Julefrid?

De e julafton, tio grader varmt och ljumma vindar. Jag är ensam hemma och känner att det är så jag vill ha det. Pysslar och plockar fram lite julsaker här och där. Men timmarna går och jag har inte sagt ett ord annat än till mig själv när jag håller på med julpynt och julmat. För även om jag är ensam så vill jag ha julmat för med det brukar det infinna sig lite julstämning. När jag tittar ut finns det inte en gnutta snö.

Slår på teven för att se julprogrammen men det gör mig bara uttråkad att se det som man sett så många gånger förut. Men varför känner jag så här? Jag tyckte ju att det skulle vara skönt att få vara ensam över julen och bara rå mig själv. Jo det kändes bra innan jul när jag tänkte på att jag skulle vara ensam men när jag nu sitter här och tuggar på en misslyckat tillagad lutfisk känns det allt annat än mysigt. Jag påminns om alla jular som varit på de olika platserna jag bott. Tänker jag efter så var det många år sedan jag tillbringade en jul tillsammans med andra än mina hundar som nu är borta sedan flera år. Vad har jag att längta till? Till min barndoms jular kanske, vad vet jag? Vad det än är tycks det vara omöjligt att få den stämningsfulla känslan som jag längtar efter.



Jag hör grannar som stojar, själv tar jag ett glas vin
Jag hör grannarna hur de stojar, går ut och tar sig en rök och har det trevligt tillsammans med sina släktingar, sina barn, barnbarn och barn barns barn. Det är jul och inget annat trots att jag inte känner något av det i mitt lilla rum som mest består av en massa möbler och andra prylar. Gardinerna är fördragna för insynens skull eftersom det bara är några meter mellan husen. Det är min 62:a jul men det känns som om jag kommit till jorden just denna dag för jag vet inte hur jag skall göra för att känna att jag trivs med livet. Allt känns pest och jag tar fram en vinflaska som står i skåpet. Tar ett glas vin för att få känslan av depression att försvinna. Visst, jag vet att det finns många fler än mig som sitter ensamma i jul men vad hjälper det att tänka på dem här och nu. Min ensamhet är självvald trodde jag. Men kanske hade jag inget val eftersom jag inte har någon familj att ty mig till. Kanske intalade jag mig själv att jag skulle tycka om att vara ensam och kunna göra precis som jag vill.

Julmaten gav mig ingen julstämning
Det är alla fall julafton nu och jag sitter här med skinka, prinskorv, lutfisk och gröt. Skall jag roa mig med att äta hela kvällen? Nej jag tar ett glas vin till, ett till och så fortsätter det hela kvällen. Jag sätter mig framför datorn och försöker författa några rader. Inspirationen uteblir så jag tittar tillbaka på artiklar och bilder som jag är pappa till. Men vad spelar det egentligen för roll vad jag gjort tidigare. Jag är precis samma individ som alla andra här på jorden, varken bättre eller sämre. Funderar på om jag inte skall ringa någon nu när jag är lite berusad. Nej inga telefonsamtal ikväll det är bara så, det är ju julafton och alla andra har sin släkt och sina vänner att vara tillsammans med. Det får bli de här raderna och om det leder till något återstår att se, det är alla fall ett sätt att konversera med sig själv, skriva av sig.

Finns kärleken även för mig
Jag söker efter kärlek på Internet. Finns den och var is så fall? Finns det någon som vill eller kan älska en ensam man som fyllt 62 år? Har man som jag levt utan kärlek så många år så är det väl inte så mycket att hoppas på nu. Tanken på att hela mitt liv skall förbli kärlekslöst slår mig och slår mig hårt. Jag har vetat det förut och får erfara det mer och mer för varje dag att är man 62 år och homosexuell och dessutom attraheras av ungdomlig skönhet är det kört. Då finns inget kvar att leva för, det måste jag förstå. Redan när man är fyllda 50 börjar man betraktas som senil av yngre och det blir värre för varje år. Känslan av att det inte finns något att leva för, om man inte har en familj som man är älskad av, blir värre för varje år som går.

Det kommer ännu en dag och en till…
Lite berusad och desperat sökte jag kontakter på Internet. Att leva ett liv som mitt är det ingen mening med. Vem vill älska en 62-årig man när inte ens jag själv gör det? Varför skall jag finnas i en värld som denna? Okey det var min julafton 2006 och jag tror att jag delar känslor och tankar med många människor på vår jord men vad hjälper det mig. Nu har Juldagen öppnat dörren och det är lugnt och stilla. Alla sova tyst det är i husen, tyst i husen… Det var allt för mig och jag hoppas att du haft en skön julaftonskväll tillsammans med dina nära och kära – du som har sådana.

”Finns de sista ljuva åren?”

Skriven av: Tommy Hildorsson