Publicerat
Kategori: Novell

Julafton jag aldrig glömmer

En Glad Helg önskar jag alla mina vänner på Nätet. Den gamla sortens fartyg hade nog sin charm ändå. Risken att råka ut för minsprängning fanns dock men att kapas av sjöpirater tillhörde 1700-talet. Nu får man tydligen börja tänka om.




En Julafton jag aldrig glömmer

Tomtar, julpaket, änglar och julsånger, nej denna speciella Jul innehöll inget av allt detta traditionella firande. Nattklubbsbesök i en holländsk hamnstad 1947 där alla hade andra världskriget i färskt minne och där en enda tysk glosa kunde ställa till ett tumult på öppen gata.
Jag brukar bidra med en novell till julen men den här fordrar nog lite speciell förklaring. Varför var en skånsk tjej i efterkrigets Rotterdam och firade jul?
Det var ju inte under Medeltiden precis men tiderna då var nog väldigt annorlunda för flickor. Man skulle lyssna till de äldre och det var inte sällan en god make föreslogs av dem som visste bäst. I mitt fall, vi hade gård på landsbygden, önskade man att unge sonen på Knutsgården skulle bli den utvalde. Han var vacker, hade prisbelönta tjurar, oxar, får och svin men dansade inte tango såsom hombren i Evert Taubes sång. Den här tjejen som gått i skolan i staden och läst filmjournalen varje vecka var väl medveten om att det fanns en helt annan och mera spännande värld bortom stugknuten.
Jo, jo pappa hade ju en bror som var kapten i handelslottan. När han var i land kom han hem och berättade världens mest spännande historier från de olika länderna han besökt. På den tiden köpte man inte en semesterbiljett till Spanien och pyste iväg en vecka eller så. Att åka utomlands var ett privilegium endast få förunnande.
Jag kan inte rätt förklara men tanken på att komma ut och se mig om i världen grodde djupare för varje dag. Jag kunde nog ha fått följa med farbror på en resa ombord men tiderna var ännu så osäkra att rederiet inte tillät detta ännu. Att själv mönstra på ack sådant gjorde man inte som kvinna om man inte var tuff och råbarkad.
Ett skrivbord på något av stadens kontor lockade inte och så en dag satt jag på Sjömansförmedlingen och hörde mig för. Killarna där var skeptiska. Vad kunde en sådan liten kicka göra ombord?
Det var nu jag måste berätta vad jag dög till. Uppfostrad på en lantgård hade gett många färdigheter i praktiskt arbete och jag var ingalunda någon liten fjompa. Man lyssnade och klargjorde noggrant om de faror jag kunde utsättas för. Fartyg förliste därute i farvattnen och många sjömän omkom.
Den här tjejen var envis och inom ett par veckor hade man hittat ett lämpligt fartyg, en Sveakasse med fyrtio mans besättning och en gammal rekorderlig kapten. Kockan var finska Mina uppgifter skulle bli att passa upp på kapten och laga hans måltider. Detta skulle jag klara galant. Nu hade jag jobb med bra förmåner och egen sjömansbok. Nu var jag vuxen på riktigt och på väg ut i stora världen. Tänk er att detta var 1947 tiden då flickor i allmänhet räknades som underlägsna männen.
Nu var jag plötsligt där på det stora vita fartyget och gjorde mig hemmastadd i hytten. Det dröjde inte länge förrän jag presenterades för killen som skulle vara min beskyddare ombord. Han var tredje styrman tjugusju år och före detta nazi officer. Hans namn var Bernhard. Han hade kommit till Sverige som asylsökande efter kriget och hade nu fått arbete i den svenska handelsflottan. Det var en sträng och väluppfostrad ung man som förmodligen tillhört Hitlerjugend sedan han kunde krypa. Den unge styrmannen tog sin uppgift på fullt allvar och jag skulle bli övervakad ständigt. Inget fick hända mig. Fartyget hade fyrtio mans besättning varav trettioåtta var män och moralen skulle hållas hög.
Nu tar vi ett kliv framåt. Jag har varit ombord i tre månader och klarat jobbet bra. Stewarden var norrlänning och krökade rätt mycket. Hän låg ofta i hytten och slappade varför jag tvingades lära mig hans jobb. Naturligtvis tordes jag inte säga emot ty jag var ju yngst och dessutom kvinna. Han blev akterseglad i Tyskland under förra resan och försvann. Man tager vad man haver sade kapten och satte den unga duktiga mässflickan på försök i stewardens rock. Eftersom vi stävade söderut fick jag ordentligt med tid att praktisera den nya uppgiften. Tillbaka i Stockholm rekommenderade kapten mig för den lediga platsen som steward på fartyget. Ack vilken röta den unga tjejen från Skåne hade den gången. Allt detta innebar finare hytt, mera betalt, bättre förmåner och dessutom tillhörde man dem som bar uniform.
Tre månader hade gått i den nya tjänsten. Mycket var nytt och jobbigt men jag hängde med ty morfar hade lärt mig att vara seg som en enbuske. Julen närmade sig och vi avgick Oxelösund med destination Rotterdam. Detta skulle bli min första jul hemifrån och jag var lite rädd men samtidigt spänd. Nu var det jag som skulle arrangera julhelg för fyrtio mans besättning på ett fartyg. Hur skulle jag få den finska kockan med mig, hon som var så envis och så väldigt finsk. Allt jag hade i bagaget var rätterna från den skånska julen. Jag började lära mig lite finska och Ida Vejonen var en stolt lärare. Nu kunde vi kommunicera som vanligt folk och börja prata julmat. Det blev lite finskt och en hel del skånskt till bordet.
Tidigt på julaftons morron anlöpte vi Rotterdam och besättningen var redan i julstämning. Oset från byssan lockade och gammelmatrosen Swärd gjorde täta besök hos Ida för att få sig en smakbit av allt det nya.
Mässen var fullsatt på julkvällen och alla lät sig väl smaka. Till och med tyske Bernhard åt av den inlagda sillen och de övriga läckerheterna från det skånska köket. Än i dag vet jag inte hur jag klarade allt detta tillsammans med kockan och den nye mässpojken. Men är man ung och stark så är man. Numera är menyn sparsammare med tanke på åldern.
När det gäller sjömän i främmande hamn och på en julafton tillika skall man naturligtvis rumla om lite grand på stan. Sådant hör ju till. Skans och Pop drog iväg tidigt i ett par taxibilar och försvann fort som vinden. De hade varit i Rotterdam många gånger tidigare och visste var man skulle bli av. Kapten var bortbjuden till ett annat fartyg på en kvällssammankomst. Bryggan och Chefen skulle gå på nattklubb och förlusta dig med dans och håll i gång. Kockan Ida hälsade på hos vänner. Kvar på fartyget fanns nu endast en ung och lite moloken steward som obarmhärtigt blev kvarlämnad i hytten på självaste julaftonen. Var fanns nu allt det roliga som min farbror kaptenen alltid talade om. Synd att jag inte krökade ty här skulle en conjagare sitta perfekt. Plötsligt öppnades hyttdörren och Bernhard kom in. Han kramade om mig och torkade bort de tårar som fanns kvar på kinderna.
Ach mein Liebe inte får du sitta ensam i hytten på en julafton. Du skall få följa med oss på Ambassadeur Club där man dansar och dricker lite vin. Men, vi får vara på vakt ty om det spårar ur kan det bli farligt. Jag måste ju ta hand om dig och har ett ansvar. Lova att hålla dig omkring mig hela tiden.
En gammal taxi tog oss till platsen. Det var en relativt ny klubb ty det lukade målarfärg och allt var fräscht och fint. En jätteorkester spelade populär dansmusik och golvet var glashalt. Vi beställde in vin och en stor bricka med tilltugg. Bernhard var för kvällen klädd i svart kostym och prydlig vi skjorta. Han uppförde sig som den tyske gentleman och officer som han var. Försten var uppe och lade en sula på parketten med extra schwung i stegen. Visst hade vi alla kul.
Något måste plötsligt ha hänt. Kanske Bernhard för någon sekund glömde bort att inte tala tyska. En kraftig dörrvakt kom fram till bordet och beordrade oss att lämna lokalen genast.
Vi är Skandinaviska sjömän sade Försten och reste sig i all sin längd. Oss skrämmer ni inte iväg utan en förklaring.
Ni är inte önskvärda här röt mannen. Ge er av genast.
Nu reste sig de övriga och fordrade en god förklaring. Plötsligt upptäckte jag att inte Bernhard längre fanns med i gruppen. Var hade han tagit vägen? Nu blev jag rädd och försökte lämna lokalen. En annan man klädd i svart hindrade mig. Han tog mig till ett litet rum och höll mig kvar. Jag skakade av rädsla och dessutom hade jag glömt kvar min handväska på bordet i restaurangen.
Mannen skickade efter väskan som jag tvingades öppna. När jag tog fram mitt ID-kort och sjömansbevis släppte han mig och jag rusade snabbt mot huvudingången. Utanför var det fullt med människor men ingen var från fartyget. Var fanns kompisarna? Var fanns Bernhard? Jag hörde rop och arga röster inifrån lokalen, någonstans pågick ett häftigt gräl. Det började bli väldigt kallt och min kappa hängde kvar i garderoben. Hur skulle jag våga gå tillbaka för att hämta den?
Efter en stund frös jag så mycket att jag var tvungen att ta fan i båten och återvända till garderoben. En kvinna sökte efter min varma svenska kappa inköpt hos Fernqvists på Kungsgatan i Stockholm. Den fanns inte. Herre Jävlar, vad var allt detta? Hade någon helt enkelt stulit den? Ja visst detta var efterkrigets Europa där alla hatade alla. Jag hade ju varit med där hemma och tagit emot Röda Kors Bussarna med offers från lägren i Tyskland. Jag visste ju och borde ha förstått hur stämningen var i de här länderna som ockuperats av tyskarna. Plötsligt fick jag syn på chefen inne i garderoben, han hade ett blödande sår i pannan och rocken var söndersliten. En stund efteråt kom de andra killarna ledsagade av vakter. De kastades ut på plattan och sparkades. Jag sprang ut mot en öppen mörk gräsplan gråtande och livrädd. I fjärran såg jag en dåligt upplyst gata och ljuset från enstaka billyktor eller var det kanske en spåvagn som passerade förbi. Jag längtade hem. Fy fan vad jag längtade hem till tryggheten på den skånska landsbygden och mina morföräldrar.
Nu var jag inne i mörkret. Psss hördes ett ljud bakom mig. Var inte rädd, det är jag Bernhard och jag har din kappa. Jag förstod att det skulle sluta så där och bäst är att försvinna snabbt.
Vilken härlig känsla att få tillbaka kappan även om den var kall däremot var faran långtifrån över. Nu sprang ett gäng in mot fältet och ropade.
Ta fast tyskjäveln och nazihoran.
Bernhard tog mig i handen och vi sprang så fort vi kunde. Det var inte lätt. Förmodligen hade detta varit ett bostadsområde som bombats. Det var alls ingen slätmark utan det fanns rester av allsköns bråte lite varstans. Plötsligt drog Bernhard ner mig på den kalla marken.
Nu ligger vi alldeles stilla och våga inte ens hosta.Holländarna kommer inte att upptäcka oss ty de tror att vi fortfarande flyr. Lita på mig, jag har krigat för Tredje Riket och man lär sig vad som fordras för att överleva.
Om de upphetsade gossarna funnit oss hade vi med säkerhet blivit mördade eller i bästa fall allvarligt misshandlade. Som tur var hade Bernhard rätt och vi kunde senare resa oss och komma fram till den breda gata trötta och smutsiga.
Räddade? Ohnej – inte alls. Vi var så kalla att vi stod med armarna om varandra och hoppade upp och ner för att hålla värmen. Det här var ingen vanligt stad, det var en sönderbombad stad med husrester och gatstumpar som inte ledde någon vart. Nu måste vi ta oss till hamnområdet och finna fartyget. Det blev till att fråga sig fram många gånger och framför allt att tala engelska.
Det var torftigt men visst firade man jul i Holland också. I en kyrka var det midnattsmässa och på ett annat ställe hade man en riktigt munter julfest. Efter det som nyss hänt tordes vi inte stanna till och värma oss där det fanns eldar utan måste fortsätta mot hamnen och fartyget. En gång var vi nära piren och kunde se fartyget men hindrades av ett högt taggtrådsstängsel. Nu tvingades vi gå tillbaka en lång bit via en otäck tunnel.
Hurra, så var vi då äntligen framme helt nedkylda. Det var endast kapten och vakten ombord när vi kom tillbaka. Allt som kunde värmas kom fram och för mig var det första gången jag drack Genever ut ett dricksglas. Äkta Bols var det men smakade vidrigt ändå. Av med kläderna och in i duschen snabbt, där togs ingen hänsyn till ” pojke flicka” problemen. Kära nån då Bernhard som vanligtvis var så väluppfostrad och korrekt tvekade inte en sekund att strippa framför mig. Vi hade naturligtvis bara en dusch och när man skakar av kyla har nöden ingen lag. Okey, så detta var 1947 då nakenhet ännu räknades som syndigt.
Så småningom kom resten av besättningen tillbaka och kojade in. De hade säkert haft jättekul. Kapten fick aldrig veta vad som hänt oss på den där klubben och bäst var nog det.
Juldagen skulle alla gå i sjömanskyrkan. Det blev musik, predikan och kaffe. Många var där och glädjen stod högt i tak när man träffade gamla vänner från andra fartyg. Jag tänkte på mormor och morfar under bönen och fällde nog en tår av hemlängtan. Men har man tagit fan i båten så väntas man ro´n i land också. Så har jag blivit uppfostrad.
På Annandagens morron lade vi ut och satte kurs mot söder. Vår destination var Nordafrika och Alexandria där det skulle visa sig att vi hamnat ur askan direkt in i elden. Där var det hamnstrejk och allt vad detta innebar för fartygen som fick ankra på Redden. Detta är dock en helt annan historia. Men, men den där julaftonen i Rotterdam glömmer jag aldrig även om jag skulle råka bli fyra hundra år gammal.
Nej, jag blev inte sjöman utan journalist så småningom men jag pallade för sjölivet i hela två och ett halvt år.
Nedtecknad av Inger Malm
www.malms.info

Skriven av: Inger Malm

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck