sig själva…
Men jag hade ingen adressbok, för jag kände inga människor. Det gamla huset verkade tommare och tommare för varje dag.

Jag var djupt deprimerad och vissa dagar klev jag inte ens upp ur sängen. Där skulle jag nog få ligga, alldeles ensam, tills döden tröttnade på att jag inte gjorde något av mitt liv och kom och hämtade mig.
Jag var nu säker på att de aldrig velat mig nåt ont, mina sommargäster alltså. Men det hade jag ju trott, gammal gubbe och trångsynt som jag var. Jag hade inte ens brytt mig om att ta reda på vad de hette, hur kunde jag vara så kallhjärtad?!
Jag var helt borta… Det kändes som om jag låg i en djup och dödlig koma, inte helt levande och så långt ifrån verkligheten. Inte ens nyheterna på P1 kunde längre pigga upp mig.

Så, en dag kom nådastöten. Det hade just blivit vår, och små, små krokusar tittade fram mellan snödrivorna. Talgoxarna sjöng och de första värmande solstrålarna trängde sig igenom det uttunnade ozonlagret. Våren var i allmänhet en tid för glädje, hopp och värme,
Men för mig var den ungefär lika hoppfull som en hjärntumör.
Jag höll just på att rota igenom ett köksskåp efter lite gammalt socker till kaffet, då jag såg ett färggrant kvarglömt, ödesdigert litet paket, en liten kvarglömd ask jordgubbs te. Jag sträckte fram en darrande hand och greppade försiktigt en av påsarna. Den luktade härligt av ljumma sommarvindar och påminde smärtsamt mycket om familjens lukt. Jag bröt ihop totalt, släpade mig tillbaka tillsängen, la mig ner och bara stirrade i taket. Jag gick aldrig upp, rullgardinerna var evigt nerdragna och jag åt inte en bit. Hela tiden hade jag en svidande, värkande känsla i hjärtat.
Livet var för fint för att inte delas och jag kände mig inte värd att få ta del av det heller. Men jag var fast besluten att ta straffet för mina handlingar och stanna kvar i livet, hur hemskt det än var, tills döden bestämt sig att det var min tur att gå bort.
Några få gånger kändes det bättre, och då kravlade jag mig upp och tryckte i mig en bit torr brödlimpa som var kvar sen hösten innan jag gick och la mig igen.

Tiden gick, även om det inte märktes så blev det sommar. Men jag noterade det bara. Det var som alla andra somrar en tid full av liv och rörelse överallt, och jag mådde så dåligt när jag visste att den sommaren skulle jag få tillbringa ensam… Den första alldeles, alldeles ensamma sommaren i mitt liv.

Så en dag hände det! Jag låg i min säng som vanligt och kände mig mer sorgsen och skuldtyngd än någonsin. Jag kände på mig att döden var nära, och jag välkomnade den med liv och lust. Det hade jag gjort länge.
Då hörde jag handtaget på ytterdörren tryckas ner och dörren gick upp med ett o oljat gnissel. Snabba steg som gick över den slitna linoleum mattan i hallen. Och så röster. Klara klingande och pärlande vackra skratt gled in genom min sov rums dörr. Jag fullkomligt flög upp ur sängen när jag hörde någon ropa mitt namn. Var det sant som jag hoppats i ett helt år nu?? Var de verkligen här? Hade de kommit tillbaka? Familjen med sommarkläderna och grattis- på- namnsdagen korten! Eller var det bara ett dåligt skämt från spöken?! Vålnader?! Enda sättet att få veta var att tyst, tyst gå ned för den gamla trätrappan och se efter.
Jag tassade ned på barfota fötter och med nattskjortan hängande som en stor säck runt kroppen.
Och där stod de, alla fem! Var det verkligen sant? Jag kände en känsla jag inte känt på mycket länge bubbla upp inom mig… Glädje!
Jag gnuggade mig i ögonen och såg. Äntligen såg jag dem! På riktigt!
En äldre man, blond och brunögd, och jag visste med ens att det var Aaron, min son! Att han blivit så stor! Och fru hade han också en, med långt lockigt hår i en obestämbar höströd nyans. De hade både barn och packning med sig. Lättmjölk och badringar, skurtrasor och grönsåpa, färgglade lakan, nattmackor, metspön och bärplockare, brännbollsträn, tältsängar, sparkcyklar, grönsaker, frukter, kryddor och färska limpor, uppblåsbara krokodiler, bandyklubbor, varmkorv, special schampo, plastspadar och pussel, pocketböcker, våt servetter, solglasögon, vita bad handdukar, CD skivor, brevpapper och åh; jordgubbs te, sommarklänningar och grattis - på - namnsdan - kort. Allt hade de med sig, inget var glömt.

Och ungarna sen, de var de vackraste jag sett, två tjejer och en kille. Den äldsta tjejen var nog i femton årsåldern. Och killen som var yngst nio. Den mellersta tjejen var ungefär tolv kunde jag gissa.
De alla log och sprang fram, en efter en.
– Farfar, vad kul att komma hit igen den äldsta kom fram och gav mig en lätt kram.
– Åh, farfar, vad jag har saknat dig. Den andra tjejen gav mig en hårdare kram och jag kunde känna hennes svala andedräkt kittla i nacken.
– Farf… var allt den yngsta hann säga innan han borrade in sitt lilla ansikte i min nattskjorta och skrattade glatt.

Jag hade rätt när jag efter ett tag räknade ut att barnen och de vuxna i familjen var fyllda med nåt och inte bara tomma skal.
Nu har jag lärt känna både mamman och Aaron på nytt.
Och så barnen såklart.
Linna som är nyss fyllda sexton och har kort blont hår, precis lik sin pappa, kan för mig otroliga saker. Hon vet saker som hur man tränger sig längst fram vid konserter och öppnar burkläsk utan att få allt över sig. Inte mycket för världen kanske, men det är inte heller hennes mål.
Och så Tina med sin mors bruna ögon och kastanjebrunt hår. Hon kan sjunga hon, överallt hör man hennes ljusa pärlande röst när hon går omkring och nynnar.
Max är den yngste, en blandning av de båda föräldrarna och helt besatt av fotboll. Hela hans rum är tapetserat med bilder av spelare och han kan alla regler utantill.
Jag spelade mot honom i trädgården en gång, och jag kan bara säga att jag inte hade en chans mot honom. Han vann med nio- ett och mitt enda mål släppte han in med flit, det såg jag på hans busiga leende.
Mamman heter Madelene. Hon är varm och godhjärtad. Hon sätter alltid barnen i första hand och lagar helt underbar fiskgratäng av fisken jag och barnen fiskat upp nere i viken.
Tillsammans med denna familj har jag tillbringat min bästa sommar någonsin, och jag har varit med på alla roliga friluftsaktiviteter som bad, lek, sång, och till och med korvgrillning.

En kväll, när mina barnbarn gått och lagt sig kom Aaron ned till mig där jag satt på en klipphäll och såg ut över havet.
Det blev tyst en stund, just innan han lyckligt sa:
– Vad du har förändrats pappa!

Hur kan jag någonsin tyckt de var ivägen?
Min underbara familj!

Skriven av: Hanna Berg