Kapten Jepsen och Hajen

Året var 1987. Fartyget låg och lossade olja i Baton Rouge. Återigen var det dags för mig att mönstra på. Rena rutinen, ett fartyg bland alla andra. Resorna till fartygen brukar vara tråkiga, men den här gången fick jag höra en historia som jag tyckte var bra.
Jag bordade TWA flighten på Kastrup. Eftersom jag var rökare så hade min sittplats långt bak i planet. Babordssidan, gångplats självklart, det måste man ha, då kommer man iväg till muggen när man vill och behöver inte bry sig om andra passagerare.
Passageraren på fönsterplatsen visade sig vara en dansk som skulle på en av Lauritzens bananjagare i Miami. Vi hade trevlig överresa medan vi inmundigade ett antal öl som flygvärdinnorna försåg oss med.
Pelle trikarn stannade till ett flertal gånger och språkade medan han väntade på sin tur till muggen, det var nog en och en annan bajer som försvann i den strupen också. Hade misstänkt det redan i baren på Kastrup när jag såg honom hiva i sig ölen dubbel så fort som alla andra, kagge hade han också.
Min egen kagge var bara på uppväxt då, inte som nuförtiden, en fullfjädrad skepparkagge.
Jag bytte skepparhistorier med dansken, hade det trevligt som sagt. Så berättade han om Kapten Jepsen och en haj.
Så här berättade dansken.

”Tidigt sjuttital låg vi långt in i Orinocos mynning med en gammal Lauritzenbalja, lastade för Europa. Jag ska tala om för dig att det var ett vackert fartyg, men nedslitet, skulle kunna ge vad som helst för att kunna segla på en sådan dam igen.
Hon var som Martha, du vet nevermajnaren på den där danska filmen. Lite bortglömd, men trevlig. Jag trivdes ganska bra ombord. Chiefen en gammal krigsseglare var bra, sa inget fast man tog en trebajers kafferast.
Just då lastade vi det gamla vanliga, bananer. Första kvällen efter ankomsten var vi ett gäng som gick i land och titta på sevärdheterna, det betyder flickor, flickor och öl, kanske inte i den ordningen, men i alla fall.
Som det bär sig hade vi väl tagit oss ett par kalla innan.
Du vet hur det är, man sitter i mässen och jagar upp sig på det fina som skulle hända i land och som det brukar så stannar man vid första schappet.
Som vanligt i dessa breddgrader så väntade fittlotsen på oss. Visste exakt vad han hablade om. Självklart efter ett par bajer på första schappet åkte vi med hans gamla Studebacker, jag tror det var en Studebacker, han envisades att kalla sig för taxidriver, men han var fittlots, det var inget snack om den saken.
Hur som helst så tog han oss till en camp som låg några kilometer från hamnen. Campen kallades som vanligt Campo Alegre, alla camp kallas visst så. Anyway! Det var som det brukar vara på sådana ställen, mujeres muchachas och cerveza frio.
Det gamla vanliga som du säkert känner till. Sjömansromatik på högsta nivå.
Det som hände den kvällen var inget ovanligt, supa, snacka med damerna, lite grovhångel på campen, in till shorttime hyddan och ladda ut. Så kvällen och natten var egentligen ingen ovanlig landgång. Som det brukade vara.
Men en sak var lite ovanligt, det som hände med hajen.

Vi andra som inte hade med hajen att göra, vi hade skoj. Och jag antar att några fick en extra souvenirer med sig, drypare, bagg och kanske en och en annan syffe. Men det var inget ovanligt på den tiden.
Men du kanske vet ju hur god den venezuelanska Polar ölet är, och förstärkta av den så förlorar man det sista av klokheten, livets gång, ja du vet, man blir full.
Hur som helst förutom en massa señoritas så sprang det en massa tjingsargubbar omkring, försökte sälja diverse souvenirer till oss, och vi köpte väl en del krims krams antar jag, inte jag, sådan skit slutade jag med för länge sedan.
En av tjingsargubbarna hade en stor hajkäft som han gick runt med men ingen var särskilt intresserad. När han höll på truga käften till repen Peder, som förövrigt hablade hyfsat bra sjömansspanska, Peder skojade med försäljaren och sa att han var djurvän och föredrog El Tiburon levande.
”Levande?” Sa tjingsargubben undrande. Gringo loco!
”Javisst.” Skojade repen, ”har du en levande så köper jag den.”
Var skulle han få tag i en levande haj mitt ut i djungeln? Tänkte säkert Peder och glömde bort hela saken.

Men Alberto, som tjingsargubben hette, tänkte annorlunda, ville Gringon ha en tiburon, så ska Gringon få en tiburon. Han visste mycket väl var han kunde få tag i en tiburon
Sagt o gjort han åkte ner till fiskehamnen, letade bland fiskargubbarna efter en haj, en levande sådan. Un tiburón vivo. Han gick omkring i fiskehamnen och frågade runt, hajar fanns det gott om men alla var döda och avfenade.
Men så fick han napp, gamle gubben Nachos kom sent in med sitt lass av skräpfisk som han hade halat in i bräckvattendeltat och med bland benfiskarna hade han några levande småhajar.

Ingen ville ha haj egentligen, sådan skit kom med i nätet med resten av fisken. Haj var nästan värdelös för fiskarna, fenorna såldes till kineserna som bodde i staden, men resten av kroppen styckades och såldes som grismat eller gavs bort till kyrkan som i sin tur gav det till indianerna.
Alberto pekade på en liten haj och frågade om han kunde få den. ”Vad ska du med den till?” Frågade Nachos.
”Inget speciellt”, sa Alberto, ”mata mina hundar med.”
Nachos tyckte att det var underligt men eftersom fisken hade inget värde för honom så tog han upp hajen och skulle precis avfena den men Alberto stoppade honom och sa, ”nej jag vill ha den oskadd och levande.”
Då anade Nachos att Alberto hade något skumt i sinnet. Vem fan ville ha en levande haj? Han fattade direkt att det måste vara något som Alberto tänkte göra pengar på. Nachos var inte dummare än att ville också ha avans på affären.
”Vill du ha hajen levande får du betala mer, fenorna är värda pengar.” Skitsnack förstås, men det vet säkert inte Alberto, tänkte Nachos.
De kom överens om en summa motsvarande 2 dollar och 32 cent, det var mer pengar än Nachos skulle få för det hela resterande hajfångsten, men ändå låtsades som om han gav bort hajen alldeles för billigt.
Han fick även Alberto att lova att han skulle hjälpa honom någon annan gång när han var i knipa. Alberto var nämligen känd som storfixaren, för en lämplig summa plata kunde han fixa det ena och det andra, allt från bra kvalitet kokain till unga indianflickor.
Alberto var o andra sidan nöjd med köpet, fast det visade han inte förstås, gringon skulle betala honom så många gånger mer för fisken.

Klockan hann bli fyra på morgonen innan Alberto kom till hamnen, han visste att gringon hade tagit med sig en flicka ombord. Rosita. Inte för att hon hette Rosita, men kallade sig för det, ibland Juanita, Amorina eller om kunden troddes vara katolik, Maria.
Med lite smörjpengar till hamnvakten Ricardo så kom Alberto in i manskapets avdelning. Han visste att Ricardo för övrigt var den bästa tjuven i hela hamnen han hade säkert redan lagt beslag på allt som var löst och säljbart för lite dinero, självklart.
Efter ett par försök på olika dörrar så hittade han Peders hytt, bultade på dörren och väckte upp Peder. Han fick banka ett par gånger innan en sur Peder, tufsad i håret, fortfarande bra packad stod i dörren och lyssnade på Albertos pladder.
I kojen bakom Peder kunde Alberto se den nakna Rosita liggande på kojen.
Alberto lyfte stolt upp hajen till Peders beskådande.
”Här är den levande hajen som du beställde.”
”Haj, vilken jävla haj?” Sa Peder, han hade nämligen inget minne av kvällens konversation.
”En levande haj som du ville ha”, sa Alberto och visade stolt innehållet i jutesäcken där han hade hajen.
”Va i helvete? Jag vill inte ha någon jävla haj.” Sa Peder argt.
”Det ska du visst, du har beställt den och jag ska ha mina pengar.”
Peder krafsade sig i grenen. Undrade om han fått bagg. Han drog ut boxershortsen och tittade ner, såg inget, lyfte upp blicken mot Alberto igen.
Egentligen ville han bara gå och lägga sig men var inte dummare än att han fattade att det kunde bli krångel med det här. Han visste av erfarenhet att det inte hjälpte vad han än snackade, idioten skulle stå där hela natten och bulta på dörren. Så han frågade Alberto.
”Vad ska du ha för hajen då?”
”60 Dollar”, sa Alberto.
”Muy fucking caro, no habla fucking mierda”, sa Peder, ”du får tre.”
Alberto vred på sig, svor en lång harang, om hur snåla gringos var, han mumlade för sig själv om hur han nu skulle få pengar till den sjuka mormor som skulle dö om inte hon kom till sjukhus, han skulle bli tvungen att sälja äldsta dottern till ett horhus.
Allt var ju förstås skådespeleri, han hoppades på den dumma gringon skulle förstå spanska. Till slut så vände han sig med tårfyllda ögon.
”57 mitt sista bud, jag betalade själv 54, och jag har fått betala för taxi, och taxi hem, jag får ingen vinst.”
Peder trodde inte ett ord av Albertos snack, och rätt gjorde han i det. Albertos mormor var frisk som en nötkärna, jobbade som Mama san på campen, dottern hade gift sig med en handelsman sexton år tidigare, några andra döttrar hade inte Alberto.
De fortsatte och efter en stunds haggling så kom de överens om 12 dollar och en paket Marlboro.
”Kasta hajfan i floden.” Sa Peder och slängde igen dörren efter att köpet var gjort.
Nöjd och glad traskade Alberto iväg. På däcket vid trealuckan fick han syn på Gonorrebaljan, den hemgjorda swimmingpoolen som besättningen hade byggt av en presenning.
Alberto tittade sig omkring ett tag och bara för att djävlas släppte han ner hajen i baljan. Djävulskt leende gick han därifrån. Han visste vad som skulle hända senare.
I kväll skulle det bli fest, han skulle berätta historien för resten av rackarpacket, det skulle bli en legend som skulle berättas i generationer i stan. Det skulle växa sig till en legend. Alberto den smartaste, som sålde en haj till en dum gringo.

Kapten Jepsen vaknade som vanligt halv sex, kastade ut flickan som agenten hade kommit med kvällen innan som en liten present, förövrigt Rositas kusin. Sedan han gick in till salongen där han intog som vanligt den första morgon frukosten.
Den vanliga frukosten bestod av en sup gammeldansk och två Tuborg, sen var det dags för morgondoppet.
Stående order var att så länge vattnet var tjänligt, och om vädret tillät så skulle poolen vara ifylld, vare sig man låg i hamn eller inte.
Iklädd i morgonrock och pissetofflor och med en iskall Tuborg i handen traskade han iväg till poolen. Klockan var exakt sex på morgonen.

Han hoppade in i presenningspoolen doppade huvudet ett par gånger och njöt av det svalkande vattnet. Tog ett par simtag, mer än så kunde man inte göra i den lilla poolen. Sen när han vände så tyckte att han att han kände något som nuddade benen ett par gånger men tänkte inte mycket på det, presenningen fladdrade ju till ibland.
Så råkade han titta i vattnet och såg något mörkt mellan benen. Fan någon kastat skit i poolen. Tänkte han först, men så insåg han plötsligt att det rörde på sig, han rusade snabbt ut ur poolen och när han var uppe så tittade han noggrannare in i poolen.
Han kunde inte tro sina blodsprängda ögon. En haj? Va i helvete en haj! Det kan inte vara sant. Tänkte han.
Han stod ett par minuter och tittade in i poolen, hajen simmade glatt omkring verkade inte ha några problem i världen. Jepsen beslutade att detta måste han ha vittnen till.
Med morgonrocken fladdrande rusade han till bygget. Inne i bygget hittade han förste kocken som skulle till att laga frukost till besättningen. Han kallade till sig kocken och sa till honom att följa med ut för det finns en haj i poolen.
Nu har gubben törnat totalt. Tänkte kocken. Var fan ifrån skulle det komma en haj till poolen, DT säkert.
Kocken följde med kapten ut till poolen och när de tittade ned i den så kunde de inte upptäcka några fiskar där, definitivt ingen haj, inte ens en makrill, det var säkert.
Jepsen stod som förstenad, kunde inte fatta vad han såg.
”Jag vet att jag såg en haj i poolen.”
”Visst kapten”, sa kocken, ”den kanske har hoppat ut. Ska inte kapten komma med in till salongen så fixar jag smörrebröd med avec till kapten.”
”Jo det är nog bäst så”, tyckte kapten Jepsen.

Vad som hade hänt under tiden som kapten var borta att Ricardo som hade sett kaptens underliga uppförande gick till poolen för att se vad det rörde sig om.
Då hade han sett hajen och fattade genast att det var detta som Alberto hade varit ombord för. Ricardo tog snabbt upp hajen med ett lastnät som låg på däcket och med hajen under armen gick han akterut till manskapets avdelning.
Där hittade han Stopptörnsmatrosen som hade sovit i fyllan på trossarna i aktern, han hade precis vaknat och skulle göra en runda på däck för att ha låtsas ha arbetat med att vakta båten hela natten.
”Ska du köpa en haj?” Frågade Ricardo.
”Vad ska jag med en haj till?” Hade matrosen frågat.
”Tja inte vet jag, men du kan vara den enda ombord som har en haj.”
Inte så dumt. En helt egen haj. Tänkte matrosen.
”Vad ska ha för kräket?”
”10 Dollar.”
”Hijo de la Puta, är du dum, jag har inga pengar, fattar du väl annars hade jag väl inte frivilligt tagit stopptörnen i natt.”
Ricardo tänkte efter lite.
”Du har väl båsens nycklar, öppna målarschappet där framme, du kan få hajen för 5 liter vitfärg.”
Bra ide. Tyckte vakten, och då gick de föröver på babordssidan medan kocken o kaptenen kom på styrbordssidan för att titta i poolen. Matrosen fick sin haj och Ricardo fem liter vitfärg som han gömde under en presenning akteröver.
Vakten som nu var en stolt ägare till en haj nu började traska akterut på styrbordssidan kom på att han glömde titta till förtöjningarna föröver, så han sänkte ned hajen i poolen, skulle plocka upp den senare tänkte han.
Men i den trötta tillstånd som han befann sig så glömde han bort hajen totalt och gick och la sig i trasselbingen under backen.

Under tiden började kapten åter tvivla, han skulle minsann kolla igen så traskade han till poolen, och mycket riktigt det simmade omkring en liten unge av hajarten Carcharhinus leucas. Inte för att kapten Jepsen visste vad det var för en haj, men det råkade vara just en Carcharhinus leucas, vanli-gen kallad tjurhaj. Tjurhajen är känd som en av de få hajarna som simmar upp i färskvatten.
Nej nu går jag och lägger mig och blir nykterist resten av livet. Men först måste jag ha ett par gammeldansk, sen blir jag nykterist. Så tänkte kaptenen och vände, bad kocken komma med ett par gammeldansk och låste in sig i hytten, grubblade ett tag och somnade till slut gråtande.

Ricardo såg att hajen åter var i poolen. Hur fan har den hamnat där igen? Tänkte han. Skitdetsamma, jag ska göra lite avans igen. Tänkte han och fiskade upp hajen, gick till byssan, hittade 2: e kocken där och sålde hajen för 10 dollar och några burkar Nestle milk.
2: e kocken var från en gammal fiskarfamilj i Esbjerg, han visste hur man kokar en god soppa på haj.
Det ska bli en överraskning, tänkte han. Han låg i krig med förste kocken, han menade att kockdjäveln gnällde alltid på honom och menade på att han aldrig kunde göra komma på något eget, utan kocken själv fick alltid hitta på vad som skall serveras till besättningen. Så han la hajen i fiskfry-sen, han skulle överraska besättningen och kocken senare efter avgången med en god soppa.

På väg till Europa blev det serverad en speciell god soppa i mässarna och i salongen. Skepparen kallade till sig salongsuppasserskan och hade frågat om vem hade lagat soppan, och av vilken fisk egentligen? 2: e kocken hade hon svarat, det var visst en haj, 2: e kocken hade tydligen fiskat upp den från poolen. Skepparen blev likblek och svimmade.
Chiefen tyckte det var lika bra, mer soppa åt honom.

”Bra historia.” Sa jag, ”men hur vet du alla detaljer?”
”Hur i helvete skulle jag veta alla detaljer”, sa dansken flinande, ”vad de hade sagt eller inte sagt vet jag inte riktigt, men det skulle kunna vara så, eller hur?”

Berättelsen var nog sann, men det var en sak som jag inte trodde på, den om skepparen blev nykterist, det tvivlar jag starkt på, han var ju dansk ”fö’ fään”.

----------------------

Inspiration från en sann historia från fartyget Bella Coola där en matros tog med sig en kajmanunge från land och la den i poolen.

Pauli Kuusisto

Född 1955. Sjökapten. Snart pensionär
Pauli Kuusisto är medlem sedan 2016 Pauli Kuusisto har 1 publicerade verk