Karen

Philip öppnade dörren. Han hade inte pratat med Karen på ett bra tag nu. Hösten hade närmat sig o senast de träffats var en varm sommardag i juni. Han hade saknat henne. Det var lätt att prata affärer med henne. Men sen hade hon alltid haft en hint om hans personliv också.

I det mörka rummet skymtade han inte henne. Han stängde dörren tröttsamt.
- Är det inte Mr Leed som är på besök? Philip hoppade till. Karen satt ihopkrupen i ett litet hörn. Hon höll i en cigarett i handen o hade en gråbrun filt i knät. Hon var alldeles utmattad men Philip ville inte visa sin oro utan log istället.
- Min vackra lady, log han och gick fram till henne. Han tog hennes hand och kysste den lätt. Karen log.
- Du har alltid varit en liten buse, skrattade hon.
- Nej, inte en buse, snarare en charmör, log han charmerat. De skrattade en stund men sedan blev stämningen allvarligare. Philip satte sig ner i en fåtölj. Karen hostade. Hon mådde inte bra, det såg Philip i hennes ögon.
- Jag har pratat med The Brooks Company. De vill inte sälja. Jag vet inte hur jag ska förhandla, förklarade han. Karen lyste av entusiasm. Detta var hennes liv. Hon var född affärskvinna, även om hon i grund o botten bott på landet som barn.
- Men du ska prata med Mr Willings. Han kommer förhandla om du nämner mitt namn. Jag har ett bra intryck på honom. Jag har arbetat med honom i många år i andra affärer och han är en lätt förhandlare att ha o göra med. Hon tog ett bloss på cigaretten och tog av askan i askfatet på porslinsbordet.
- Bra, då vet jag det, svarade Philip och tog upp ett papper ur sin portfölj. Karen betraktade honom. Han skrev ner några rader på ett block och la ner det i portföljen igen. Hon tog några bloss till. Philip gav henne en arg men ändå trött blick.
- Du kan inte få mig att sluta, sa hon menande och tog slutet av cigaretten innan hon la den i askfatet.
- Du mår inte bra av det. Jag ser det och det vet du med, förklarade han försynt.
Hon lutade huvudet bakåt o skrattade samtidigt som hon blåste ut röken ur munnen.
- Du ska inte vara alldeles för mammig, log hon och klappade honom på kinden. Philip var allvarlig. Han tog inte det alls på skämt.
- Jag är inte mammig, jag bara råkar bry mig om dig.
- Sen när började vi bry om varandra? log Karen och gick fram till barskåpet. Hon letade fram en whiskeyflaska och hällde upp i ett brett glas. Hon klunkade ner hela glaset och fyllde på. Sen skrattade hon.
- Det är bara att inse. Jag är lite av en drogmissbrukare och en hårt arbetande affärskvinna i mina sena 40. Snart ska mitt första barn föda sitt första barn, vilket betyder att jag snart blir mormor. Hon skrattade igen. Philip kände ironin i skrattet. Sen satte hon sig ner och klunkade i lite mera whiskey. Philip tittade på henne. Han visste varken vad han skulle säga eller göra. Han var bara arg. Men det var förmodligen arbetslivet som till den kvinna hon gestaltade.
- Är inte livet bara underbart? skrattade hon o tittade Philip i ögonen. Han vände bort blicken.
- Jag går nu, han reste sig o tog tag i portföljen. Jag hör av mig, sa han och öppnade dörren och gick.

Karen satt snopen själv i soffan. Hon var trött. Hon satte glaset på bordet och kände sig övergiven. Hon hostade. Aldrig skulle Philip förstå hur mycket Karen brydde sig om honom. Hon älskade honom av hela hennes hjärta. Han såg henne som en syster. Det blev fel då. Karen drack upp det sista i glaset och kurade ihop sig i soffan. Hon kunde inte hålla ihop längre. Hennes händer föll framför ansiktet. Hon grät. Hon kunde inte hjälpa att hon tyckte synd om sig själv. Fast hon lugnade ner sig.
- Skärp dig Karen, du är patetisk, sa hon till sig själv. Vad skulle hon kunna göra något åt det? Istället tände hon en cigarett till och lutade bakåt.

Skriven av: Emelie 15