Kämpig romantisk tipspromenad

Det kändes skönt att ha tagit steget att åka iväg på semester till Västkusten. Här skulle jag bara ta det lugnt och vara för mig själv. Jag hade avslutat ett 5-årigt förhållande och nu var det ett år sedan. Det var dags att börja tänka på mig själv.
Jag hade anmält mig till Tipspromenaden som var arrangerad här på campingen. Det stod att man borde ha en viss vana av att gå i svår terräng och klippor. Det kunde väl inte vara så svårt. Jag hade ju varit på Västkusten förr när jag var ung.
När vi började närma oss klipporna fick jag lite panik. Va högt det var Hur skulle detta gå. Men jag bara följde de andra och det gick ju smärtfritt tyckte jag. Så bra att jag bestämde mig för att avsluta den sista etappen för mig själv. Jag satte mig ner på klipporna och såg ut över havet.
Då kom tårarna och jag tänkte på dig. Varför hade det blivit så här. Var det mitt fel eller bådas? Men så reste jag mig upp och tog ett hopp över klippsatsen och AJ Jag trampade fel. En obeskrivlig smärta for genom hela kroppen. Nu hade jag inte bara ont av kärleksorg Nu hade jag fysisk smärta också. Tårarna föll ännu mer nu, Som ett skyfall.
Vad dum jag var som hade gått ifrån gruppen.
Jag såg framför mig hur jag skulle bli sittandes här hela nattten. Men jag försökte lirka mig mej framåt , några steg i taget. Detta gjorde att jag blev helt slut och fick sätta mig ner.
Så såg jag en man komma emot mig, med avklippta jeans och svart linne. Det var ju han som bodde snett bredvid mig. Förhoppningsvis kom han för att rädda mig.
Du skrattade lite när du kom fram och sa
-Det här ser inte så bra ut. Du är inte van vid klippor VA?
- Vi har inga klippor i Småland svarade jag lite purket.
Du hjälte mig fram till campingen och lindande om min fot när vi kom fram. Du var inte bara en hjälte Du var snygg och charmig också.
Jag ville tacka dig på något vis men inte vara för framfusig. Så jag frågade om jag fick bjuda dig på något i restaurangen. Du tackade ja och vi delade p en flaska vin och åt räkor till. Du fick mig att skratta och le och jag kände mig pånyttfödd igen.
Du hade sett mig tidigare och även på tipspromenaden sa du. Då hade du tänkt gå bredvid mig men det blev inte så. Sedan blev du orolig när jag inte var med er andra och därför hade du vänt om. Det kanske var tur att det gick som det gick. Detta gjorde ju att vi kom närmare varandra och resten av semestern tillbringade vi tillsammans.

Nu väntar jag bara på att få återvända till Klippporna och Bohuslän men framför allt till Dej!

Skriven av: Småländskan