Publicerat
Kategori: Relationer noveller

Kapitlet som ingen någonsin borde vara tvungen att skriva

Kapitel 11. (Kapitlet som man hoppades slippa skriva)
Dom människor som känner mig tillräckligt djupt för att ens överhuvudtaget nå eller penetrera det första lagret under ytan vet eller tror sig veta vem jag är. Enligt dom är jag den största narcissist och playboy dom någonsin träffat och utan tvekan en evig singel. Kan hålla med om att det onekligen varit bilden som jag målat upp. Medvetet eller ej? Enligt mig är/ har varit mera en självbevarelsedrift, ett sätt att skydda mig själv. Inte mycket olikt hur en påfågel eller kameleont lever. Skrattar för mig själv då jag skriver detta. Ser bara framför mig minen du brukar göra då jag freestylar o snackar medvetet skit. Det är dock inte fråga om skitsnack nu. Men kändes lättast för mig att få skriva om mina känslor då tal inte varit någon större succé tidigare. Rätt uppenbart att mitt beteende bottnar i en del osäkerhet och oupplösta problem och dåligt självförtroende som härstammar från min barndom som grädde på moset. Men det är en helt annan oskriven bok.
Jag har förövrigt en ”novell” jag jobbar på. Som handlar om hur du o jag träffades och hur jag gick från NV onboardare till att nästan göra flyttanmälan till Stengränd på ett år. Men som med så mycket annat i mitt liv som jag gett mig in i så har novell skrivandet stagnerat (prokrastinera) eller vad det nu heter på svenska. Och nu i skrivande stund känns det mest som att vi skippade 10 kapitel och gick direkt till det bittra slutet. Kanske det hade räddat eller hindrat oss från att vara var vi är nu om jag fått den klar? Eller hade vi bara gjort saken värre och skjutit på de oundvikliga? Med oundvikliga syftar jag främst på din o min oförmåga att öppna upp o tala ut om vad vi tycker, tänker och känner. Därför gör jag nu det i form av text. Har inga förhoppningar på resultatet av detta men vägrar ge upp utan att iaf på ett sätt eller annat få uttrycka hur jag känner.
Jag tror ditt o mitt första o största misstag är att vi tror vi är på samma nivå när det kommer till känslor och varandra. Du blev förälskad och kär i mig rätt tidigt medan jag fortfarande var mitt gamla jag som inte vågar satsa eller bjuda till. Efter många om och men så höll vi ihop och jag ”bet” ihop och försökte. Vi började ”leka” familj och vardag. Det var då som jag föll för dig och är fortfarande stört kär i dig. Så vad är problemet? Jo problemet är att även om jag fattar och konstant intalar mig själv att hur jag än vrider o vänder på allt så du har barn varannan vecka som tar all din tid. Jag som är nykär sitter naivt ibland o väntar på att få kärlek och uppmärksamhet. Och när det inte händer så sjunker jag ner i ett djup av negativa tankar som jag får kämpa mig ur genom att använda sunt förnuft.
Det jag nyss nämnde är något jag går igenom varannan vecka i någon form. Jag skäms över det som fan. För det är bara egoistiskt egentligen. Det som dock blev bättre senaste tiden var att jag på riktigt började förstå det och istället för att uppleva mörkret började jag uppskatta och värdesätta barnens närvaro. Jag ville helt enkelt lära känna dom o lära mig leva ett liv tillsamman med er. Du frågade mig för en tid sedan vad som gör mig lycklig? Jag svarade er! Håller fortfarande fast vid det svaret. Det var lika sant då som nu. Så vad är problemet?
Jag har insett att mitt problem med vårt nuvarande förhållande är det att jag som är nykär går/har gått runt och varit livrädd att du skall lämna mig om jag gör nå fel. När jag tänker tillbaka så att gå på äggskal var aldrig oss? Vi var rätt öppna o raka på sak o skrattade åt sådant typ av beteende. Ingen av oss skulle någonsin göra något sådant. Om jag inte mins fel så lovade vi varande att vad som än händer så skall vi vara ärliga o rakt på sak. Säga vad vi tycker o känner oberoende om det är bra eller dåligt!? Nå det här destruktiva beteende från min sida har ju bara ställt till det och gjort allt värre. Jag är dock inte enbart att beskylla även om jag kan erkänna att majoriteten är mitt fel.
Vårat senaste ”gräl” handlar om att jag inte varit social då vi haft gäster hemma hos oss. Eller jaa det är benämningen. Är rätt säker på att det ligger massa annat bakom. Ignorant som jag kanske är så ser ja inte det. Men hade hoppats du kunde öppna upp. Jo kan hålla med om att jag inte bjudit till eller ens försökt vara en bra värd. Och som jag nämnde så det var aldrig min mening att få våra nära o kära att känna sig ovälkomna.
Vi har kommit till en punkt var iaf jag måste börja vara ärligt mot mig själv. Och för dig också för den delen. Även om jag älskar dej mera än nå annat så är jag inte lycklig här o nu. Måste väl bara inse att det är bättre att amputera foten än hela benet? Tog mej såhär länge att komma till sak. Jag hatar tanken på att rabbla upp en lista på saker som jag stör mig på. Som om jag vore priviligierad att ha den rätten?
Mitt största problem är att jag har lite narcissistiska tendenser som egentligen härstammar från att jag varit bortskämd. Ja fick typ vad jag ville av mina föräldrar jämfört med min syrra. Det har väl satt sina spår. Framförallt när jag vill att du ska se mej o ge mej kärlek så tar det ont att inse att det inte kommer. Barnveckan är jag nästan helt ok med att inte få nå uppmärksamhet. Eller jag förväntar mig inte det. Jag känner mig värde och hjälplös varje fredag du lämnat barnen. För du är helt slutkörd o den uppmärksamhet jag naivt hoppats på kommer inte ens på fråga. Vad gör jag för fel? Hur kan jag avlasta dig? Jag försöker göra dom små grejorna så gott ja kan. Vet att jag i grund o botten är rätt lat så de är inget stordåd jag åstadkommer. Men du känner mig och vet min bakgrund. Och det har alltid tröstat mig att ja vet att du vet att jag är 110% seriös. Skulle aldrig kommit så långt som vi gjort annars.
Att inte vara social med nära o kära är ju lite jobbigt. Speciellt för dig som känner att jag inte är det. I min värld när din bästis kom hem från psyket bad du mig om egen tid för er. Jag ifrågasatte inte det. Det var en no brainer. Och så som du ställde upp för henne under värsta tiden är något otroligt som bara riktiga vänner gör. Jag såg exakt samma känsla i dig som jag hyser jämtemot mina bästisar. Men spola fram några dagar o jag kommer från jobbet o ser henne hon oss. Kul men första jag tänkte var att fan. Borde jag stannat i stan? Är jag välkommen? Därför är jag kanske inte en toastmaster då jag kommer in då jag inte vet om jag är välkommen. Jag ber ödmjukast om ursäkt att ja inte är gladaste varelsen när jag kommer hem efter 13h på språng. Dina föräldrar ser jag dock inte som gäster. Dom är din familj så jag ser dom som min familj också. Speciellt då jag inte har någon familj eller nära vän här i Sverige. Det leder till att jag inte känner någon press eller tvång att vara värd. Jag vet? Eller trodde mig veta att dom inte förväntar sig något. Men jag kanske har förhastat mig?
Jag har från dag ett kommit bra överens med dina föräldrar. Satt i flera timmar o snackade med dom under vårt första möte på Julen. Dom är super härliga. Enda gången jag kan erkänna jag medvetet var lite less på dom var på påsken då dom dök upp just efter att vi kommit hem. Försökte snacka och vara trevliga med dom den dagen till trots. Du däremot var inte värst snäll eller tillmötesgående. Men jo visst det är dina föräldrar. Dom förväntade sig knappast annat heller den gången.
Jag är rätt övertygad om att majoriteten av våra problem kunde löst sig om vi bara talade med varandra som vi lovade varandra den där första kalla ruggiga myskvällen i din soffa vid Ringen. Mycket har hänt efter det. Jag har älskat varje sekund jag spenderat med dig. Vi har skitkul ihop. Jag klandrar inte dig för något eller skulle aldrig bli sur o bitter på dig. Jag vet du aldrig skulle göra eller vilja någon människa något ont. Det skall du veta. Hur det än slutar mellan oss så kommer jag aldrig vara eller se dig som något skit som jag skulle måsta vara bitter på eller hata. Tvärtom. Men Jag kan också med gott samvete leva med att du gör slut med mig om det är på grund av att jag ställer enligt mig rätt sakliga o mänskliga krav på vad jag vill ha av dig.

Här bara av ren nyfikenhet och underhållning.
Cennyss är medlem sedan 2024 Cennyss har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren