Publicerat
Kategori: Novell

Kärlek gör ont

Det gör ont att vara kär, tänkte hon för sig själv. Eller egentligen inte just kärleken i sig, utan det som kommer efteråt. När man inte längre är kär och måste göra slut. Det är alltid jobbigt. Fast det värsta är när man fortfarande är förälskad i någon som försvinner ifrån en. Det gör ont, så ont i hjärtat.
Därför blir Jennie inte kär. Aldrig någonsin. Hon orkar inte med allt det som kommer efteråt - förtvivlan, gråt och hat. Det måste komma, människorna är allt för komplicerade för att kunna vara nöjda med det de har. Vilka var det som kom på ordspråket 'Gräset är grönare på andra sidan' om inte vi? undrar hon.
Att lämna någon är bättre än att bli lämnad, tycker Jennie. Därför lämnar hon sina pojkvänner alldeles för tidigt. Hon vill inte bli lämnad själv, vill inte vara den som förlorar. Ska vinna till vilket pris som helst, säger hennes vänner. Jennie älskar dom inte. Hon älskar ingen. Hon litar inte på någon, då blir man bara besviken. Och besvikelse gör ont.
Just nu tycker dom flesta att Jennie är bortskämd. Hälften av skolans killar har varit kära i henne, men hon vill inte ha någon av dom, inte på riktigt. Det kallar henne bitchig. Jennie tycker inte att det stämmer, men eftersom att det envisas med att säga så om henne så får hon försöka leva upp till det också. Därför är hon alltid elak mot allt och alla, skrattar när dom andra misslyckas och står framför spegeln på rasterna. Hon vet att hon ser lika patetisk ut som hon känner mig.
Jenni är vacker, det är hon. Och det får hon dras med. Hon är inte ledsen på grund av det. Inte för sin egen skull iallafall. Men hon blir förtvivlad av att se hur killarna suktar efter henne, hur det förlorar sin själ i sin kärlek till henne.
Kärlek gör för ont, säger hon. Om kärlek varit en drog skulle den ha förbjudits. Själv klarar hon sig utmärkt utan att bli förälskad. Om folk bara tog efter henne skulle allt vara frid och fröjd. Problemet är att det är för dumma för att göra det.
Alla har vi varit unga och gjort våra misstag. Så även Jennie. Kanske är det därför hon inte vill älska? Kanske är det därför hon inte vill höra att äkta kärlek är värd alla uppoffringar? Kanske var det den där gången för många år sedan som gett henne den inställning hon har idag? Det var nog så det var faktiskt. Det var Vicktors fel.
Han var vacker. Hon var vacker. Det var perfekta tillsammans, det sa alla. Det sa också Jennie. Vicktor själv sa inte så mycket. Men han älskade henne över allting annat.
Det var egentligen alldeles för unga för att ge sig in på något sådant, men det gjorde det iallafall. Det levde för varandra, var helt enkelt oskiljaktiga. Men det var alldeles för unga för att förstå att man inte kan vara förälskad hela livet, att den partner man valt för livet måste vara ens bästa vän också. Man måste älska varandra djupare än förälskelsen någonsin kan göra. Man måste älska med hela sitt hjärta. Hur kär man än är så varar det inte hela livet. Det har Jennie fått lära sig på det mest smärtsamma sätt. Kärleken är inte starkare än allt annat. Inte starkare än döden.
Kanske är det därför man säger 'Tills döden skiljer er åt' i kyrkan. Döden skiljer, separerar, bryter sönder alting. Den skilde henne och Vicktor åt. Döden fick dom att separera. Den bröt sönder Vicktor.
Det var en solig sommarmorgon, kunde det bli mer patetiskt? undrade Jennie. Det bråkade, hon och Vicktor, på riktigt. På ett sådant sätt som gör ont enda ner till tårna. Hon minns inte vad bråket handlade om, men inte var det lika allvarligt som det som hände sen. Hon hade gråtande sprungit ifrån honom. Hade klättrat upp på broräcket. Ville skrämma honom lite, sa hon efteråt, hade aldrig tänkt hoppa på riktigt. Vicktor trodde dock att hon skulle göra det och sprang fram till henne. Började slita i henne, skrek att hon skulle komma ner. Men hon klängde sig fast. Då ställde han sig bredvid henne, uppe på räcket. Om du hoppar så följer jag med dig, sa han. Jennie började gråta ännu mer och hoppade ner på den asfalterade trottoaren. Sa att hon inte hade tänkt göra det på riktigt. Vicktor började gråta han också, så våldsamt att han skakade
'Vad gör du!?' skrek en röst plötsligt.
Det svängade runt och fick se en medelålders man komma springade emot dom. Kanske vände Vickor sig om för hastigt på brons smala räcke? Kanske skakade han alldeles för mycket? Kanske både och? Men helt plötsligt stod inte någon Vicktor på broräcket längre.
Det gör ont att vara kär, tänkte Jennie. Eller snarare det som kommer efteråt...

Skriven av: Lellan

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Natasha Korsbäck