Känner du efter för mycket kommer det kännas fel

Om du utvärderar hur det känns varje dag, då kommer det aldrig kännas bra. Bestäm dig för att nöja dig med hur det är en bestämd tidsperiod och utvärdera hur det är efter det. Det spelar ingen roll om det gäller jobb, relationer eller träning - känner du efter för mycket kommer det kännas fel.

Hon satte ord på allt jag försökt sätta fingret på hela de senaste två åren. Sedan för ungefär två år sedan har jag aldrig vågat svara att något är eller känns bra när någon frågar. Jag har allt sagt att generellt känns det bra MEN… Det där men:et. Men:et som kväver varenda konversation. Det har kommit oavsett om det varit en nära vän jag känt i tiotals år eller en ny kollega som står vid kaffemaskinen och ställer en artig fråga. Som att jag alltid ska vara uppriktigt mot både mig själv och andra om att allt inte är bra.

Ibland kanske allt bara ska få vara bra. Spelar det någon roll om det är bra eller bara på låtsas? Det är som att hela motreaktionen mot den perfekta ytan har gått för långt för mig. Jag inbillar mig att hela min generation kan känna så, men det är nog en överdrift. Jag tycker jag känner igen mig i det när jag pratar med andra men det kan även vara en egenkonstruktion utifrån min egna världsvertion. Ordet världsversion blev först rödmarkerat och jag trodde att jag hade hittat på det ordet. Bara det hade varit ett typexempel på det jag just ville förtydliga. Att jag skapar mig en egen värld. Egentligen hade jag bara bytt ut S:et mot bokstaven T. Här och då blev jag lättad över att jag någonstans fick en bekräftelse på att jag åtminstone har en fot på jorden.

Så för att återgå. Vad hade egentligen hänt med mig de senaste åren? En rad av besvikelser, om jag får sammanfatta det själv. Kärleken som inte föll ut som jag alltid fantiserat om och en karriär som banat åt fel håll, för att nämna två exempel. Karriären hade banat rakt in i en djup insikt om att finansbranschen bara är säljföretag iklädda kostymer av byråkratisk storhetsbomull.

Någon slags vändpunkt måste ändå varit när min orm till chef med sin mest påklistrade, men ändå omtänksamma, röst säger till mig ”men den där killen du dejtade då? Han finns ju kvar”. Och jag bara bryter. För han var den sista trösten. Han som inte kunde ta sig tid att träffa mig för att då skulle hans veckomål på fem träningspass inte uppnås. Och då var det ju lika bra att han slutade träna överhuvudtaget.

Jag förstår att det här är rörigt, men tro mig, att vara en prestationssökande tjej på 23 år är desto rörigare.

Så jag lämnade honom och jag lämnade den där ormen i svart polotröja på Handelsbanken. Ormen byttes ut mot en redig kvinna i grön polotröja istället. Vad är det med dessa polotröjor? De är troligtvis ett sköld mot alla hotfulla situationer en kvinnlig chef i femtioårsåldern utsätts för. Vi är alltså på ett sätt tillbaka till medeltiden. Se så nära sammanförda vi är med vår historia!

Apropå chefer testade jag en sådan där härskarteknik idag. Det kändes befriande. Jag kan förstå hur Donald McDonald Trump orkar kliva upp på morgonen. Samtidigt var den där stumma stöten mot en medresenär på SL-pendeln ett uppvaknande. Är det det här vi som är viktigt? Att fyra personer fysiskt ska kivas om sju platser på pendeln. Det låter ju helt onödigt, vilket det också är. Men något ska vi väl ersätta björnfighterna i savannen med?

Det är ju så absurt. Inte bara den där situationen på pendelstationen i Solna, utan hela livet. Det är väl det som gör att vi blir missnöjda. Den mest humana anledningen att ta sig igenom dagen är liksom borta. Vi vet att vi får mat för dagen och att vi kan sova ostört. Spänningen är borta. Vi försöker ersätta det med en karriärstege och de relationsdrama som visas på Paradise Hotel tre vardagar i veckan. Det räcker liksom inte.

Och därför kan jag inte hålla mig från att lyfta fram det negativa när jag står där vid kaffemaskinen. ”Jo, det känns bra, MEN det är ju väldigt likt det jobbet jag haft innan”. Det klart det är likt jobbet jag haft innan! Det är ju samma bransch, samma skit. Det är som att byta från Ryanair till Norwegian och tro att tre incheckade bagage ska ingå. ”Jo, det känns bra, MEN jag har ju åkt såna här flyg tidigare”.

Så vad skulle hända om jag bara låtsas? Att jag bara lyfter fram allt positivt en tid. Flera dagar i rad, till och med veckor. Inte bara vid kaffemaskinen eller i flygbolagens kundundersökningar, utan även när jag frågar mig själv. Att tillåta sig själv att vara nöjd. Allt kanske inte måste ha flera sidor. Kanske skulle jag komma till insikt att när jag vid den där avstämda tiden, kanske efter en månad eller ett halvår, kollar tillbaka på den här tiden - så skulle totalen bara kännas bra. Kanske är just det nyckeln till lycka - att nöja sig.

Ungefär så hinner jag känna medan mitt liv passerar som i revy framför mina ögon. Sedan svarar jag den där främlingen, som komiskt nog är psykolog:

Det där var exakt vad jag behövde höra. Du läste mig så otroligt bra.

Skriven av: Fanny