Kaféet

De ödelagda, bara landskap som omgav kaféet var, för att säga det minsta, en dyster syn. Det fanns ingen gräs, inget djur eller insekt, inte ens en skalbagge. Byggnader låg i ruiner, skelett existerade bara för att skrämma, men kaféets ljus och ljuvliga jazzmusik överskugga den grymma synen. Om jag skulle kunna säga en sak för att sammanfatta detta landskap, värld - vad var ett land, i alla fall - ett ord, så skulle det vara ordet livlöst. Men kaféet, kaféet hade alltid någon där. Åh, den där schyssta tjejen som alltid ler glatt när man kommer in, och med ett vackert ansiktsuttryck fnittrar när hon ger dig kaffet. Man skulle kunna säga att den enda anledningen varför jag kommer dit skulle vara denna flicka. Hennes svarta, långa hår, hennes bruna, djupa ögon, man skulle till och med kunna kalla henne meningen med livet.
Dock så förstår jag att det ingår i hennes jobb, hennes position, att lura och manipulera de som kommer in för att ta en kopp te, eller kopp kaffe för starten av dagen. Men, då måste jag klargöra en viktig sak, en sak så viktig att det kommer spränga din hjärna: ingen av oss lever.

“Hej igen!” sa Brun med hennes glänsande ögon, precis som förr.
Ingenting hade ändrats, allt var likadant.
“Det normala?” fortsatte hon.
“Varför pratar du ens med honom?” bestämde Gul för att rycka sig in.
Inte så satt jag bryr mig speciellt mycket. Gul var alltid så, enda sen jag började känna henne, första gången jag kom hit. Jag nickade, som vanligt, som jag alltid gjort, som jag fortfarande gör, och satte mig framför Gul, bokstavligen likadant som igår. Jag skulle vilja säga att detta liv kanske ändrar sig någon gång, att något intressant händer, att kanske Gud själv kommer ner från sitt paradis och hjälper oss upp, men så klart, detta kaféets existens bevisar att Gud icke finns, och att han säkert dricker kaffe i ett helt annat kafé. Troligen så dör vi aldrig, och denna upprepade iteration av världen kommer alltid att fortsätta, med samma hastighet som igår, med samma monotona ton. Det skulle aldrig ändra, förstod jag och alla andra i detta fångenskap. Men igen, inte så att jag bryr mig. Med det jag har just nu, skulle jag kunna leva med för alltid. Jag bara är så. Jag har ingen ambition, dröm att resa till Afrikas savann eller något sånt pampigt. Jag är bara jag. Den tråkiga, dystra, känslokalla och nihilistiska Svart.
“Svart, utan socker, utan några tillsatser. Njut!” sa Brun med hennes klassiska egenhet.
Men kanske var det inte klassiskt än. Hon hade ju liksom bara visat hennes idiosyncrasi några få gånger, så knappast kan det vara klassiskt. Men, vad vet jag.
“Ew”
“Vadå?” frågade jag snabbt Gul, exakt likadant som igår.
“Äckligt. Fult. Beskt. Speciellt äckligt. Du är speciellt ful,” sa hon med hennes anspråksfullhet.
Om jag skulle beskriva Gul på ett omfattande och uppföljande sätt, skulle jag behöva reglera på beskrivningen att hon i sin helhet inte är mer än en ostentatisk, grinigt barn som gillar att göra roligt med människor som hon anser vara mindre värdefulla. Inte att jag någonsin skulle presentera min egen åsikt i frågan till henne, anledningen till att min förödande sociala ångest är, som tack och lov, fullständigt osynlig för dem omkring mig på något sätt.
Jag svalde mina förväntningar om hur hon skulle uppfatta mig efteråt det jag ville säga, och pratade så dystert som möjligt.
“Durå, du dricker bara lemonad. Det kan väl knappast vara bättre,” sa jag.
Hon drog efter andan som om hon sett en man fått sin hals avskuren av ett Kinesiskt svärd framför henne.
“Är du dum i huvudet eller!? Man kan inte ens jämföra din skitiga dryck med min uppfriskande lemonad som gudarna själv gett sin välsignelse till,” hon sa in en full mening som man faktiskt kunde förstå.
Vilken shock, eller hur?
“Kanske,” sa jag bara.
Som vanligt så uttryckte hon sin åsikt i den mest spektakulära formen möjligt, med ett fasansfullt angrepp av stora proportioner. Hennes hand gjorde kontakt med min kind utan tvekan, och det sved till som om någon applicerat tiger balsam på min kind. Jag, som vanligt, blinkade inte ens, reagerade inte ens. Såklart så gjorde det ont, men det gjorde inte ont nog för mig att pressa henne som en apelsin, som jag förmodligen var kapabel att göra.
“Jag hatar dig,” sa hon snabbt or ivrigt, medans hon la sina armar i kors.
Jag tittade på henne en stund, sen så inspekterade jag mitt kaffe, och tog en stor klunk.
Det smakade lika vidrigt som jag trodde att det skulle smaka. En bitter och otillfredsställande textur och en eftersmak som gav en gåshud. Såklart, som vanligt, som vanligt såklart, så reagerade jag inte på detta, och såg lika apatisk ut som förut. Sen så plingade ytterdörren igen, och två människor klev in. Två kvinnor, som fick mig att kännas utanför. För det vara bara jag. Jag var den enda killen som kom hit. Kanske så var jag bara för feminin? Men det kan man knappast säga om man hör hur jag pratar och hur jag ser ut med mina komplett svarta kläder.
Gul, som vanligt, hade på sig kläder som var någonstans mittemellan limegrön och väldigt ljus gul. Aldrig hade jag riktigt förstått om hon själv vet skillnaden, eller om hon ens är “Gul” och kanske är “Limegrön” istället. Men sådana tankar befinner sig inte inom mig just nu. Numera så tänker jag på hur utanför jag känner mig. Kanske är det normalt? Vare sig det är sant eller inte spelar förstås ingen roll. De två damerna som nyss vandrat in, pratande om saker de anser förbluffande, var vanligtvis Röd och Blå, som alltid höll ihop. Det fanns inte en enda stund när de inte krokade armar eller satt fnittrande medans de drack varm choklad framför radion som konstant spelade samma jazzlåt om, och om igen. Inte kan man tänka sig att dom två kvinnorna är här för dubbelmord på deras makar. Men kanske kan man det? Men i slutändan spelar det ingen roll.
“Jag hatar också dom två, men inte lika mycket som du,” viskade Gul till mig, medans hon gav en kall blick mot de två damerna.
“Det kan man tänka sig,” sa jag tyst.
“Vafan ska det betyda?” viskade hon.
Jag tog en stund att fundera över vad jag menade, men kanske menade jag ingenting, och svarade henne bara för att verka social eller med flytande, som en fisk som följer strömmen, om du förstår vad jag menar. Hon tog en klunk av sin lemonade, inväntade mitt svar.
“Jag vet inte,” svarade jag utan riktig mening.
Hon gav mig ett snett leende som man bara kan uppfatta som nedlåtande och störande.
Jag tittade iväg från henne och till Brun, som stod med disk i hand, galant tvättande. Jag suckade, och drack ur min mugg full av kaffe. Det smakade horribelt.
“Förklara för mig varför jag hatar dig,” bestämde Gul sig för att tvinga mig.
Först och främst, vad är det för jävla begäran? Vad för typ av krav var det? Hur ska jag kunna förklara för henne varför hon starkt ogillar mig? Men jag, lika dum i huvudet som en mygga som lever ett dygn av otillfredsställande blodsugning, insåg att jag hade inte mycket av ett val att besvara hennes absurda begäran.
“Du ogillar-” hon avbröt mig så fort som en mänsklig kropp kan göra, genom att sätta hennes hand för min mun, bara för att korrigera ett minimalt fel.
“Hatar, är ordet,” förklarade hon med en underliggande känsla av exploderande spänning, som om hennes väsen hatade min meningslösa existens.
Kanske var det en för hård beskrivning av någonting så lätt?
Hon tog bort sin hand från min mun och tillät mig tala.
“Du hatar mig för att du anser mig vara, enligt dina ord,” sa jag bara för att komma ihåg de obscena saker hon ropat åt mitt håll förut, “äcklig, ful, oren, jobblös,” jag måste notera att ingen av oss har något jobb förutom Brun, “pervers, och så vidare,” jag sa apatiskt medans hon nickade fridfullt över min upprepning av hennes förflutna ord.
Så klart så fanns det oerhört, betydligt många fler adjektiv hon använt för att beskriva mig.
Det här var bara några få av det massiva berg av fula och föraktliga ord hon använt. Men igen, jag måste påpeka, det spelar faktiskt ingen roll för mig. Om jag hade tagit illa upp så hade jag sagt ifrån. Det enda som fick mig att iallafall kontemplera att visa en noggrant övervägt mängd av trots, hade varit hennes laxerande flin hon bar med stolthet och högmod.
“Ah, det där var så mycket bättre än att slå dig. Men att slå dig kanske är bättre nu när man tänker på det,” grymtade hon för sig själv.
Hur som helst så var min tid slut. Dagen hade gått, rutinen hade fullbordats. Cykeln som aldrig slutar bestämde sig för att skicka iväg mig, precis som vanligt. Min tid var sju minuter och tre sekunder lång, medans Guls--jag vet inte hennes exakta tid--var runt trettio minuter lång. Antagligen så bråkar hon med Röd och Blå i tjugo minuter och de sista minuterna så försöker hon gilja Orange bara för att hon har orange hår. Vare sig hon är lesbisk eller inte kan inte jag veta. Men jag skulle inte satsa mina pengar på det. Kanske var hon bara yster.
Men igen, precis som jag sagt förr, precis som jag kommer säga nu, så spelar det faktiskt ingen roll, vad som helst för mig. Jag stod upp hastigt, gick till Brun med min mugg som fortfarande hade mer än sextio procent av dess innehåll kvar, och gick mot ytterdörren, medans Brun vinkade glatt och vänligt mot min rygg. Gul, antar jag, flinar mot mig. Och exakt likadant som igår och i förrgår så passerade Vit mig, med ett föraktfullt leende. Jag öppnade dörren, kände vindens kraftfulla och kalla kraft blåsa emot mig, och klev ut, lika apatisk som när jag kom in.

Okänd

Nej?
Okänd är medlem sedan 2019 Okänd har 1 publicerade verk