Kaninungen

Kaninungen



Klumpen i magen hade nu flyttat sig upp till halsgropen och Catrin kunde snart inte hålla tillbaka tårarna längre. För att stänga ute den fuktiga oktoberkylan drog hon händerna längre in i ärmarna på den bruna ollen.

Varför kom hon inte? Hade det hänt henne något? Kanske en bilolycka?

I tjugo minuter hade Catrin suttit och väntat. Det långa håret hade lockat sig i den råa dimman. Hon torkade av snoret på vänsterhandens ovansida. Det var inte längre bara kylan som fick näsan att rinna.

Hon skulle ju komma. Det hade hon lovat när Catrin släpptes av utanför skolan i morse. Men varför dök hon inte upp då?

Catrin försökte skingra tankarna genom att gräva fram påsen med klistermärken ur ryggsäcken. Hon hade bytt till sig några nya märken idag. Favoritmärket var det med kaninen på. Det var som ett riktigt foto av Snoddas. Pappa hade köpt det åt henne i djuraffären en gång.

Hon pussade kaninen på öronen och längtade efter sin riktiga bästis. Snoddas var den mest pålitliga kaninen i hela världen och den enda som Catrin delade sina hemlisar med. Hon skulle aldrig låta någon vara elak mot honom. Han var ju så liten. Förvisso ännu en unge,
men just därför.

Hon började frysa om fötterna. Klasskompisarna hade börjat med vinterstövlar, men Catrin och mamma hade ännu inte hunnit köpa några nya i höst.

Men vad hade hon gjort för fel? Hon måste ha varit elak mot mamma. Hade hon bråkat för mycket vid matbordet igår? Men hon ville verkligen inte ha sås på potatisen. Fast mamma hade blivit så arg. Det var nog därför hon inte tyckte om Catrin längre. Det var nog därför hon nu fick sitta här och frysa.

- Förlåt mamma. Jag lovar att jag ska vara snäll. Bara du kommer nu. Jag längtar efter dig. Du är den bästa mamman i hela världen.

Catrins tankar avbröts när hon skymtade ett rött biltak växa fram över backkrönet.
- Jag visste hon skulle komma! Min mamma! tänkte Catrin och hoppade ner från staketstolpen. Bilen närmade sig och saktade in, men det var inte mammas bil. Det stod andra bokstäver på nummerplåten. Med en suck intog Catrin på nytt sin utkiksplats och lät nu tårarna fritt rinna rakt ner i knäet.

- Jag vill hem till Snoddas, viskade hon tyst för sig själv.

En av skolans lärare kom ut från skolbyggnaden. När han passerade konstaterade han:
- Du sitter och väntar på att bli hämtad va?
Catrin höll andan och tittade ner på sina avbitna naglar. En tyst nickning fick han till svar medan han skyndade vidare mot sin Saab.

- Men jag måste ju komma hem, tänkte Catrin och hoppade ner från räcket.
- Jag kan inte bo här i natt och det börjar redan bli mörkt.

Hon bet sig i läppen och tittade ännu en gång upp mot backkrönet, men vägen var öde. Med osäkra steg började hon gå hemåt. De hade fått matteläxa som hon måste göra. Dessutom var hon småhungrig.

Om hon gick på trottoaren och tittade noga efter bilar när hon korsade stora vägen visste hon att hon skulle orka gå hela vägen hem. Det hade hon gjort med mamma en gång.

Ryggsäcken skavde, men fötterna började bli varma av att få röra på sig. Snabbt tog hon sig över övergångsstället och tänkte:
- Jag gör det som man inte får göra förrän man går i fyran, men jag är så stor att jag klarar mig själv.

Sista biten hem gick lite utför och när hon fick syn på huset började hon småspringa. Nu var hon nästan hemma. Hjärtat bultade fortfarande hårt, men hon hade slutat att gråta.

- Hej mamma! Jag är hemma!
Alldeles tyst.

- Hallå!! Mamma!
- Är det du Catrin? svarar mamma medan hon kommer ut ur sovrummet med en frottéhandduk om huvudet.

- Åh! Ehh.. jo, jag trodde jag skulle hinna hämta dig innan banken stängde, men så ringde Sofie. Du vet, hon har ju precis kommit hem från Thailand och hade massor att berätta.
De har varit borta så länge och hunnit med så mycket. De hade till och med ridit på elefanter du! Hon sa att hon skulle visa dig bilder på det sen om du vill.
Ett ögonblicks tystnad.
- Du förstår att en så´n resa är man ju bara tvungen att höra om. Vi har bestämt en dag då vi ska åka och hälsa på dem. Det blir väl bra? Vi pratade alltså en stund, men sen vet du vet ju hur Sofie kan vara, eller hur? Ja… och då var klockan nästan tre och jag blev tvungen att hinna på banken, för de stänger ju sen…
Catrin sväljer klumpen i halsen.

- Catrin…?? Catrin hör du på? Jag pratar med dig Catrin.
- Ja, jag hör att Snoddas vill ha mat, så jag ska ge honom det nu, svarar Catrin. Hon ser rakt igenom mamma medan hon går fram till Snoddas bur - utan att ta av sig skorna.

Skriven av: Woxberg