Kärlek = Hat - Del I

Den här är ganska gammal och ganska lång, men njut :)

Allt händer på samma gång, jag vet inte vad jag ska göra eller vart jag ska ta vägen. Det känns som att jag står på en ö, medans vattnet bara stiger. Tillslut måste jag simma över allt och ta mig tillbaka till land. Men hur ska jag kunna göra det med alla hemligheter som ligger i vägen.
För fyra månader sedan träffade jag världens underbaraste kille. Pontus. Jag och mina kompisar stod i kön på donken när Pontus och hans kompisar kom in, och Emma som alltid känner alla kände tydligen till dem med. Jag märkte dem inte först, förrän Emma i princip kastade sig över Linus, Pontus kompis. Kevin var också med. Jag bara stod där. Jag är nämligen väldigt blyg av mig och jag hade inte den blekaste aning om vad jag skulle säga. Jag bara stod där och tittade ner i golvet, och försökte undvika ögonkontakt. Och för den lilla millisekund jag tittade upp och såg Pontus, så kunde jag se hur han log mot mig. Det var något med honom som bara gjorde mig så himla glad, och jag kunde inte låta bli att le tillbaka, även om jag redan släppt hans blick. Killarna skulle tydligen iväg på fest framåt kvällen och Emma behövde inte ens fråga för att bli inbjuden. Hon hade det inflytandet på killar. De bara flockades runt henne. Men hon var väldigt utåtgående, inte rädd för att visa vem hon var och alltid glad och positiv. Jag ville vara som henne, inte blyg och tillbakadragen.
Emma fick mig och Johanna medbjudna till festen, jag var inte speciellt taggad direkt. Mitt liv var ju inte direkt på topp just då. Det hade bara gått några veckor sedan min mamma totalt förlorat vettet. Hon har alltid varit tjurig och grinig, och ibland till och med arg flera dagar i streck. Men nu hade hon börjat slå mig. Först var det en lite smäll på kinden för att jag var sen hem, men nu var det som att jag var hennes slagpåse så fort hon mådde dåligt, vilket var typ jämt. Både Emma och Johanna hade ju självklart märkt att något var fel, men hur skulle jag kunna berätta för dem? Jag hade ingen pappa, och ingen nära släkt. Jag hade bara min mamma. Och att hamna i fostersystemet skulle förstöra hela mitt liv. Vem skulle vilja vara med ett problembarn? För det var det vi alla kallade dem barnen. Och om jag hade förlorat mina vänner hade jag inte haft någon.

Trots min motvilja inombords följde jag med till festen. Emma hade lånat mig både kläder och skor, då jag påstått att jag tappat min nyckel och mamma var och jobbade. Så såg mina ursäkter ut numera. Ursäkter för att slippa gå hem, och för att slippa visa mina vänner min egen mamma.
Emma verkade känna alla där, och dem hon inte kände sprang hon fram och kramade ändå. Vi hade förfestat lite smått hemma hos Emma, fastän hon inte ens fick dricka alkohol för sina föräldrar. Så till och med jag var lite småfull redan när vi kom dit. Johanna och jag gick jämte varandra och följde efter Emma genom halva huset då hon skulle hälsa på alla. Jag tror jag såg skymten av 3 stycken från vår skola, annars var alla ansikten nya för mig. Johanna verkade känna detsamma. Även om hon var rätt livlig av sig så dök hennes blyghet fram i folkmängder.
Någonstans vid vardagsrummet så lyckades både jag och Johanna tappa bort Emma. Vi försökte leta upp henne bland folkmassorna men det kändes omöjligt, då det var lite väl mycket folk på den här festen. Vi rotade runt med våra blickar i ett försök att i alla fall hitta någonstans att sitta, men det var ganska lönlöst. Min blick fastnade strax på ett gäng som kom inklampandes i vardagsrummet med spritflaskor i nävarna och skrikandes som om vi var på en konsert och man inte kunde höra varandra. Jag och Johanna blev nästan undanskuffade av folkmassan som trängde sig in utan hänsyn. En av dem stannade framför oss och log innan han nickade åt oss att följa med och tog tag i Johannas arm. Snabbt slet jag åt mig hennes andra för att inte slarva bort henne på vägen, och sen gled vi efter in i mängden.
Vardagsrummet var stort och vi stannade på det stora golvet mitt i massan som dansade och skrek. Killen slet fram några öl ur sina fickor och räckte fram till oss.
“Vart kommer ni ifrån då?!” skrek han så vi skulle kunna höra honom i vimlet.
Jag och Johanna tittade på varandra innan Johanna insåg att jag inte skulle ge honom ett svar.
“Härifrån. Bäckagymnasiet!” svarade hon.
Killen nickade. Jag själv bara stod där stilla och försökte göra mig osynlig. Jag knäppte upp min öl medans Johanna och killen stod och pratade. Tog några klunkar och hoppades nästan vi skulle dra strax. Mamma skulle döda mig om jag kom hem alldeles för sent.
“Kim!” skrek killen ljudligt.
“Johanna!” svarade hon tbx.
Det blev tyst och jag såg en hand sticka fram framför mig. Jag tittade upp och såg att det var Kims. Han väntade på att jag skulle skaka den. Så jag tog fram min hand och försökte le så trevligt som möjligt.
“Emelia!” ropade jag tillbaka.
Kim skakade min hand och nickade. Han log på ett ganska trevligt sätt emot mig innan han fortsatte sin konversation med Johanna. Jag stod kvar, med ölen i handen. Sakta sipprade jag i mig lite, och sen lite till, och lite till. Jag märkte nästan inte när Kim och Johanna började gå vidare. Vanligtvis hade jag följt efter, men just nu hade jag ingen lust. Jag plockade upp mobilen ur fickan och såg att klockan närmade sig elva. Senast tolv måste jag vara hemma. Det tog ungefär en halvtimme att gå härifrån hem till mig. Inte speciellt långt, men inte så kort heller. Jag vände mig om och letade mig igenom folkmassorna ut till köket. Jag hade tänkt hälla ut ölen i diskhon och leta upp tjejerna för att redan nu börja säga farväl, men hittade en spritflaska på bordet fastän köket var tomt. Jag stannade upp och funderade. Sen tittade jag ut ur köket för att se om någon möjligtvis skulle se mig. Utanför fönstret stod en hel del och rökte, men annars var det fritt fram. Om jag ändå skulle få skit för att ha varit ute sent, skulle jag lika gärna kunna ha haft kul när jag ändå var ute.
Jag satte ner ölen på bordet och greppade tag i den öppnade spritflaskan. Ena handen höll jag för näsan och andra riktade jag flaskan mot min mun. En klunk, två klunkar, tre, fyra, en liten till, ett andetag, och en sista klunk. Jag ställde ner flaskan på bordet med en smäll. Illamåendet samlades i halsen och den sista klunken kunde jag knappt svälja. Jag tog ett par andetag och svalde allt i en stor klunk, medans jag försökte allt för att inte spy upp det igen. Jag höll andan och motarbetade min spya som jag kände var på väg upp i halsen. Det lugnade sig sakta och jag kunde snart andas normalt igen.

Spriten hade slagit slint i huvudet på mig. Det kom som en smäll och jag var tvungen att slå mig ner i soffan. Jag tog ett par andetag och tittade upp på folkmassan som ramlade runt på dansgolvet. Jag kunde inte låta bli att börja skratta. Och mitt bland allt folket mötte jag en blick. En vänlig blick med ett fint leende mot mig. Pontus. Han stod med sina kompisar och dansade med ett par brudar, men ändå släppte han inte blicken från mig.
“Emelia!!” skrek någon bakom mig.
Jag vände mig om och såg Emma slita tag i mig.
“Kom igen! Vi ska spela poker!” skrek hon och drog med mig upp på ovanvåningen.
Jag höll på att snubbla flera gånger i trappan, då jag var så full, men med Emmas hårda grepp i min arm så klarade jag mig. Hon slog sig ner i soffan och bredde ut en plats jämte sig åt mig. Jag satte mig ner, förvirrad men ändå glad för en gångs skull.
“Okej, då är ni beredda på att detta är en udda poker. Inte som den vanliga. Förloraren måste ta av sig ett plagg, men vinnaren får välja vilket och också ta av det åt förloraren. Den som först sitter naken måste gå runt så resten av kvällen.”
Jag ryckte tag i Emmas arm av orolighet. Jag ville då inte förlora. Hon klappade till mig på benet, vilket alltid, för henne betydde att man kunde ta det lugnt.
“Men jag har aldrig spelat poker, är inte det orättvist.” gnällde hon med sina vanliga valpögon.
Killarna tittade på henne, så totalt intresserade och jag kunde nästan förstå vart hon var på väg med detta.
“Men om vi får spela tillsammans så blir det nog lite mer rättvist. Jag har aldrig direkt spelat själv heller.” fick jag ur mig.
Det var det första jag sagt under kvällen, och otroligt nog så höll killarna med och lät oss spela ihop. Emma log mot mig och tog upp de första korten.
“En klunk för varje kort som läggs upp, per person.” sa en av grabbarna. “Även per person i grupp.”
Han tittade bort mot oss och vi nickade. En drink sattes fram åt mig och jag tittade över på Emmas kort. Dam och ess. Spelet började bra. De tre första korten lades fram och alla tog upp sina glad för att ta tre klunkar. Jag hade egentligen inte behövt mer sprit, men det här kunde sluta rätt så intressant. På bordet låg nu en femma, åtta och en dam.
“Men.” gnällde Emma. “Kan vi inte få byta kort.”
Killarna tittade mot oss och skrattade.
“Hysch.” gnällde jag åt Emma. “Jag tror det kan vara bra.”
Alla tog upp sina glas för en klunk till när nästa kort lades upp. En sjua. Alla var tysta och dealern la upp det sista kortet. Ett ess. Jag kunde inte låta bli att le, men alla andra runt bordet verkade lägga sig. Att lägga sig var som att passa. Vi var fem som spelade. Om fyra skulle lagt sig skulle den sista vinna och den sista som lade sig förlora. Och jag och Emma var säkra på att vinna. Tre stycken la sig. Det var jag och Emma mot Dennis kvar.
“Ni kan likagärna lägga er, ni förlorar ändå.” log han.
“Men tänk om du bara ljuger och har dåliga kort då.” svarade Emma.
Hon försökte låta osmart och oskyldig, vilket hon var väldigt bra på.
“Upp med korten då.” skrattade han.
Emma tvekade men slängde sen upp vår dam och ess. Två par på bordet. Dennis började genast skratta och hyvlade fram sin fyra och sexa. Jag märkte inget först, men såg snart att det var en stege han samlat på sig. Utan att säga ett ord reste han på sig och gick runt bordet fram till Emma. Han stannade till och hon tittade upp på honom. Jag kände igen hennes blick. Hon var intresserad av honom. Han böjde sig ner och tog tag i hennes tröja. Försiktigt reste hon på armarna och lät tröjan glida av. Under hade hon en lila spets-bh med push up i. Killarna kunde inte låta bli att spänna sina blickar i hennes bröst. Och hon bara log stolt.
“Får man hoppa in?”
Jag tittade upp och såg Pontus vid bordskanten. Han fick ett okej av grabbarna och gick bort mot mig medans han log. Det fanns en liten plats kvar han kunde klämma sig in i precis jämte mig i soffan. Jag blev alldeles nervös.

Hans hand låg på mitt lår. Emma kollade korten och petade nervöst på mig. Jag visste inte vart jag skulle göra av min blick. Dennis satt i endast kalsonger, Emma i trosor och jag fortfarande fullt påklädd. Pontus tröja hade glidit av under lekens gång och jag kunde inte förmå mig att titta åt hans håll trots att alla hade lagt sig förutom han och jag och Emma. Pontus slängde upp korten på bordet, en kåk. Jag visste direkt att vi hade förlorat, då vi endast hade par i knektar. Jag skuffade sakta undan för att Pontus skulle kunna slita av Emma sitt sista plagg och spelet skulle vara slut, men han reste inte ens på sig. Hans hand gled upp längs mitt lår och upp mot höfterna. Jag kunde inte låta bli att titta på honom, och hans blick var fastbränd vid mig. Han började lyfta på min tröja och jag förstod direkt, att nu åker första plagget av mig. Han gjorde det långsamt, och jag tror inte att han släppte blicken från mig en enda gång. När tröjan gled av mitt huvud hade han fortfarande ögonkontakt med mig. Jag rodnade och plockade upp min drink.
“Ska vi göra det spännande?” gnällde Emma. “Nu när alla ändå i princip är fullt påklädda förutom jag och Dennis. Varför inte bara slänga upp korten och låta slumpen avgöra?”
Alla höll med och jag satt och klunkade i mig några småklunkar av drinken.
“Bara du och jag då. Ingen hjälp.” sa Dennis och verkade inte kunna släppa blicken från Emma.
Dealern slängde upp alla fem korten i mitten på bordet, och sedan ett kort åt Dennis och ett åt Emma. Sen tog han en paus. Ingen av dem hade i princip något. Dealern slängde fram ett varsitt kort igen och Emma flög upp från stolen skrikandes!
“Yes! Jag vann! Fuck yeah!”
Dennis såg inte direkt besviken ut. Utan ställde sig upp och gick bort mot Emma. Utan att vara minsta blyg ställde hon sig upp och drog direkt av hans kalsonger framför alla.
“Resten av kvällen!” log hon.
Dennis försökte se besviken ut men det syntes på långa vägar att han var rätt så nöjd. Mitt i allt så slet Pontus tag i min arm.
“Kom!” log han och drog iväg med mig.
Han öppnade en av dörrarna in till ett av sovrummen och jag kände nervositeten bubbla upp inom mig. Jag drog sugröret åt sidan och klunkade i mig resten av drinken, medans Pontus gick bort till sängen. Det var ju inte så att jag var oskuld. Jag hade haft ett förhållade tidigare. Vi var tillsammans i ett år. Gick på olika skolor men var verkligen kära. Men framför varje ny person blev jag nervös. Speciellt med Pontus.
“Stäng dörren och kom hit.” log han.
Och jag gjorde som han sa. Jag ville väl delvis, men delvis inte. Jag var så nervös och Pontus var ju den häftiga och coola. Varför valde han ens mig.
Jag gick bort till sängen och satte mig försiktigt ner.
“Sen jag såg dig idag, har jag inte kunnat släppa blicken ifrån dig.” sa han plötsligt.
Jag rodnade och tittade bort. Det kändes som att hela min kropp kokade.
“Jag vet att du känner det också.” fortsatte han. “Jag ser det på dig. Mitt i dina vackra ögon och i ditt underbara leende, där sipprar det fram.”
Han tog tag i min haka och drog fram mitt ansikte mitt emot hans.
“Förlåt men jag kan inte låta bli.” sa han när våra blickar möttes.
Han drog tummen över min kind och tittade ner mot mina läppar, innan han närmade sig. Så kom kyssen. Hans ömma läppar rörde vid mina, ömtåligt men ändå älskande. Sakta la han mig ner på sängen, utan att vi slutade kyssas, drog sin hand längs sidan av mitt ansikte. Sen låg vi bara där och kysstes i flera timmar kändes det som. Men det var nog bara minuter. Vi tog hand om varje sekund vi hade i varje minut och jag ville aldrig att det skulle ta slut. Men allting har ett slut. Och för oss var det tyvärr Emma och Dennis. Stönandet och smällarna när sängen slog i väggen, kom ifrån rummet bredvid och jag förstod nästan på direkten att det var dem. Men jag och Pontus bara skrattade åt det. Han tog min hand och vi reste oss. Sen gick vi vidare ut till festen.

I början av vårt förhållande så var Pontus lite hetsig med att ha sex. Jag var lite orolig då jag var väldigt blyg och så även inför honom. Jag försökte förklara det så gott det gick och han verkade förstå och tog det väldigt bra. Det var så lätt att vara med honom. Han förstod mig så bra och ibland kändes det till och med som att han läste mina tankar. Varje dag längtade jag efter honom. Och trots problemen hemma så var jag glad ändå, för jag hade honom. Den underbaraste kille man kunde tänka sig.
Men tiden gick, och mamma verkade inte tycka om att se mig glad. Slagen blev oftare, och hårdare, och jag fick börja dölja mina blåmärken med långa tröjor, och på ett sätt dra mig ifrån Pontus. Jag ville inte göra det men jag ville samtidigt inte att han skulle få reda på något. När vi var ensamma kunde jag slappna av lite mer. Då behövde jag inte vara orolig för hårda grepp på blåmärkena och liknande, då han var så försiktig och mjuk när han rörde vid mig. Det kunde göra ont, men jag kunde ignorera smärtan. När vi var ute med folk å andra sidan så kunde han springa fram och krama mig bakifrån, rätt över blåmärkena, ganska hårt. Jag hade fått börja putta bort honom. Fastän jag mer än allt ville att han skulle stå kvar där och krama om mig. Han försökte få ur mig vad som var fel, men ju mer han undrade, desto mer drog jag mig undan. Och jag mådde skitdåligt för att jag inte vågade säga som det var.
Jag hade rumsarrest mycket oftare nu. Jag och Pontus kunde inte ses lika ofta. Trots det så kändes det avslappnande. För jag kunde skriva med honom och vara mig själv helt och hållet. Berätta exakt hur mycket jag saknade honom och hur mycket jag ville att han faktiskt skulle krama om mig.
Den sista veckan av vårt förhållande, orkade jag inte med att vara utan honom mer. Jag struntade i smärtan i armarna varje gång han kramade mig, jag ville bara ha honom nära. Den enda glädjekällan i mitt liv. Och en kväll bestämde vi oss för att ha myskväll. Bara vi två, ensamma hemma hos honom. En helt perfekt kväll skulle det bli. När jag kom dit stod det levande ljus överallt. I massa olika färger och former. Han hade satt igång mjuk lugn musik och ledde mig in till sovrummet. Över sängen låg röda rosblad och på väggen ovanför sängen hade han satt upp en stor bred plansch där det stod: “Jag älskar dig Emelia!”
Jag kunde inte stå emot tårarna som kom rinnande ur mina ögon. Han hade gjort allt detta för mig. Han hade gjort allt mer perfekt än vad jag någonsin hade kunnat tro att det skulle kunna bli.
“Jag älskar dig, och jag vill vara din för evigt. Allt har varit så konstigt på senaste tiden och jag vill bara att vi ska vara som vi varit innan. Oavsett vad problemen i vår väg är, så vill jag vara med dig så länge du vill vara med mig.” sa han med min hand i sin.
Han tittade på mig och väntade som om han väntade på ett svar och jag visste exakt vad han ville höra, och exakt vad jag kände.
“Jag älskar dig med!” grät jag och slängde mig i hans famn. Han tog ett fast grepp och ville inte släppa taget om mig. Och vi stod där så länge mina tårar orkade rinna längs mina kinder.
Jag släppte försiktigt taget om honom så jag kunde titta honom i ögonen.
“Jag vill vara din så länge du vill vara min med.” log jag och kysste honom.
Nu kände jag att jag var redo. Jag kunde inte varit mer redo och den här gången fanns det inga tvivel på vad som skulle hända härnäst. Vi kysstes och gick sakta bort emot sängen. Pontus lyfte upp mig och la mig ner på sängen. Han kröp upp över mig och vi fortsatte kyssas. Han hand gled sakta upp under min tröja och rörde på utsidan av min bh. Han förstod att jag ville, för jag stoppade inte honom denna gången. Utan vi hade sex. Tre gånger innan vi var nöjda. Och emellan varje gång så låg vi och mös och kysstes.
“Jag ska bara upp på toa.” log han och kysste mig på pannan.
“Skynda dig tillbaka.” log jag lyckligt.
Han var min kontakt med jorden, anledningen till att jag inte svävade iväg på molnen. Anledningen till min lycka. Men så plingade hans mobil till. Jag struntade i det först, och längtade bara efter Pontus. Men efter tredje plinget kunde jag inte låta bli att titta. Kanske var det viktigt? Skulle jag behöva springa och hämta honom kanske? Men det var inte alls vad jag trodde. Det första jag såg på skärmen var “Sofia älskling” och under “Kommer du hit snart? Jag saknar dig och Fiffi saknar dig ännu mer.”
Min lycka vändes upp och ner. Jag brukade aldrig snoka, men jag låste nu upp hans mobil och såg flera av hans sms. “Klara älskling”, “Emma haff”, “Sandra vill ha”. Det var minst fem brudar till han flörtat med under tiden vi var tillsammans. Jag blev så arg. Ilskan bara kokade inom mig, men sorgsenheten kröp fram den med. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och jag ville inte visa det svinet mina tårar. Så jag slet åt mig mina kläder och stack därifrån.
Jag började gråta direkt utanför porten. Hela kroppen gjorde ont. Jag började springa, bara sprang och sprang. Jag visste inte ens vart jag var på väg. Under en bro föll jag ihop. Jag knölade ihop min jacka och tryckte in ansiktet i den. Sen skrek jag. Jag bara skrek allt jag hade. Trots jackan så ekade det en del. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Delvis ville jag att det inte skulle vara sant, delvis ville jag bara gå tillbaka och delvis ville jag bara dö. Jag kunde inte föreställa mig att leva utan honom. Trots det svin han var. Varför? Varför var han tvungen att göra såhär?

Dagarna gick. Mammas slag gjorde ingenting värre längre. Inte ens ett sms skickade Pontus. Frågade inte varför jag stack eller ville förklara sig. På facebook hade han skaffat ett nytt förhållande. Med den där Emma. Jag ville döda henne av ilska. Men samtidigt kände jag knappt att jag hade ork att resa mig ur sängen. Trots mitt grova hat av att vara hemma så låg jag bara där, i sängen, hela dagarna. Jag åt knappt och jag gick inte till skolan. Mamma struntade i hur jag mådde. En natt kom hon till och med in i rummet och drog ner mig från sängen för att sparka på mig. Hon hade druckit. Jag visste inte hur mycket mer jag skulle orka. Om det inte fanns något positivt i mitt liv, vad hade jag då att leva för. Emma och Johanna hade ringt hur mycket som helst, men jag ville inte prata. Jag hade inte ens orkat ändra min profilbild på facebook eller förhållandestatus till singel. Fastän min mobil låg jämte mig i sängen och vibrerade jämt.
Mamma stampade in i rummet och skrek på mig. Jag orkade inte lyssna. Jag bara låg där. Hon slet av mig täcket och drog upp mig ur sängen.
“Gå ut med de jävla soporna och sluta sov!” skrek hon åt mig.
Hon knuffade till mig så jag ramlade på golvet och slog huvudet emot garderoberna.
“Hör du vad jag säger!” fortsatte hon.
Hon slet upp mig återigen och slog till mig i ansiktet.
“Vilken jävla morsa vill ha en sådan äckelunge som dig?!” skrek hon medans hon puttade ut mig i hallen. Soporna kastade hon ut genom dörren och jag hann bara få på mig min ena sko innan hon kastade ut mig med. Jag flög rätt in i grannens dörr, och efter mig kom min sko, strax jämte mitt huvud och min jacka. Sen smällde hon igen dörren.
Mitt huvud värkte och min arm gjorde ont. Jag reste mig sakta upp och satte på mig min sko. Tanten vi bodde granne med kom och öppnade dörren.
“Vad är det för jävla liv ni för?” sa hon argt i dörröppningen.
Jag tog tag i min jacka och höll den framför mig så vår granne inte skulle se mina blåmärken.
“Förlåt. Jag snubblade och råkade ramla in i din dörr.” svarade jag.
“En gång till och jag ringer polisen!” sa tanten och smällde igen sin dörr.
Jag trädde på mig min jacka och gick ner för trapporna utan soporna. Jag var varken arg eller ledsen, glad eller sur. Jag var helt borta. Nu var det verkligen slutet. Jag började gå. Gå bort längs vägen, bort mot tågen. Jag orkade verkligen inte mer. Vad fanns det att leva för?
När jag kom bort så satte jag mig på bron ovanför tågrälsen. Hoppade jag här fanns det ingen chans att jag skulle överleva. Så skulle alla vara så nöjda. Speciellt min mamma. Pontus skulle inte bry sig. Emma och Johanna skulle komma över det. Jag tog upp mobilen och började skriva.
“Hejdå allihopa, vet inte hur ett farväl ska se ut, men jag ville säga hejdå innan jag lämnar jorden. Innan jag svävar vidare på molnen mot himlen. Det här är slutet. Jag kan inte kämpa mer. Jag orkar inte leva ett liv som inte vill att jag ska leva i det. Jag är trött på att gråta. Trött på alla svek. Jag har inget att leva för. Inget positivt. I mina ögon är den här jorden helvetet, och om man får chansen att fly därifrån tar man den. Så jag tar den chansen nu. Jag längtar tills Gud tar mig i sina armar och säger att det är över. Att jag har flytt från helvetet och aldrig behöver åka tillbaka. Hejdå.”
I min kontaktlista hittade jag direkt Emma och Johanna, mina bästa vänner, Pontus och min mamma. Jag ville att de skulle veta vad de hade gjort. Veta hur hemska de var. Och framför allt, att de kunde slappna av och vara lyckliga utan mig. Skickat. Jag kastade ut mobilen och följde den med blicken tills den ramlade i marken och flög i bitar. Snart var det där jag.

Efter mycket funderingar och mycket upprepning av alla dåliga minnen som gjort mitt liv ej värt att leva, så klev jag över räcket längs bron. Det kändes avslappnande, nästan frigörande att veta att nu, vilken sekund som helst, så är allt över. Mina tår hängde ut över kanten och mina armar höll försiktigt i räcket. För varje sekund släppte jag taget lite grann och för varje sekund kände jag mig ännu mer fri. Jag kände mig avslappnad, och snart skulle jag vara lycklig, uppe i himlen, med alla änglarna och med Gud. Snart. Äntligen.
“Emelia!!”
Jag hörde skrik på avstånd, men jag ville inte ens bry mig. Jag koncentrerade mig på den befriande känslan jag kände i hela kroppen. Trots att skriken kom närmare och närmare, släppte jag bara taget mer och mer. Fingertopparna var bara kvar.
“Emelia! Nej!”
Rösten var nu nästan bakom mig. Befriande släppte jag taget med fingertopparna och kände fötterna glida av marken. Nu, äntligen. Äntligen.
Men nej. Någon grabbade tag i min arm och jag kände hur fallet tog stopp. Jag kände mig själv hänga ovanför mitt mål. Jag ville bara bli släppt. Friheten var där nere, varför kunde jag inte bara få nå den. Varför kunde jag inte få vara lycklig? Jag tittade upp och såg Emma hängandes på magen över räcket. Jag tittade på henne med bedjande ögon, men hon släppte inte taget. Johanna kom springandes strax bakom henne och slet tag i hennes midja.
“Dra!!” skrek hon.
Jag märkte på Emma hur hon tog i. Men mina armar var som spagetti. Hela min kropp var som spagetti. Allt kändes färdigt. Vad skulle hända när de fick upp mig? Jag skulle inte klara av mer smärta. Speciellt nu när jag varit så nära friheten.
Jag drogs längre och längre upp, närmare och närmare helvetet igen. Jag lyckades inte fly. Jag blev inte fri. När jag var tillräckligt nära så tog Johanna tag i mig hon med, och de båda slet upp mig. Jag ramlade ihop på bron som spagetti, och när jag insåg att jag verkligen var tillbaka, så brast jag ytterligare en gång. Tårarna bara sprutade och jag bara skrek.
“Jag orkar inte mer! Låt mig dö!”
“Ring hennes mamma!” sa Emma till Johanna.
Paniken vällde upp inom mig.
“Nej! Inte mamma! Snälla! Nej!”
Men ändå såg jag Johanna gå iväg med mobilen för att ringa. Jag försökte slita mig loss för att springa iväg men Emma höll fast mig. Jag bara skrek. Jag ville verkligen inte mer. De förstod inte, de kunde inte förstå. Inte hur jag kände, inte varför de inte skulle ringa min mamma. Jag låg och skrek på marken i flera minuter innan Johanna kom tillbaka.
“Din mamma är på väg.” sa hon lugnt och oroligt.
“Nej! Snälla! Ni förstår inte! Jag kan inte! Låt henne inte hämta mig! Snälla!”
Jag försökte slita mig men Johanna tog tag i mig med och båda höll mig på plats.
“Emelia, vi vill bara ditt bästa!” försökte Johanna.
“Ni förstår inte. Inte min mamma! Vad som helst förutom min mamma!”
Jag kunde känna hur Emma började släppa greppet lite om mig. Som att hon förstod att nått var fel.
“Varför?” frågade hon.
“Snälla! Vad som helst förutom mamma!”
Jag la mig ner på marken och slutade kämpa. Jag bara grät. Så tårarna flög.
“Så om vi tar dig någon annanstans?..” började Emma.
“Ja! Snälla, bara inte mamma!”
Emma tog upp mobilen och började ringa ett samtal. Jag förstod direkt att det var Dennis på andra sidan. De hade dejtat sen den festen för snart två månader sedan.
“Vi tar henne till Dennis.” sa Emma.
De reste på mig och höll mig i varsin arm. Stadigt och oroligt. Och så gick vi.

Det tog mig två veckor att reparera allt som hänt den kvällen, så jag i alla fall kunde orka leva en liten stund till. Den dagen var mitt bottenplan och efter det arbetade jag mig uppåt. Jag borde ha sökt hjälp, men jag kunde inte och jag ville inte. Skolan var ju inte heller lättare efter de två veckorna. Alla skrattade åt mig för att jag inte tagit livet av mig. Jag var en uppmärksamhets-hora tydligen. Ingen trodde på att jag verkligen varit så nära på att ta mitt eget liv. Fastän jag inte ville så fick jag åka hem till min mamma efter den första dagen i skolan. För det första för att hon krävde det av skolan och för det andra för att jag inte hade några kläder rena som jag kunde gå i. Jag hade fått låna Emmas. Emma som hållit extrem koll på mig sen den dagen. Jag hade kämpat varje dag sen dess, då min mamma knappast förändrats. Hon var lite orolig först, men det tog en vecka sen var allt som vanligt igen. Och nu för två veckor sedan så fick jag reda på att jag är gravid. Vem kan jag ens berätta det för? Inte min mamma, hon skulle sparka sönder ungen genom magen på mig. Det känns som så i alla fall. Pontus verkar inte bry sig och Emma och Johanna skulle bara be mig göra abort. Men just nu är barnet mitt ljus i vardagen. Det känns meningslöst utan hen. Jag har så många frågor men inga svar och jag vet inte vart jag ska vända mig för att få några heller. Jag vet inte ens hur jag ska klara detta. Mitt barn kommer dö i min mage om jag bor kvar hos min mamma, men jag kan inte bo någon annanstans. Ringer jag socialen har mamma redan sagt att de kommer placera mig så långt bort härifrån som möjligt, jag kommer inte ha några vänner eller någon jag känner. Känns som att inget vill gå min väg. Aldrig någonsin. Den här världen är bara rent utav hatiskt emot mig.

Juniior Evelina Pedersen

20 årig tjej som älskar att skriva. Skriver ofta mycket långt, men också ganska kort. Dikter har varit en passion sen jag var liten, så som berättelser om saker som inte funnits. Min passion pressas in i en skolfylld vardag med min vovve. Tiden är knapp, men när inspirationen kommer, kan inte fingrarna sluta skriva. Hoppas ni finner mina texter bra :) tack och hej :)
Juniior Evelina Pedersen är medlem sedan 2016 Juniior Evelina Pedersen har 22 publicerade verk