Kajkanten

”Berätta något om dig som ingen annan vet”, har hon precis sagt till mig, inte så mycket en uppmaning som en bedjande önskan: En önskan att ha mitt förtroende. Att få höra något som jag av alla möjliga anledningar aldrig berättat för någon annan. Att få höra något jag är beredd att avslöja i hennes närhet men ingen annans. Hemlighet eller bagatell. Spelar ingen roll om det så skulle vara avslöjandet att jag kommer ifrån en planet i universums yttersta periferi eller att jag av oklar anledning inte gillar geléhallon. Det är förtroendet hon vill åt, vilket märks på sättet hon ser ner i vattnet och dinglar med benen, som om hon bett om för mycket men samtidigt vill locka det ur mig.
Jag dröjer, men inte för att hon inte har mitt förtroende, utan för att jag måste välja mellan två saker och jag måste välja noggrant. Två extremer och oavsett vad jag väljer så kommer stämningen ändras där vi sitter på första parkett vid sensommarens kajkant.
Sakta avslöjar jag att det finns två saker som jag aldrig berättat för någon. Två saker som jag skulle kunna ta med mig i graven. Det ena rör något mörkt och sorgligt, men slutar desto bättre. Det andra rör något ljust och lyckligt, men slutar desto sämre. Två olika avslöjanden med två olika utgångar, men hon får inte ta del av båda avslöjandena. Hon får välja: Den mörka historien med ett lyckligt slut eller den ljusa historien som slutar i tårar. Hon måste välja.
Hon protesterar, menar att jag inte kan säga A och utelämna B, men protesten är endast halvhjärtad, och följs av hennes karaktäristiska skratt, hennes patenterade leende, innan hon tystnar, och grubblar så som jag så ofta sett henne grubbla förr: Munnen ett streck, två fingrar på läpparna, blicken förlorad utom synhåll. Efter noggrant grubbel och övervägande så ber hon om historien som slutar lyckligt.
Jag fyrar av mitt avslöjande som om jag släpper taget om en spänd båge; hinner inte ens fullfölja den inledande meningen förrän hon stelnar till, träffad av den förlupna pilen, och det syns på henne att den tog hårt: Munnen vidöppen, ögonen stora, hennes kropp frusen där hon sitter och ser på mig.
Kanske försöker hon avgöra om jag talar sanning? För om det är något hon känner till om mig så är det min kärlek för att överdriva, för att dra den ena valsen efter den andra, påstå allt ifrån att jag har ett barn i Zimbabwe som heter Nils till att jag egentligen är femton år äldre än vad jag är, och det är väl inte omöjligt att jag dragit till med en smaklös lögn än en gång? Inte en dålig gissning kanske, men mitt avslöjade är sanningen, och efter ytterligare några sekunder inser hon den saken.
Hon säger inget, flyttar sig närmare, letar upp min hand och omfamnar den, innan hon förklarar att jag inte behöver prata om det om jag inte vill; att det kanske var dumt att fråga och hon avbryter vad som hittills varit en lek. Hon ger mig det stöd jag saknade och erbjuder mig möjligheten att tacka nej.
Lugnt tackar jag ja, och lika lugnt förklarar jag för henne: Det skedde inte över en natt. Tvärtom så kom det smygandes. Det fanns aldrig någon konkret förklaring; inget trauma, inget misslyckande, inget som det går att sätta fingret på. Kemisk obalans kanske; allt det där som sker i hjärnan och som vi inte kan styra över hur mycket vi än vill. Ett kaos som kulminerade i en ångest som får en att vända och vrida på sig; som får en att sätta huvudet mellan händerna som i ett skruvstäd, för att sedan försöka pressa bort allt i fruktlösa försök att bli fri.
Innan det steg för steg dyker upp en väg ut. Smygandes närmare sig svaret ifrån den blinda vinkeln. När det väl ligger där framför en, utkristalliserat och självklart, så går allt sin egen väg: Praktiska överväganden avlöser varandra, för livet måste ju ordnas upp efter en; alltifrån att radera porren på datorn till att avbryta bortglömda prenumerationer, klappa hunden en sista gång, krama familjen adjö utan att avslöja hur länge man kommer vara borta, och viktigast av allt: Tillvägagångssättet. Det måste fungera. Helst vara smärtfritt. I den bästa av världar ska ingen annan involveras.
Whisky och citodontabletter. Tillvägagångssättet som jag till sist valde. Ett helrör, alla tabletter som går att svälja och andningsdepressionen sätter punkt.
Här avbryter hon mig, försiktigt, som om hon inte vill lägga sig i, men det hörs på rösten att hon inte kan hindra sig själv för hon kan inte förstå hur jag skulle vilja sätta punkt, vädjar, ger mig anledningar att leva, tränger sig in i min berättelse, placerar sig själv mellan mig och slutet och försöker hindra mig ifrån att försöka något ens i min redogörelse.
Jag låter henne hållas, låter hennes rationella argument studsa på det irrationella valet och till slut tystnar hon, någonstans förstår hon att vi sitter vid en kajkant och att hon inte kan hindra mig ifrån något i efterhand. Istället lägger hon händerna mellan låren, lutar sig framåt och sträcker på benen, på det sätt hon gör då och då. Hennes blick på de svaga vågorna framför oss, innan den sliter sig loss och försynt skickas åt mitt håll som en signal att fortsätta.
Jag fortsätter lugnt: Förklarar hur jag införskaffade sprit och tabletter, hur jag valde datum, lyssnade på min favoritmusik, hyperventilerade fram modet, kladdade ner en förlåtelse med ostadig hand, tog alla citodontabletter jag hade och sköljde ner slutet med whiskyn med övertygelsen att allt var slut.
Här flyttar hon sig ännu närmare. Håller om mig med ena armen och lägger huvudet mot min axel. Jag ser inte på henne, men kan ana en tår, och jag inser att stämningen ändrats på ett sätt jag kanske inte önskat för hur gärna jag än vill ha henne mot min axel så vill jag inte att det ska vara medömkan som förde henne dit.
Fortsättningen präglas därför av melankolisk nonchalans: Jag förklarar att det blev ett enda antiklimax. Att jag var borta i några minuter innan jag vaknade av att jag spydde, och istället för ett avslut så fick jag spendera timmar i mina spyor, och i slutändan gav det mig bara en bakfylla, en avtändning, och kraftig träningsvärk i magen. Inget avslut. Långt ifrån ett avslut.
Hon slutar inte hålla om mig, lyfter inte huvudet ifrån min axel, utan rör sig sakta närmare.
Resten av berättelsen skyndas förbi: Jag redogör för hur jag i en stunds klarhet insåg att jag var mitt eget största hot, hur jag till sist tog kampen mot mig själv, red igenom mörkret, såg ljuset där på andra sidan, och insåg att det ifrån första början var en kamp jag aldrig skulle ha tagit ensam. Jag berättar om alla löften till mig själv om att söka hjälp om det händer igen. Jag berättar om segern så som den kom att gestalta sig i sin enkelhet; ingen ropar hurra, ingen ger dig ett pris, men det är likväl en seger för även om lyckan inte väntar plikttroget bakom första bästa husknut så kanske den finns bakom den andra bästa. Det är alltså en seger: Jag valde livet! Jag infriade det lyckliga slutet.
Ingen säger något och inget behöver bli sagt.
Hon flyttar inte på sig, rör sig inte en millimeter, vilket ger mig mod nog att försiktigt föra min arm kring hennes midja, rädd för reaktionen, men det kommer ingen, och plötsligt sitter vi där och håller om varandra. Tittar ut på vågornas oförutsägbara rörelser, på deras blåa dans, på vattnet som speglar solens sista strålar. Vi lyssnar till biltrafiken en bit bort och de promenerande stadsborna strax bakom oss. Ensamma trots allt och alla omkring oss. Ser nog ut som ett par. Som två delar av en och samma helhet. De som ser oss drar nog den slutsatsen i varje fall, men det är en illusion. Ingen som ser oss vet att en kollega till en annan har berättat något som ingen annan vet om. En vän till en annan. Inte mer än så. Inte heller mindre. Jag intalar mig själv att det är så det också ska vara.
För är det inte mycket som jag stör mig på hos henne? Hon röstar fel. Befinner sig ideologiskt långt bort åt hippieträsket. Hon är äldre än mig men naiv som ett barn. Hennes världsvana är krystad och slöseri på tid. Vi gnabbas om småsaker, pikar varandra, och det räcker med att vi går in i samma rum för att spänningen ska ändras. Kamplystna blickar emellan oss är regel snarare än undantag. Vi ligger nästan i krig med varandra. Vi är varandras motpoler. Katt och hund. En omöjlighet.
Hon harklar till. Släpper taget om mig. Sätter sig upp. Rak i ryggen. Ser bort. Jag följer genast hennes exempel, även om varje fiber i kroppen försöker hindra mig så släpper jag taget om omöjligheten.
Hon inleder ett oskyldigt samtal. Ett om jobbet. Ett om de senaste förändringarna i arbetsklimatet, om oket som ledningen lagt på våra axlar när våra protester om arbetsbördan så kallt bemöts med att vi helt enkelt är för långsamma. Det ständiga svaret till den som har mycket att göra: Nej, du har inte mycket att göra. Du är bara ineffektiv. Ett klassiskt exempel på hur sten möter börda. För det är inte tillräckligt att inte hinna med, det är tillräckligt först när det inte hinns med och det är klargjort att det är ens eget fel, även om verkligheten är annorlunda.
Vi spyr galla tillsammans. Över arbetsklimatet. Över ledningen. Vi svär på att hålla ihop, även om vi tycker olika i många andra frågor så svär vi på att hålla ihop. I den frågan står vi gemensamt, där gräver vi ner våra stridsyxor och kavlar upp ärmarna tillsammans, även om vi inte utarbetar någon plan för hur det ska gå till så är vi för evigt allierade. Även om det bara är löst prat. En ursäkt för att säga något som har med oss att göra men ändå inte. Ett gömställe bakom orden. Vi vågar knappt se på varandra. Sneglar som mest. Pratar runt det som finns där och gjort sig påmint än en gång men som aldrig kan välkomnas.
Det slår mig för hundrasjuttioelfte gången att det inte kan vara omöjligt. Att det faktum att jag inte föreställer mig henne vid ett altare, inte ser henne som mamman till mina barn, inte kan tänka mig att leva med henne för evigt, att det inte har att göra med att hon redan stått vid ett altare, redan är mamma till någons barn, redan föreställer sig att leva med någon för evigt. Nej, istället har det att göra med något djupare, mer äkta och rent. Det har att göra med känslan att jag inte behöver någon framtid eller historia så länge jag är i hennes närhet, för nuet är viktigast så länge det är ett nu tillsammans med henne, vilket väl är så äkta det kan bli? Eller svammel?
Hon har förflyttat sig. Så sakta att jag inte märkt av det förrän avståndet är ett avgrundsdjupt faktum. Jag vet inte om det är en markering mot mig eller mot henne själv, kanske mot oss båda, likt det krävs ett säkerhetsavstånd mellan oss.
Bortglömt är avslöjandet som fick henne att hålla om mig och funderingarna kring att det omöjliga inte skulle vara omöjligt. Kvar är endast två kollegor som är varandras motpoler, men som i en annan historia kunde ha varit mer. Kvar är endast historien om en man som tar omvägar för att gå förbi en kvinnas kontor, som tänker på henne på kvällen, på morgonen, och alldeles för mycket däremellan, som blir lycklig av att höra hennes skratt, men som snart kommer behöva leta efter det i minnena och som förr eller senare kommer leta förgäves. Jag är nämligen på väg åt ett håll och hon åt ett annat. I slutändan kommer det som aldrig blev också glömmas bort: Historien med det abrupta slutet. Den som aldrig blev berättad.

Skriven av: Emanuel