Kämparna på fiskedammen

Denna lördag, i början av december månad år 1959, satt jag i en lektionssal med sjundeklassare, i den äldsta delen av Tyringe folkskola. Fria lördagar hade ännu inte införts och både folkskolan och Tyringes alla industrier var öppna och i full gång fram till middagen. Temperaturen hade varit under noll grader ett par dagar och jag visste att det i dag skulle spelas ishockey på Fiskedammen. Det var den sista lektionen för dagen och jag kände mig rastlös medan den drog ut på tiden och aldrig tycktes ta slut. Och när slutligen läraren i kemi förklarat att experimentet misslyckats och innehållet i provrören åkt i slasken kunde jag äntligen ge mig i väg hem.
Snabbt sprang jag nedför stentrapporna från andra våningen som var rejält nedslitna och gjorde mig varse om alla generationer som hade gått på den här folkskolan, eller universitetet på Sturegatan som min farbror sade.
När jag anlände hem på cykel var min bror och min far redan hemma och familjen var samlad för middag. Min far, Erik Johannes hade fått en avisering från posten gällande ett paket som skulle hämtas ut från stationen. Min bror beslöt sig för att följa med far ned på stationen och se varför det skulle hämtas ut där och inte på posten.
Själv snörade jag på mig mina skridskor med träklossar på skenorna. Och med Hjallismössa, pannskydd, hockeyhandskar och hockeyklubba bar det i väg på cykel längs Johan Åkermans gata. Vid Tornvillan sneddade jag via torvaspåret ut på Norregårdsvägen där jag direkt efter Tattar-Björks tog av på en mindre väg. Och efter att ha passerat Tillsyningsmannen hus kunde jag höra hur det sjöng i isen när kämparna var i full gång med spelet.
När jag kom fram blev där ett kort avbrott i spelet medan jag fick veta vilka som spelade i mitt lag. Spelet var känt för att vara hårt och ville man vara med i spelet fick man spelet tåla. Ingen väntade sig en ursäkt eller klagade för alla visste svaret:
- ”Ti still!”
1.
Spelet böljade fram och tillbaka i anfallsvåg efter anfallsvåg. Och mitt i en kontring small det till. Jag vaknade till medan jag låg på isen och jag insåg snabbt att stjärnorna jag såg i själva verket var gnistor från en cigarr som låg och rullade på isen vid sidan av en pjatthatt. Jag hade kolliderat med en i sprängargänget och Ingvar som blivit sydd åtskilliga gånger av doktor Broddfelt lyfte upp mig. Jag kände något varmt som rann från ögonbrynet ned på kinden. Och Ingas Gert tog mig sedan dit där bäcken rinner ut och tvättade av blodet från mitt ansikte med iskallt vatten.
- ”Det är bara ett litet sår på ögonbrynet”: Sade kämparna som tittade på.
En av dem berättade för mig om alla tänder som låg på dammens botten och även avbitna tungor. Och för ett ögonblick kom jag att tänka på när jag slog ut en tand i skolan och min kompis Gert sade:
- ”Det är ingen fara. De ramlar ändå ut när du blir sjuttio.”
Och medan en av de äldre kämparna drog ned min Hjallismössa över ögonbrynet sade han:
- ”Förr i tiden var matcherna så blodiga att den här bäcken färgades röd på våren när isen smälte.”
Efter att mitt pannskydd rättats till fortsatte matchen och senare på eftermiddagen kom en representant för Skid & Skridskosällskapet och förklarade att det var juniorlagsträning på isbanan nästa onsdag. Ingen tycktes notera det förutom ”Rockaren”, som alltid spelade i islandströja och som tyckte det var bättre om han tog sitt juniorlag och kom upp här.
Vid halvfemtiden avbröts matchen och innan vi skildes kom vi överens om att återuppta matchen på söndagsmorgon klockan tio. Vi hade sedan en timmes tid spelat i skenet från en avlägsen lyktstolpe som stod strax innan Per-Jöns stätta där Röda Korsvägen har sitt slut. Det var dock inte på grund av mörkrets inbrott som matchen avbröts utan det var för att kämparna skulle ut och dansa. Deras hemmabana Stensäter som låg strax intill, uppe på en liten backe, hade brunnit ned och nu fick de ge sig i väg utanför 50-skyltarna för att hitta en dansbana.
Och mitt i natten, medan lågorna stod höga, hade min far väkt mig och min bror:
- Det är Stensäter som brinner: Sade han.

2.
Jag visste inte hur han kunde vara så säker eller varför han väckt oss, men tydligen ville han att vi skulle se brasan. Och för oss såg det mest ut som ett mindre vulkanutbrott bakom Liljedals backe. Vi spanade också upp mot himlen för att se om vi kunde få en skymt av ryssarnas senaste Sputnik som med jämna mellanrum passerade på himlavalvet.
När jag återvänt hem fick jag veta att paketet som de skulle hämta på stationen i själva verket var en stor låda och att de fick ringa efter Budtjänst för att få hem den. Det visade sig att den innehöll ett kylskåp som Oscar hade skickat från Stockholm. Han var byggmästare och tyckte att vi behövde ett kylskåp.
När jag kom in i köket låg hammare, spik och en del verktyg framme och på golvet syntes lite sågspån här och där. Och halva skafferiet hade fått stryka med för att ge plats åt kylskåpet. När sedan min mor fick syn på mig utbrast hon:
- ” Åh, Halle da! Hur ser du ut?”
Jag var svettig och blodig i ansiktet och några små istappar hängde ned från min Hjallismössa som hade frusit fast på ögonbrynet. När min mor inte lyckades få av mig Hjallismössan kokade hon upp varmt vatten i en stor kastrull. Och där stod jag med huvudet över grytan, täckt med en handduk, medan min bror som var tekniskt intresserad, förklarade hur ett kylskåp fungerar. Mina föräldrar talade om den senaste innovationen inom matförvaring och betydelsen av matkällare som den tidens hus var försedda med.
I vardagsrummet var radiogrammofonen som vi köpt av Kran-Åke i full gång. Ett flertal skivor hade ingått i köpet, men vår far som varit fotbollsspelare, hade också köpt ett par skivor. En av dem var med AIKs fotbollsspelare ”Tjotta” Olsson och en annan med tidens senaste musik, Red River Rock med Johnny & The Hurricanes.
När mor slutligen fick av Hjallismössan med ett ryck utbrast hon:
- ”Det är ju djupt. Det skulle ju sys!”
Och till tonerna av Red River Rock som ljöd från vardagsrummet sade jag:
- ”I hondan heller!”


3.

Claes Selander

In gardens lush where blushing tomatoes twine, There dwells a man of letters, of tongues divine. With nature's fruit he gently does engage, Whilst words of foreign grace adorn his page.
Claes Selander är medlem sedan 2023 Claes Selander har 2 publicerade verk