Karitas undangömda

Karitas undangömda







Jag, Stine, tyckte att det skulle bli så otroligt kul att åka till Fyresundas campingplats tillsammans med min jämngamla kusin Karita. Vi båda kände att vi behövde komma bort ett tag från våra familjer. Men Karita hade någonting hemligt och undangömt med sig i bagaget. Jag kom inte på det fören vi var på campingplatsen. Och jag måste bara säga att jag verkligen blev extremt chockad…



- Jaha lille vän. Har du med dig allt du behöver nu? undrade mamma samma dag som jag skulle åka.
- Ja. Det är lugnt. Jag har packat efter en packningslista. Så att jag inte skulle glömma något.
- Så bra. Du och Karita skulle väll mötas vid Shellmacken?
- Ja. Klockan 14:00.
Vi skulle nämligen cykla till campingplasten. Det skulle bli så underbart. Två 17-åriga kusiner i ett fyrmannatält, på en underbar och fridfull campingplats med en enorm sjö i närheten där vi skulle slå upp tältet. Vi hade en lång bit framför oss att cykla. Så cykelresan skulle ta ungefär en halv dag.
Vi skulle mötas vid bensinstationen Shell. För då skulle det bli halva vägen var eftersom vi bor i samma stad.
Jag väntade ivrigt på att klockan skulle bli 14:00. Det skulle bli så kul att träffa min kusin. Vi hade inte möts på mer än fyra månader, även fast vi bodde i samma stad. Okej. Jag ska säga som det är…
Vi har varit lite osams och därför inte velat prata med varandra. Allt började med att vi tjafsade om vilken utav killarna i Westlife som hade vackraste ögon.
- Kian såklart, sa jag tvärsäkert.
- VA?! Han liknar ju en gris. Jag tycker att Shane har vackrast ögon.
- Shane?!
- Jag får väll tycka vad jag vill, så det så.
Då sa jag till henne att vi betedde oss som två 5-åringar som bråkade om en leksak. Vi var som två barnrumpor.
- Barnrumpa på dig själv du, sa hon, räckte ut sin tunga, och gick.
Sen dess så har vi inte pratat med varandra. Men för en vecka sen så ringde jag till henne för att reda ut vårat lilla tjafs.
Efter att ha redit ut det hela så skrattade vi bara åt det. Sen började vi prata om annat, och kom då fram till att vi skulle göra en cykelresa till någon fin campingplats. Och i dag så var det dags.

När klockan blev 14:00 så begav jag mig till Shell där vi skulle ha våran mötesplats. Men när jag kom dit så hade hon inte kommit.
”Jaha. Då var det jag som var först då. Hon kommer säkert snart” tänkte jag och började mitt väntande.
Minut efter minut smög sig långsamt iväg. När jag väntat i 45 minuter så bestämde jag mig för att ringa till henne. Jag blev lite orolig ifall någonting hade hänt.
Jag tog upp min Nokia 3310 ur min handväska och tröck fram hennes mobiltelefonnummer.
Hon svarade efter fem signaler.
- Karita.
- Hej. Du nu står jag här vid macken och väntar på dig. Vart är du?
- Jag cyklar förbi affären just nu. Så jag är vid Shell om fem minuter.
- Okej. Men då vet jag vart du är.
- Mm. Vi ses sen. Adjö.
- Adjö.
Sen så kom hon.
Vi kramade om varandra.
- Hej på dig. Det var länge sen, sa jag och kramade om henne hårt.
- Ja det var det. Hur mår du nu för tiden? undrade hon och log ett lätt litet leende.
- Jo, tackar som frågar. Jag mår bara bra. Hur är det med dig själv föresten?
Då böt hon av någon konstig anledning samtalsämne.
- Ska vi se till att komma iväg nu? Här kan vi inte stå hela dagen.
- Jovisst. Men hur mår du? sa jag och kände hur en olustig känsla börjat nypa mig lite i magen eftersom hon inte ville svara på min fråga.
- Bra, sa hon och ryckte lite lätt på axlarna.
Det såg på något konstigt sätt ut som om hon ljög. Jag vet inte varför, men jag fick bara den uppfattningen.
- Jaja. Så bra att du mår bra. Nu åker vi, sa jag.
Vi satte oss på våra cyklar igen och började cykla iväg emot campingen som låg och väntade några mil bort. Vi var tysta bra länge.

- Har du ätit lunch? frågade hon plötsligt.
- Nej. Faktiskt inte.
- Ska vi stanna till vid McDonalds? Jag kan bjuda.
- Tack, men inte ska du behöva bjuda. Jag har egna pengar.
- Men jag vill, säger hon lite småtrött.
- Okej då. Om du vill det så… tack.

Vi parkerade våra cyklar utanför McDonalds och gick därefter in i restaurangen.
Vi beställde varsin Qp-meny och gick och satte oss vid ett ledigt bord längst ner i hörnet av lokalen.
- Det ska bli så kul när vi kommer fram, sa jag samtidigt som jag tog ett bett av min hamburgare.
- Javisst, sa hon och höll fast blicken på några barn som lekte bland bollarna i bollhavet.
Hon såg inte ut att må bra. Jag vet inte vad som fick mig att tro det. Men jag kände att någonting inte var som det skulle.
- Du Karita…
Hon tittade nu på mig istället.
- Ja?
- Tala om för mig vad som inte känns bra.
- Men det är inget.
- Men jag ser ju att det är något. Du är inte som du brukar. Du pratar knappt, du ser ledsen
ut… Om du talar om för mig vad det är så kanske jag kan hjälpa dig.
Då blev hon sur.
- MEN FATTAR DU TRÖGT ELLER?! DET ÄR INGET!
Jag blev helt stel när hon skrek till mig. Vad var det som flög i henne? Varför skrek hon så hysteriskt?
Alla vänder sig om och stirrar på henne. Det kändes så pinsamt.
Karita stirrar bara ner i bordet.
- Okej.. säger jag sedan lite försiktigt. Säger du att du mår bra så gör du det.
- Mm, säger hon bara och fortsätter att äta.

Sen cyklar vi vidare. Efter flera timmars resa så är vi framme vid campingplatsen. Jag checkar in oss i receptionen. Sen går vi till platsen som vi hyrt och slår upp tältet. Karita står bara och tittar på tältpinnarna och hjälper knappt till alls.
- Kan inte du hjälpa mig? frågade jag snällt.
Hon slutar att titta på tältpinnarna och tittar nu istället på mig.
- Javisst.
När vi fått upp tältet så ville jag gå och bada eftersom jag kände att jag ville svalka mig lite.
- Njae. Jag stannar här, säger hon tvärsäkert.
- Men varför då? Det är säkert jätteskönt i vattnet.
- Jag har ingen lust att bada.
- Men var på stranden då och sola.
- Men nej sa jag. Gå själv. Jag har inte lust att göra någonting.
Jag tyckte att hon inte var som hon brukar. Något var fel.
” Hon kanske vill vara ifred ett tag” tänkte jag.
Så jag bytte om till baddräkt och tog en handduk.
- Men vad ska du göra under tiden jag är och badar då?
- Jag kanske kan ta en liten promenad i skogen.
- Javisst. Gör det.

Jag gick ner till den nästan folktomma stranden. Dom ända som var där var fyra killar.
I min ålder faktiskt. Jag var den ända tjejen på stranden.
Grabbarna tittade på mig när jag kom. Några busvisslade på det där sättet som säger att man är snygg. Dom visslade åt mig.
- Kolla in bruden! vrålade en kille som var blond och pekade på mig.
Dom andra tre killarna vråglodde på mig. Typ som om dom aldrig hade sett en tjej förut.
Jag brydde mig inte om dom. Jag bredde ut min handduk i sanden och
sprang i sjön på en gång.
Grabbarna stirrade på mig nästan hela tiden där jag simmade runt.
Sen började jag frysa. Så jag gick upp och la mig på handduken för att torka i solen. Det var så skönt att jag nästan somnade. När jag ligger där på min handduk och njuter av den stekande solen som tar på min rygg så vaknar jag upp av något hårt som träffar mig i rumpan.
- AJ FAN! skrek jag rakt ut. För att det gjorde ganska så ont.
Det var en fotboll jag fick på mig.
Grabbarna skrattade. En av dom reste sig och gick fram till mig.
- Hej. Förlåt, det var inte meningen.
Jag kände att jag inte orkade skälla att dom skulle se sig för.
- Det är lugnt, sa jag och gav tillbaka bollen.
- Jag heter Oskar, sa killen.
- Jaha. Jag heter Stine.
- Okej. Är du från Norge?
- Nej. Men jag tror att namnet kommer därifrån.
- Okej. Du, ursäkta om jag frågar… men vill du komma på grillparty ikväll? Vi behöver flera tjejer.
- Jag vet inte. Jag är här och campar med min kusin.
- Jaha. Men om din kusin också vill komma så är det bara att gå till grillplatsen som ligger i dungen bakom campingplatsen.
Jag sneglade med blicken över campingplatsen, och fick se dungen långt bort.
- Javisst, sa jag och bredde ut ett litet leende på läpparna.
- Bra. Då kanske vi ses, sa han och log. Sen gick han tillbaka till dom andra grabbarna.

Sen gick jag upp till tältet igen när jag solat klart. Jag hade tillbringat hela fyra timmar på stranden. Men Karita hade ännu inte kommit tillbaka från sin promenad. Jag sätter mig utanför tältet på en utav solstolarna.
” Jag sitter här och väntar ett tag” tänkte jag och tog fram min lilla pocketbok ur ena fickan på min ryggsäck.
Jag fortsatte att läsa ett kapitel. Den är så jäkla bra. Jag blir fängslad i texten och har svårt att sluta läsa. Plötsligt så kommer det två tvillingpojkar i 10-årsåldern springandes och skriker så att det ekar över hela campingen.
- LARMA AMBULANS! LARMA AMBULANS! EN TJEJ ÄR SKADAD!
Jag hade ju mobiltelefon.
- GRABBAR! JAG HAR TELEFON! skrek jag.
Pojkarna stannar till och går fram till mig.
- Bra. En tjej i svarta kläder har blivigt skadad. Hon ligger avsvimmad uppe i skogen och är helt blodig.
- Jag kan gå med er och titta, sa jag.
- Bra.

Pojkarna ledde mig fram till den skadade tjejen. Och när jag kom fram så såg jag att det inte var vilken tjej som helst. Det var min kusin Karita. Bredvid henne låg det en spruta. Hon hade ett stort sår i huvudet. Hon hade antagligen ramlat in med huvudet i en stor sten. Jag sa inget till killarna om att det var min kusin.
- Grabbar. Gå till eran husvagn eller vart ni nu bor. Jag fixar detta.
- Säkert? sa den ena.
- Ja, sa jag. Ni kan gå.
- Ska vi hämta våran pappa då? undrade den andra.
Jag var så upprörd att jag blev arg på killarna och deras tjat.
- STICK SA JAG! JAG FIXAR DET HÄR! STICK!
Pojkarna lunkar iväg.
- Fan vad tjurig hon blev helt plötsligt, hörde jag den ena säga.
Jag brydde mig inte om killarna. Jag var så chockad. Tänk om hon överdoserade. Tänk om hon dog. Jag visste inte ens vad det varit i sprutan.
- VAKNA! skrek jag chockat och gråtande samtidigt som jag ruskade om henne hårt. VAKNA! KÄRA DU, VAKNA! Jag bröt ihop. Hela världen stod still för mig. Vad skulle jag göra? Min kusin hade tagit någon form utav narkotika.
Jag tog en bit papper som jag hade i min ficka och torkade hennes panna. Hon hade blödigt så otroligt mycket.
Jag satt bara kvar. Då slog hon upp ögonen.
- Hej. Jag somnade visst. Men aj så ont i huvudet jag har. Hon var helt borta.
- Vad har du tagit? Heroin eller?
- Jag har inte tagit något.
Jag hjälpte henne upp och tog med henne till vårat tält.
- SLÄPP MIG! SLÄPP MIG! skrek hon.

Inne i tältet så släppte jag henne så att hon föll ner på en utav madrasserna.
- Vad är det som står på?
- Låt mig sova vidare, mumlade hon.
- Okej. Men då pratar vi när du sovit klart.
- Mm. Godnatt.
Hon var helt borta i huvudet. Totalt veck.
Eftersom jag var hennes kusin så kände jag att jag inte ville anmäla henne för drogmissbruk. Jag skulle försöka att hjälpa henne själv.
Jag kanske skulle strunta i att gå till grillpartyt den kvällen. Det var tusen gånger viktigare att vara med Karita. Det första jag tänkte göra när hon vaknade var att prata med henne. Fråga vad som fått henne att ta droger. Om hon mår dåligt över något.
Jag skulle göra allt för att hjälpa henne. Medan hon sov så gjorde jag något dumt. Men det var det bästa jag kunnat göra. Jag rotade igenom hennes väska.
Förutom kläder och smink så hittade jag ett cigarettpaket, en liten påse med tabletter i som påminde mycket om Amfetamin och en dagbok som var låst.
Jag visste inte att hon rökte. Det chockade mig lite. Men jag har ju själv rökt några gånger.
Men mest chockad blev jag över tabletterna. Och jag skulle minsann försöka ta och bryta mig in i hennes dagbok. Det kändes fel men ändå rätt. Jag ville ju inget hellre än att veta hur hon mår. Jag tog ur ett hårspänne som jag hade i håret, och låste upp dagboken med det. Det funkade bra.
Jag började läsa igenom hela hennes dagbok.
Senast hon skrev var igår.
Men jag började läsa hela från början. Så här stod det på första sidan.

Måndagen den 10 oktober år 2002.

Kära dagbok!

Jag köpte dig idag.
Jag kände bara att jag verkligen behövde en privat dagbok som bara jag fick ha för mig själv. Det är några grejer som jag inte vill prata med någon annan om. Men här ,för dig min nya kära vän, kan jag berätta allt.
Jag tänker börja med att tala om att livet är pest och pina. Jag känner mig som världens dåligaste människa. Jag orkar snart inte leva mer. Jag har försökt att tagit mitt liv några gånger. Det skulle väll inte en jävel bry sig om att jag gjorde ändå. Jag straffar mig själv med rakblad. Jag skär mig i armarna. Det är en härlig känsla att göra illa sig själv. Jag hatar mig själv så mycket och känner att jag vill ge mig straff. Och det är rätt åt mig.
Jaja. Jag ska gå iväg och gråta lite nu. Gråta över denna dag. Jag blir ju så mobbad på gymnasiet. Alla är emot mig. Åh. Om jag bara fick dö. Jag vill inget annat än att dö. Bara sluta existera på denna jord. Då slapp man ju lida. Jag orkar snart inte fortsätta leva.
Hejdå, min dagbok. Min ända vän.

En tår föll ner för min kind när jag läste detta i dagboken. På varenda sida stod det att hon ville dö. Det kändes hemskt. Senast hon skrev var igår. Jag läste även det.

Fredagen den 20 juni år 2003

Hej igen dagboken!

I morgon så ska jag och min kusin Stine till en campingplats. Hon vet inte om att jag mår dåligt… Och jag vill inte göra henne ledsen med att tala om det. Hon är nog den ända i min ålder som tycker om mig. Men hon är väll så illa tvungen till att göra det eftersom vi är släkt. Hade vi inte varit det så hade hon väll hatat mig precis som alla andra.
Hur som helst. Jag är glad över att hon gillar mig.
Jag måste packa för morgondagen nu. Jag vet att jag inte skrev så mycket i dig i dag. Men jag lovar att försöka skriva mer i morgon…
Hejdå.

Jag slog ihop dagboken och la tillbaka den i hennes ryggsäck. Jag tittade chockat på henne där hon låg och sov. Dagboken hade berättat så mycket för mig. Visst hade jag märkt att det var något med henne idag... men inte förut. Hon hade gömt undan sina känslor. Dom hade hon haft undangömt.

Påsen med tabletterna gick jag och kastade i en soptunna som var på campingen.
Cigaretterna hade jag även tänkt slänga. Precis när jag tänkte slänga ner cigarettpaketet i soptunnan så kommer Oskar. Killen som undrade om jag och Karita ville komma på grillpartyt som var ikväll.
- Hej Stine, sa han och log.
- Hej.
Han såg att jag höll i cigarettpaket.
- Du. Kan du bjussa på en cigg? Mina är slut.
- Du kan få hela paketet, sa jag och gav honom det.
- Men varför ger du bort ett cigarettpaket för?
- Det är inte mitt, sa jag utan att tänka mig för. Det är min kusins. Eller var om man nu ska säga så.
- Du kan ju inte ge bort andras saker, sa han och gav mig en blick som fick mig att känna mig dum.
Nu var jag tvungen att ljuga lite. Jag kom på en snabb lögn.
- Eeh… Hon ska sluta röka och bad mig snällt att slänga dom så att hon inte blir frestad.
- Okej. Men då kan jag ju ta dom, sa Oskar och log. Tusen tack.
- Varsågod. Men säg inte till min kusin att du fått dom.
- Nej då. Du, hur blir det nu då? Kommer ni ikväll eller inte?
- Vi får se, sa jag.
- Okej. Partyt börjar klockan 19:00, och jag tittade på klockan nyss, och den visade 17:00. Så om två timmar.
- Okej. Men kommer vi så tar vi med oss eget käk.
- Gör så. Men öl har vi där. Så dryck behöver ni inte ens tänka på.
- Okej. Tack.
- Jag måste gå nu. Men hejdå.
- Hejhej, sa jag och gick tillbaka till tältet.

I tältet satt Karita och bara glodde.
- Så du har vaknat nu? sa jag.
- Ja. Jag mår bättre.
- Du. Bli inte sur nu. Men jag har faktiskt läst din dagbok…
Karita tittade förstenat på mig.
- Va fan sa du att du hade gjort? VA?!
- Jag har läst din dagbok.
Karita får ett aggressivt utbrott.
- VEM FAN HAR GETT DIG TILLÅTELSE TILL ATT GÖRA DET?!
- MEN JAG VAR OROLIG FÖR DIG!
- DU SKA SKITA I MITT LIV! FATTAR DU DE?! SKIT I MITT LIV! Karita bankade med nävarna hårt i luftmadrassen. Sen bröt hon ihop. Hon grät.
- Hur länge har du skurit dig i armarna? Och hur länge har du velat dö? Hur länge har du tagit narkotika? undrade jag upprört.
- Jag mår skit. Alla hatar mig. Jag har skurit mig sen jag var 14 år. Alltså i tre år. Och knark har jag tagit bara några gånger.
- Du måste prata med mig om du mår dåligt. Jag tycker så fruktansvärt mycket om dig. Och jag vill att du ska leva ett njutbart och så bra liv som möjligt.
- Det kommer jag inte. Ingen kille vill ens ha mig. Jag är så ful.
- Du har hela livet på dig att träffa killar. Är det därför du skurit dig och försökt att begå självmord?
- Nej. Hela livet har varit skit.
- Vet du vad jag tycker?
- Nej.
- Jag tycker att du ska gå till en psykolog.
- Vi får se. Men nu pratar vi om något annat.
- Okej. Jag har träffat en kille som bjöd dig och mig på ett grillparty klockan 19:00. Orkar du gå dit?
- Men tänk om jag blir utfryst.
- Men tänk inte på den mörka sidan, sa jag med en suck. Tänk på den ljusa sidan i stället. Du och jag kan ju få nya kompisar. Och vem vet? Nya pojkvänner.
- Men jag vet inte. Jag blir ju mobbad på gymnasieskolan…
- Men bara för att du blir det så behöver du ju inte bli det här.
Karita tänker en stund.
- Okej. Jag följer väll med.
Jag blev glad.
- Tack. Och om du vantrivs så går vi bara därifrån. Okej?
- Ja.

Klockan 19:00 så gick vi båda dit. Karita hade sminkat sig. Hon hade inte märkt att jag gjort mig av med hennes cigaretter och tabletter.
- Tjena brudar! vrålar Oskar när vi kommer dit. Han går fram och skakar hand med Karita.
- Du är Stines kusin, förstår jag.
- Ja. Det är jag, säger hon och ler. Hon visar inte att hon är nervös.
Några andra killar och tjejer hälsade också på henne och mig.
Tjejerna var i våran ålder. Karita pratade med en lång tjej som var en punkarbrud. Hon hade punkarkläder och en piercing i läppen. Från hennes öron så skimrade massor utav små silverringar. Hon var sminkad i svarta färger.
Själv så pratade jag med Oskar.
- Så bra att din kusin kommer överens med Isa, punkarbruttan. Ärligt talat så är hon jättesöt och jättefin.
- Så bra. Det skulle hon bli glad av att höra.
När vi pratat ett tag så kom det fram en annan tjej.
- Oskar. Kom, sa hon och drog honom med sig bort från mig.
” Så oförskämt och ouppfostrat gjort. Såg hon inte att jag stod och pratade med honom, eller” tänkte jag och blängde surt på tjejen.
Jag gick bort till Karita som nu satt och pratade med tre andra tjejer på samma gång.
- Hej. Har ni trevligt? undrade jag och log emot Karita.
- Ja, absolut. Här är mina nya kompisar. Isa, Rebecca och Charlie.
- Tja, sa Isa, Rebecca och Charlie på samma gång.
Då kommer Oskar fram.
Han sätter sig bredvid Karita.
- Tjena. Vad snackar ni om då?
- Allt möjligt, sa Karita och log.
- Jaha. På det viset.
Oskar tog fram cigarettpaketet som han fick utav mig och tände en cigarett.
Karita såg det.
- Där ser man. Jag röker också Prince. Men du. Jag glömde mina borta vid tältet. Kan jag få en cigarett utav dig?
Oskar fattade ingenting.
- Men du skulle ju sluta röka.
- Nähä. Vem har sagt det?
- Stine, sa han och pekade på mig. Du bad ju henne gå och slänga paketet eftersom du skulle sluta röka. Det sa hon. Så jag fick det utav henne.
Alla tittade konstigt på mig. Karita blev galen som en argsint björn som fått tusen getingstick i arslet.
- VA FAN!!! HAR DU ROTAT I MIN VÄSKA OCKSÅ?!!! DET VAR DROPPEN!!!
- Jag vill inte att du ska röka, sa jag lugnt. Och då råkade jag ljuga för Oskar.
- FY FAN!!! vrålade Karita och sopade till mig hårt i ansiktet.
Jag tyckte att allt var så pinsamt. Så jag sprang där ifrån, gråtande faktiskt.

Nu hade jag verkligen ställt till det för mig. Ljuga ska man inte. Men vadå? Hade det varit bättre om jag sa precis som det var då? Då hade ju Oskar fått reda på att hon knarkar. Jag ljög för att hon inte skulle hamna i skiten. Men nu var det jag som hamnade i den istället. Nu satt jag i skiten.
Jag ville åka hem. Nu skulle hela campingen tro att jag var en lögnhals som bara ljög. Rykten sprider sig fort. Och jag fick känslan av att Karita aldrig mer skulle förlåta mig för det här.
Kvällen rusade iväg. Och Karita var borta hela natten. Jag försökte att sova men hade otroligt svårt för det. Jag fick inte en blund i ögonen på nästan hela natten. Men tillslut så lyckas jag äntligen somna.

Nästa morgon när jag vaknar så sitter Karita bredvid mig på sin madrass. Hon ser förskräckt ut. Hennes ögon är fuktiga. Det syns tydligt att hon har gråtigt.
- Hur fan kan man vara ett sånt där stort jävla svin? sa hon upprört.
- Förlåt. Jag är ett svin. Jag vet, sa jag och kände hur jag skämdes.
- Jag menar inte dig. Jag menar Oskars kompis.
- Vadå? undrade jag.
- Han…
- Vadå?
- Han… han drog in mig på ett utav utedassen och… ja… du vet.
- VA?!
- Han våldtog mig. Men jag var så full. Så jag minns inte ens vem av dom det var. Jag vet bara att det var någon utav Oskars kompisar.
Då brast något inuti mig. Jag blev så fruktansvärt arg. Jag gick raka vägen till grillplatsen.
- VÄNTA! VART SKA DU? ropade Karita åt mig.
- FÅ TAG PÅ DET DÄR JÄVLA VIDRIGA SVINET OCH GÖRA SVINKORV AV HONOM SOM JAG SKA KASTA TILL GÄDDORNA I SJÖN! skrek jag medan jag gick. Övriga campinggäster glodde bara stort på mig.

När jag kom fram till grillplatsen så satt dom kvar där. Oskar och hans vänner.
- VEM FAN UTAV ER HAR GETT SIG PÅ KARITA?!
Dom blängde på mig.
- OCH VEM FAN UTAV DIG OCH KARITA VAR DET SOM LJÖG?! vrålar Oskar argt.
- FÖRLÅT DÅ! MEN INGEN RÖR MIN KUSIN! FATTA!
- Vad dillar du om? frågar en mörk kille.
Karita som stått en bit bort springer dit. Hon ställde sig bredvid mig.
Jag gav henne en snäll blick fastän jag var så fruktansvärt arg. Så arg att jag nästan blev rädd för mig själv.
- Karita. Peka ut vem det var.
Karita ser sig omkring och fastnar med blicken på en kille i orangefärgat hår och blå t-shirt.
- Nu börjar det klarna inne i mitt huvud. Det var han, sa hon tvärsäkert och pekade på killen.
- Det var det väll inte, sa han nervöst. Jag är oskyldig.
- Men det var han, sa Karita tvärsäkert.
- Vadå? Du ville ju också! skrek han.
- Oj Kalle. Nu försade du dig, sa punkartjejen Isa och log kaxigt.
Jag gick fram till Kalle och tog honom hårt i armen.
Jag såg honom djupt in i ögonen. Han skämdes.
- DET VAR SOM FAN… väste jag argt.
- Förlåt. Jag var så otroligt alkoholpåverkad. Jag visste inte vad jag gjorde…
Kalle börjar gråta.
- NU VILL JAG ATT DU BER KARITA OM URSÄKT! FATTAR DU INTE ATT HON MÅR DÅLIGT ÖVER DET FRUKTANSVÄRDA DU UTSATT HENNE FÖR?!!!
- FÖRLÅT KARITA! tjuter han. MEN JAG VAR FULL!
- BRA BORTFÖRKLARING! skrek Karita.
Hon gick fram till honom och spottade honom i ansiktet.
- DÄR FICK DU DIN JÄVEL. Sen sparkade hon honom mellan benen, rakt i skrevet.
- AJ! tjöt han.
- HOPPAS ATT DU BLIR STERIL! skrek jag.
- Stine. Kom så går vi tillbaka till tältet nu, sa Karita.
Och det gjorde vi.
Jag var så arg att jag var rädd att döda honom. Jag hade god lust till att göra det. Svinkorv till gäddorna. Men jag gick därifrån så att det inte skulle gå riktigt illa.

- Ska vi åka till någon annan camping? Nu kan vi ju cykla eftersom det är morgon.
- Till vilken camping då?
- Vet inte. Eller du… ska vi cykla hem? Vi kan ju sova över hos varandra ändå.
- Ja. Och så kan vi prata om alla tråkigheter.
- Okej. Men då sticker vi nu.
Vi packade ihop våra saker och åkte hem.

Våra föräldrar undrade såklart varför vi kom så tidigt.
Dom fick svaret:
- Vi campar nästa år istället.
Sen gick vi upp på mitt rum. Där pratade vi i flera timmar om Karitas alla problem. Och hon lovade att gå till en psykolog och att prata med sina föräldrar. För hon vill absolut inte må så här dåligt.
- Förlåt om jag har varit en jävla idiot, säger hon skyldigt och ångerfullt.
- Det gör inget. Förlåt själv för att jag rotade i din väska, läste din dagbok och ljög för Oskar. Jag är också en idiot.
Karita ler stort.
- Men du. Vi är ju släkt. Idiotkusiner, du vet…
- Javisst, sa jag och log.
Sen så skrattade vi. Vi ville glömma allt helvete för stunden. Vi satt och skrattade över att vi var två idiotiska släktingar. Lika som bär. Idioter båda två. Men trots att jag och Karita kan ryka ihop som hund och katt så tycker vi om varandra.
Och det känns bra att Karita ska ta itu med sina problem. Jag ska stödja henne hela vägen in i hennes nya liv som hon ska trivas i och vara lycklig med.
Hon ska äntligen få hjälp med att bli lycklig.

Skriven av: Sandra