Publicerat
Kategori: Novell

Kahomas frihet

Kahomas frihet

Novell 2001
av Hans Westlund

Han var en reslig man, med gråsprängt blåsvart hår vid namn Kahoma och han satt ensam vid den upplogade snökanten och rökte en cigarett. Kinderna hade en mörk ton av några dagars skäggstubb, men det var ett bra skydd mot kylan som bet i honom.
Han höll i en kopp rykande kaffe som han omväxlande bytte mellan sina händer för att värma dem med. Vad kaffet luktade gott i dag, tänkte han, men det är klart, nästan allt både luktar och smakar godare utomhus. Lukt och smak kanske sitter i generna allt sedan förfäderna vandrade omkring i dessa värmländska vildmarker. Nu var det hans tur.
Han var på jakt efter friheten, trött på stadens stress, de sociala meningslösa krav som bombat honom sönder och samman i hans vardag.

Han tittade på snökanterna som plogbilen hade kastat åt sidan, och som nu erbjöd honom denna naturliga sittplats, han rynkade sin panna och försjönk i grubblerier.
Om man drog en parallell med livets idéer, tänkte han, och med snön som blivit kastad åt sidan av den stora snöplogen. Denna stora känslokalla maskin som pressat sig skoningslöst fram, liksom tidens krävande samhälle. Oundvikligen måste några snöbollar falla åt sidan. Man borde plocka upp dem innan de smälter bort, innan det blir vår, lägga dem i frysen - eller ännu bättre skriv dem på ett pappersark. Idéerna alltså.
Snöboll, snöboll - snögubbe. Många idéer kanske kan sammanfogas till ett helt fungerande projekt som skulle kunna förändra världen till det bättre. Vem vet, många snöbollar blir åtminstone en snögubbe, eller en snölykta med ljus i vinternatten, eller ett snöbollskrig.
Snöbollskrig, ja, människan har en förmåga att åstadkomma krig av oskyldiga lekar, så om han kom med en briljant ide kanske någon skulle missbruka den, det hade hänt tidigare i historien, det kan ingen förneka. Kahoma skakade sorgset och uppgivet på sitt huvud.

Hm, snögubbe. Det var vad han kände sig som idag. En snurrig snögubbe. Kall i alla fall. Äh, skit samma, det var inte bra att bli för djup redan så här tidigt på dagen.
Han harklade sig och spottade innan han tog ett djupt halsbloss. Blåste ut röken och den var lika vit som hans andedräkt hade varit innan han tänt cigaretten. Det var en annan sak med vintern, man kunde röka utan eld.
Han lyssnade på vinterns ljud, grenar som knakade av snöns tyngd, snö som rasar med ett muller, fåglar och annat skogsljud. Allt hördes så tydligt i vinterns inbäddade tystnad. Hans steg hade knarrat av kyla på vägen tidigare. Typiska vintertecken.
Han såg åt sidan mot en snötäckt gran, en flock domherrar lyste röda mot honom i den. Naturens egen pyntade julgran. Han log åt sina tankar, fimpade och slog upp en påtår.
På nytt såg han sig omkring. Han lyssnade. Snön har en förmåga att dämpa ned allt, både med sin vita färg och med den isolering som snön ändå erbjuder. Han längtade efter musik, Ulf Lundell, kanske, för att i den här ensligt vita tystnaden låta tankarna flyga högt tillsammans med.

musik Underbar i sin enkelhet
oförädlat Lockande ordkarg
Frän i still vinterdag

ändå Lugn
Uttrycksfull
Naken och sårbar
men Djuriskt råtonad och ändå
Euforiskt vacker, änglar skulle öppna himlen, lyssna, skänka av sin himmelska värme
göra den alldeles underbar Långsam så den räckte hela dagen, hela vintern kanske
men ändå Lagom förstås, man ska ju inte överdriva

Men, men, det vore väl inte naturligt, och det var i naturen han befann sig nu, lika bra att spela med på naturens egna villkor i stället för spela rocken roll. Man ska ta seden dit man kommer.
Nä, nu hade han suttit länge nog med sina tankar, så han skakade ut det sista kaffet ur termoslocket, skruvade på det och plockade ned termosen tillsammans med sittunderlaget i ryggsäcken.

Kahoma sträckte på sig och kisade mot den starka vintersolens sken, innan han slängde på sig sin packning och fortsatte sin vandring vidare längs den upplogade vägen. Han gick en bit sen var det dags att vika in på den upptrampade stigen genom skogen. Den var förstås översnöad nu, men han visste vägen. Alla vägar bär till Rom, men den här vägen gick i alla fall till hans mormor och morfars sommarstuga, han hade gått här sedan han var liten grabb, sommar som vinter. Då hade han förresten en gång sett ett 'trollhus', eller vad det var. Han hade varit en sju - åtta år och mindes sin förtjusning över att hitta ett litet hus mitt i skogen som aldrig tidigare varit där, hur han överförtjust sprungit tillbaka till sina föräldrar för att tala om den otroliga nyheten, men det fanns förstås inte kvar där när de kom fram.
Nåja, nu var det bara ett trevligt minne, han hade aldrig sett det varken före eller efter den dagen. De vuxna tillskrev det barnets fantasi, och tänkte inte mer på det, men han visste ju vad han sett och den synen kunde ingen ta ifrån honom.
Det hade inte varit ett drag av barnslig fantasi, utan lika verkligt som tallarna som växte bredvid vägen här idag. Om något liknade skulle hända i dag skulle han nog bli mer rädd, och kanske börja tvivla på sitt psyke, men ändå, kanske inte. Han var väl vis av den tidigare erfarenheten

Kahoma andades lite tyngre nu, det var jobbig att gå i djup snö, och den kalla luften var svår att andas, men nu kunde han åtminstone se stugan och sjön på avstånd. Han gladde sig vid tanken på att få tända en eld i vedspisen. När Kahoma kom närmare kunde han bredvid stigen se rester av den äldre generationens slit.
Gamla förfallna båtar, vedförråd, en slipsten. Överallt kunde han ana spår av sin morfars ömt vårdande händer. Varje bräda till platsen hade han fraktat över sjön på en båt. Varje spik, varje liten sak som hängde i uthuset, på utedasset, ja överallt fanns det även minnen från Kahomas försvunna barndom.
Stugan hade varit hans morfars hjärtesten, frågan är om han inte älskade stugan mer än mormodern, men det var en elak tanke, han förstod morfars syn på den frihet som infann sig här.
Kahoma tittade ut över den frusna sjöns sol- reflektioner och mindes barndomens ansvarslösa dagar med sin mormor och morfar, hur de hade fiskat, badat, lärt honom att använda kniv, kasta pil, ro en eka, rensa fisk, men framför allt dessa dagar då han lärt sig uppskatta det skrivna ordets magiska värld. Hur han kunnat ligga och läsa, vad som helst, och bara registrera tidens gång genom göken, som kom ut ur gökuret varje halvtimme med sitt eviga ko- ko. Här kunde Kahoma finna den ro, den frid han behövde. Friheten.

Självvald ensamhet är så mycket bättre än påtvingad, men han brukade inte klara mer än tre - fyra dagar i taget, det visste han av erfarenhet. Men vilken känsla det var att vara här. Att komma bort från vardagens stress och påtvingade sociala liv, och bara få njuta av denna ensamhet, denna vinters tystnad, denna oas av stillhet och sedan den underbara återföreningen med världen igen. Vinter och sommar kom han hit för att fylla upp sin energi, sin styrka. Varje årstid hade sin speciella charm.
Det önskade han alla att få uppleva, men han visste att han var prioriterad i dagens industriella samhälle, där jakten på pengar var starkare, än den lugna inre lyckan.

Kahoma öppnade dörren till stugan och klev in i sin frihet.



Slut

Skriven av: Hans Westlund

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Sten Wiking

Från samma yrkesskola på Amu-Center i Kramfors på sjuttitalet som nuvarande statsminister Stefan Löfven, övergavs den banan och blev publicist i olika tidskrifter,dags och kvällspress,för att sedermera…

Sten Wiking

På andra plats denna veckan: Inga-Britt IB Gustafsson