Kapten Blodögas loggbok

Jag vill bara säga att denna novellen skrevs klockan 12 av en trött tonåring.
Har inte riktigt kollat igenom den efter stavfel, dåligt ordval etc.
Konstruktiv Kritik uppskattas.





Kapten Blodögas loggbok.

Jag befinner mig i detta skede på övredäck i min hytt.
Tystnaden har slutit sig likt en vägg omkring mig, och det enda som rispar dess yta är mina enstaka stön och suckningar när jag i skenet av det sista stearinljuset försöker klottra ner min logg. Jag tittar ut på däck, inte en levande själ så långt mitt öga kan skåda. Mitt öga är dock inte av samma kaliber som det en gång var då flera år av rom,tjära och saltvatten har ärrat och skadat det djupt. Mitt manskap har sedan mången timmar gått till sömns och djupt ner i min bottenlösa kropp där en gång mitt hjärta satt känner jag en stor sorg och saknad. Min högra hand matros rövskägg har sedan mången år varit min bästa kamrat, men på senare tid har jag börjat misstänka att han har sökt sig till ett nytt fartyg vars främsta importvara är jakmjölk. En sjukdom värre än både pest och religion har sedan en tid tillbaka härjat i min kropp. Både jag och mitt manskap befarar det värsta, sanningen är att jag vet att mitt livs klocka är inne på sista timmen. Likt en våg rullar in mot stranden för att tillslut försvinna så skall även jag försvinna inom kort. Återvända till det hav där jag en gång kom ifrån. Mitt fartyg på livets hav har ännu en gång stött på ett rev och kapsejsat men denna gången skola det mycket till om jag inte skall drunka. Döden är ingenting jag fruktar, jag har fruktat livet mer än döden. När man nu skall lägga till vid den sista hamnen på livets hav vara tvungen att stå till svars för alla otyg man gjort under sin segling? En fråga utan svar, dock en fråga som har gäckat mig alltför länge. Man har ju inte varit en ängel under sitt liv, En eller annan flaska rom och ett eller annat parti pengabridge har det väll blivit. Skola man nu vara tvungen att stå till svars för detta? Både jag och matros rövskägg tror att sådant inte är fallet. Jag minns en gång då en fager kvinna seglade tillsammans med mig på livets hav. Hon var orörd, vacker, trevlig, omtänksam och rar. För första gången i mitt liv hade jag mera av en mening än att arbeta på veckorna och lägga till i en hamn på helgerna där man drack rom, spelade bridge och köpte sig ett ligg. Jag kände lycka men efter ett tag kände hon olycka och hennes känslor byttes från att vara romantiska till att vara professionella. Något som hon under en lång tid höll dolt för mig, och när jag till slut fick reda på det skildes våra segelrutter åt och jag såg henne aldrig igen. Ingen annan kvinna heller för den delen, både jag och Matros rövskägg hyser agg mot kvinnor och dess lömska sätt att nästla sig in i ens djupaste vrå för att där livnära sig av ens lycka tills man tillslut lämnas tom och svag. Tystnaden bryts av min rispiga andhämtning, mina andetang blir tyngre och det känns som om hamnen är nära. Snart ska jag lämna detta livets hav för att segla på nästa.

Skriven av: Svampen