Juloriatoriet

Nu var det snart jul. Julen innebar mycket stress. Det var Karin van vid. Nu var barnen vuxna men hon hade svårt att släppa taget om stressen. Hon borde skicka julkort till familjen och till alla vännerna. Det blev många julkort och höga kostnader för portot. Men det var värt det. Karin värnade om sina vänner men familjen var ju självklart de som kom först. Både vänner och familj fanns i hela landet för att inte säga i hela Europa och halva världen. Men Gula Fläcken förhindrade numera författandet av, inte bara julkort, utan allt läsande. Numera kunde Karin inte ens läsa de största rubrikerna med förstoringsglas. Hon satt ändå gärna med en bok när dottern kom och hälsade på på söndagarna. Det fick hon inte glömma även kommande söndag. Hon ville inte oroa Anna med Gula Fläcken. Bättre då att sitta med bra deckare uppslagen. Det var inte bara Gula Fläcken. Händerna löd inte längre när hon skulle styra pennan. Det blev just inget skrivet. När hon för flera år sedan upptäckte att hon inte längre kunde styra pennan, grep en kall hand av fasa om hennes hjärta. Hon dolde det i det längsta, skrev på datorn och på mobilen. Det gick med nöd och näppe. Det var en stor sorg för henne. Hon var en skrivande människa.

Var det förresten inte söndag idag? En kollega gick förbi henne. Vad är det för dag idag, sa Karin. Är det söndag? Nej, sa kollegan, hon kunde inte minnas kollegans namn. Det var inte en av de trevliga kollegorna utan det här var en sur och otrevlig människa som hon instinktivt tyckte illa om. Annat var det på den tiden hon själv varit chef. Den här typen av människor hade inte kommit ifråga om hon fått bestämma. Men nu var hon inte längre chef utan en anställd som alla andra. Nej, sa den otrevliga kollegan, eller snarare fräste. Det är torsdag. Karin suckade och reste sig upp från den slitna fåtöljen hon satt i. Över den låg plädar och filtar för att dölja alla fläckar. Karin kände att hon gå och göra lite nytta. Det var antagligen tidig morgon och här kunde hon ju inte sitta och skrota. Hon gick ut i köket och tog en trasa och började torka av matbordet. Nu kom en trevligare kollega. Jag ser att du ligger i och fejar, sa kollegan glatt. Karin kunde för sitt liv inte minnas vad hon hette. Ja, sa Karin, lika glatt tillbaka, någon nytta måste man ju göra. Det är ju söndag och min dotter kommer idag. Det var härligt att det var söndag. Bästa dagen på hela veckan, ingen stress. Bara härligt umgänge med familj och vänner. Eller ja, så var det förut innan familjen spreds över geografin. Döttrarna hade sina viktiga arbeten. Det hade hon full förståelse för. Det hade blivit folk av de båda döttrarna. Den ena skulle komma idag. Det var hon alldeles säker på. Det är torsdag idag, sa den trevliga kollegan. Ja, men vad glömsk jag är, skrattade Karin. Det är klart att det är torsdag. Jag är alldeles vimsig. Nå, då är det ändå inte så långt kvar till söndagen. Då kommer min dotter. Nu satte någon på en teve på andra sidan av rummet. Det var Allsång på Skansen. En av patienterna kom stapplande och tog några danssteg och lyfte armarna som en dirigent och började yla mer än hon sjöng. Gräsligt, tänkte Karin. Smaklöst. Hon orkade inte lyssna. Hon kunde inte låta bli att säga till patienten att vara tyst. Tyst med dig, sa hon. Hon försökte sedan inleda en konversation. Jag håller på att göra fint, sa hon till patienten, för min dotter ska komma idag. Den gamla fula kvinnan sjöng ännu högre, sen tystnade hon och sa: Min dotter ska också komma. Karin tittade på henne. Vad menade hon med att dra upp sin egen dotter? Märkligt beteende. Karin tyckte att hon såg smutsig ut. Tvättade de inte patienterna på det här stället? Hon måste komma ihåg att ta upp det på morgonmötet. Hygienen måste de vara mer noga med. Kvinnan var illa klädd i en sliten randig klänning med felknäppta knappar och utanpå bar hon en  kofta som hon bara stoppat in ena armen i. Den andra ärmen och delar av den uttänjda koftan släpade på golvet. Nu brast patienten ut i gråt. Karin fick dåligt samvete och la armen om henne. Jag var lite hård i tonen, sa Karin. Förlåt mig. Hur är det med dig? Du har ju knäppt sup, fortsatte hon och försökte hjälpa henne med både klänningen och koftan. Jag vill åka hem till mamma, grät kvinnan nu. Snabba kast, tydligen. Karin trasslade med koftan, men det blev bara värre. Hon lyckades inte få in patientens arm i koftärmen hur hon än bände och drog. Aj sa patienten, akta mig. Det gör ont. Nu ingrep den trevliga kollegan. Karin! Släpp koftan och släpp hennes arm! Dra inte i henne! Till patienten sa hon: Kom med mig ska vi sätta oss i soffan så kan du titta på teven medans du väntar på din mamma. Karin tittade förvånad på dem. Det var ju en gammal kvinna. Hennes mamma måste vara död och begraven för länge sedan. Nåja, det var väl något som de sa till patienterna bara. Det skulle hon lägga på minnet, att säga det som patienterna ville höra var inte fel. Patienten var uppenbarligen dement. En fruktansvärd sjukdom som många av patienterna här hade. Tur att man inte är patient här, tänkte Karin. Hon kände en oro inom sig. Men sköt snabbt bort den. Nu är det dags för lite kaffe. Är det någon som vill ha, utbrast hon glatt. Den otrevliga kollegan sa hårt att det inte fanns något kaffe såhär dags.

Tiden rann genom hennes fingrar. Tid, vad var tid för något? Karin slöt ögonen. Det var så skönt att vila. Över henne var himlen klarblå. Hon tänkte på när barnen var små. En lycklig tid. En varm sommarvind rörde vid hennes hår och kind. Mamma, hörde hon. Hon öppnade ögonen. Där stod Anna, en vuxen Anna. Oh, sa Karin, välkommen välkommen, så glad jag är att du är här.  Jag också mamma, sa Anna. Ska vi gå nu? Javisst ska vi gå, sa Karin. Vart ska vi gå förresten?  Vi ska gå och lyssna på Juloriatoriet. Jamen det är klart vi ska. Anna, sa Karin. Ja mamma, sa Anna. Kan jag gå såhär, sa Karin. Du är jättefin mamma. Men Karin tittade på den fula kvinnan i hallspegeln: så tunn, så gammal och hennes hår alldeles vitt. Så ful jag är, tänkte Karin. Hur är det mamma? Så ful jag är, sa Karin högt. Du är inte ful, sa Anna. Du är vacker. Ska jag hjälpa dig med skorna? Nej, utbrast Karin med eftertryck. Jag kan väl för guds skull ta på mig skorna själv. Anna fick trots allt hjälpa henne med skorna. Men först fick de leta efter en strumpa. Karin hade bara en strumpa på sig. Den andra låg under hennes höj- och sänkbara säng. Karin satt på sängkanten medan Anna krånglade på henne strumpan. De gick sakta genom staden. Anna tänkte, den här promenaden hade tagit mig en kvart. med mamma, tar den tre kvart. Hon betraktade kvinnan vid sin sida. Så spröd, det fanns nästan ingenting kvar av den kvinna som en gång varit hennes viljestarka mamma. Musiken sökte henne, tårarna strömmade ner för hennes kinder. Så vackert viskade hon, så oerhört vackert. Mamma, sa Anna. De stod nu i Karins rum.Tack så jättemycket för en fin konsert. Men Anna, ska du redan gå? Skulle vi inte gå på konsert? Det har vi ju redan varit mamma. Vi kommer ju precis därifrån. Karin tittade på sin vackra dotter. Vad vacker hon är. Det gjorde jag bra. Ja, förstås. Ja visst har vi varit på konsert, sa Karin. Jag är tankspridd som vanligt. Anna har jag sagt till dig att du är fantastisk? Ja, det har du sagt mamma, men det är du som är det. Anna log varmt och gav henne en innerlig kram. Nu ska jag gå. Men vi ses om en vecka igen. Jag kan följa med Anna. Jag kan sova på din soffa. Eller så går vi hem till mig. Karin tittade bedjande på Anna. Vi är hemma hos dig mamma. Jag tycker inte om att vara här, sa Karin. Mamma, jag kommer om en vecka. Nu lös Karin upp. Gör du det hjärtat? Det ser jag verkligen fram emot.

Hon satt på sängen i det främmande rummet. Jag önskar jag kunde resa bort, tänkte Karin. Kanske kunde jag åka till Italien. Nu kom den otrevliga kollegan emot henne. Nu ska Karin ta på den här, så att hon inte kissar i sängen. Hon höll upp en stor blöja framför henne.  Menar du att jag skulle ta på mig en blöja? Aldrig i livet. Över min döda kropp. Kollegan suckade. Det är inte lönt att du bråkar. Det blir bara värre för dig Karin. Hur vet du vad jag heter? Du har ingenting med mig att göra. Nu är hon på en båt. Det är hav runt henne, turkost och grönaktigt vatten, sjöfåglar som skränar. Hon älskar det. Hon vet inte om det är Grekland eller Italien. Det gör detsamma. Här ska hon stanna ett bra tag. På söndag kommer Anna igen.
 

 

Boel Zetterman

Passionerad skribent. Skriver noveller och en roman på fritiden. Har häst och hund. Jobbar med film annars.
Boel Zetterman är medlem sedan 2024 Boel Zetterman har 1 publicerade verk