Kategori: Romantik noveller
Kärlek = Hat - Del V
Nu är jag tillbaka igen med del 5 :) Läs och njut :*
***
Simon var helt underbar. Han fick mig att glömma Pontus, han fick mig att älska igen. På ett sätt jag inte trodde var möjligt efter Pontus. Med honom kändes allt bra igen. Man kunde verkligen jämföra oss med en riktig familj. Simon tog sitt körkort rätt snabbt. Han hade hållt på med det ett tag. Sen ställde han upp och hämtade mig på skolan när jag slutade sent. Han jobbade hårt, la undan pengar, och stöttade mig. Han pratade med magen som att det var hans eget barn där i. Det var något jag verkligen fantiserade om. Att det var hans barn. Pontus fanns inte i mina tankar längre. Visst, jag såg honom ibland på torsdagarna, men det enda jag kunde tänka på var hur mycket jag saknade och ville vara med Simon. Vi hade nyss kommit hem. Som en familj så stod vi i köket och lagade mat. Nu var det bara min kära Agnes som saknades. Jag hade en dag kvar i skolan, sedan skulle jag vara mammaledig. Agnes väntades inom ungefär 3 veckor. Jag kunde inte vänta. Idag var en speciell dag. Simon hade bjudit över sina föräldrar. Jag var nervös. Vad skulle de egentligen tycka och säga? Jag var gravid, och deras son skulle agera pappa till ett barn som inte var hans. Man tänker ju, som förälder, att ens barn ska leva sitt liv innan de tar ett sådant här stort ansvar i sitt liv.
“Hur är det?” frågade Simon.
Jag hade stannat upp i mina tankar.
“Jo jag funderade bara.” svarade jag och fortsatte hacka grönsakerna.
Simon tittade mot mig och log. Sen gav han mig en puss på kinden.
“Det kommer gå bra.” sa han glatt.
Jag visste att han antagligen hade rätt. Men det hjälpte inte min nervositet. På ett sätt ville jag ha min mamma här, men på ett sätt inte. Hon var ingen förebild, och ingen jag ville ha i mitt barns liv. Allt som min mamma utsatt mig för, var inget jag ville utsätta mitt barn eller mig själv för igen. Simons föräldrar var säkert helt underbara. Helt tvärt om, men jag var ändå orolig. De borde ju ha något negativt att säga om det hela. Deras son kastar bort hela sitt liv, för en gravid tonåring.
Jag avbröt och gick bort mot fönstret. Jag behövde ha in luft, så jag fifflade med fönstret och fick upp det. Luften strömmade in och jag tittade ut över den fina blå himlen och träden. Det kändes avslappnande. Simon kom fram och la armen runt mig.
“Jag vet inte hur jag hade klarat detta utan dig.” sa jag och log emot honom.
Han böjde sig fram och kysste mig.
“Jag hade gjort vad som helst för dig. Det vet du.” svarade han.
Jag log. En sådan tur att jag hade hittat någon som honom i mitt liv. Jag vände blicken igen och tittade ut över gården. Barnen sprang ute och lekte i den snön och bilarna hade stora belägg av vit snö. Vissa hade mer, andra hade mindre. Och så fick jag syn på den. En silvrig saab 9.3. Min blick rörde sig direkt till förarsidan och jag såg rätt in på honom. Jag drog bort Simons arm och gick iväg. Han blev chockad och förvånad. Han fattade väl inte vad som hände. Mina hormoner var som sagt på topp. Slutet av graviditeten och allt, och jag reagerade med att direkt slänga på mig ytterkläderna. Jag skulle ner och fråga vad hans problem var. Simon följde efter mig och tog tag i min arm.
“Vad är de? Vart ska du?” frågade han.
Jag ryckte loss mig från hans grepp.
“Jag kommer snart, gör klart maten.”
Jag drog på mig resten av jackan på väg ut genom dörren, sen skyndade jag mig ner för trappan och ut. Jag hoppades att han skulle vara kvar.
Han fick syn på mig när jag bara var fyra meter ifrån bilen. Han måste ha sett min ilska för han startade genast bilen. Men innan han hann köra sin väg så var jag redan framme och bankade på hans ruta. Sakta vevade han ner den.
“Vad i helvete vill du? Du sitter här utanför och beter dig som världens stalker och tittar in genom mitt fönster! Tål du inte att se mig lycklig eller vad är ditt problem?!” skrek jag åt honom.
“Nej. Asså.” började han.
Det tog ett tag innan han fick fram orden. Jag bara väntade tålaktigt, och när jag väl tänkte be honom flyga och fara åt helvete, så svarade han.
“Jag ville bara se att du mådde bra.”
Ilskan kokade i mig. Han hade inte brytt sig tidigare, så varför skulle han komma och bry sig nu? Han krossade mitt hjärta.
“Kom inte här och börja bry dig nu, när du har betett dig som världens svin i månader!” skrek jag ut till honom.
Jag hörde portdörren öppnas på avstånd och tittade bakåt. Simon kom gåendes i full fart.
“Det var du som lämnade mig, inte tvärt om.” svarade Pontus.
Jag tittade tillbaka på honom och ville mer än allt annat bara slå till honom. Han trodde verkligen att han bara kunde komma hit och bete sig som inget, smygtittandes in genom mitt fönster.
“Jag svär på mitt liv att om jag ser dig igen, så är det, det sista du gör med ditt liv!” skrek jag åt honom för full hals.
Simon hade nu kommit ikapp fram till bilen och Pontus såg hans ilska i blicken. Snabbt började han backa ut från parkeringen.
“Äckelunge! Du ska fan hålla dig borta! Fattar du det!” skrek han efter Pontus, medans han gasade iväg.
Det kändes tryggt att ha Simon där som stöd. Någon som backade en under jobbiga situationer. Han lade sin arm om mig och tittade oroligt.
“Hur är det?” frågade han.
Jag tittade upp mot honom och log. Sen sträckte jag på mig för att kyssa honom. Jag kunde känna på smaken på hans läppar att han redan börjat äta lite smått utav maten. Men det spelade ingen roll för mig. Han var min egna privata lilla tjuv.
Simons föräldrar kom över. Det ringde på dörren och Simon valde att öppna. Det kändes bättre om han presenterade mig, och jag hade mer kontroll på nervositeten om han gjorde det, än om jag hade öppnat. Jag stod vid köksbordet och dukade fram när de kom in i rummet.
“Åh, vilken mage.” sa hans mamma direkt och log.
Hennes blick sa mig att detta var något vackert, trots min ålder. Hon kom genast fram, ivrig och glad.
“Får man hälsa på magen?” frågade hon medans hon tog mig i hand.
Jag nickade.
“Mamma, Emelia. Emelia, min morsa, också kallad Birgitta.” sa Simon.
Bigitta la handen på min mage och började prata bebisspråk. Känslan gjorde mig glad. De kanske inte var så dömande ändå.
“Bengt.” sa hans pappa och sträckte fram handen.
Jag skakade hans hand och uppgav mitt namn. Bengt kändes mer hård. Hans handgrepp var fast och bestämt.
“Det är bara två veckor kvar nu va?” frågade Birgitta.
Hon tittade upp på mig och jag nickade. Med hjälp av sin vänstra hand så reste hon sig upp från golvet.
“Vad har du bestämt att hon ska heta?” fortsatte hon.
Jag hade trott att Simon redan hade berättat, men så var det tydligen inte.
“Agnes.” svarade jag.
Birgitta log och Simon smet ut i köket för att ta hand om maten.
“Så Simon och du, har ni planerat någon framtid?” frågade Bengt.
Birgitta avbröt mig direkt.
“Snälla Bengt, du behöver inte vara så hård jämt.”
Bengt tittade emot Birgitta och jag stod bara där chockad och nervösare än tidigare.
“Det är viktigt att de har framtidsplaner om det nu bara är två veckor kvar. Det behövs en vagn, jobb, bra inkomst, planering. Ska Simon vara pappaledig eller ska pappan ta barnet?” fortsatte Bengt.
Deras konversation fortsatte tills Simon kom ut ifrån köket med maten i högsta hugg.
“Snälla pappa. Räcker det inte att jag älskar henne?” frågade han.
Han tittade mot mig och log. Inte hans vanliga glada leende, utan lite mer besvärat.
“Jo, men titta på henne. Vad är hon? 17? Och ska ha ett barn med en pojke som inte är du?”
“Bengt, lugna dig nu. Vi skulle ha trevligt ju.” avbröt Birgitta.
Stämningen var som bortblåst. Det var tyst vid matbordet och jag ville egentligen bara gå därifrån. Mitt eget hem och jag ville bort. Jag visste ju att han delvis hade rätt. Jag var ung, och Simon var inte ens pappan. Jag hade inget jobb, ingen planering. Det skulle bli svårt. Men jag hade ju Simon. Jag ville ju tro på att med honom kunde vi klara allt.
“Det var riktigt gott.” säger Birgitta plötsligt.
Jag nickade mot henne.
“Bengt?” fortsatte hon.
Han tittade upp och sneglade mot mig.
“Jodå, bra gjort.” sa han försiktigt.
Simons mamma verkade ha full kontroll över Bengt, när det väl gick. Han verkade inte sätta sig emot henne.
“Så, har ni någon vagn ännu?” frågade Birgitta.
Hon hoppade mellan att titta på mig och titta på Simon. Jag var inte redo att svara och jag tror Simon såg det på mig.
“Jo, vi har tittat på ett par alternativ, men de flesta har varit för dyra tyvärr.”
Birgitta nickade.
“Ska man ha barn, så är ekonomin en plan.” sa Bengt.
Jag trodde direkt att han skulle komma med sitt negativa tjat igen och jag visste att jag inte skulle orka ta det.
“Därför så har jag och Birgitta funderat.” fortsatte han.
Spänningen släppte i min kropp. Sakta men säkert.
“Vi tänkte att vi skulle vilja bidra med en vagn. Det kan inte vara så lätt att bli ung förälder och om Simon är redo, så får vi vara redo.”
Simon tittade mot mig. Jag log, även fast jag försökte att undvika det.
“Tack.” svarade Simon.
“Och vi vill starta ett bankkonto till sötnosen så fort hon kommer.” fortsatte Birgitta snabbt.
Stödet som nu kom var underlättande. Ett bankkonto, en vagn. Det var mer än vad jag någonsin kunnat förvänta mig. Att en familj ställer upp på några som inte ens biologiskt tillhör familjen. Det var vackert.
Juniior Evelina Pedersen är medlem sedan 2016 Juniior Evelina Pedersen har 22 publicerade verk
Inloggning
Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .
Veckans författare:
Ann Larsson
Snart femtioårig fyrbarnsmamma från Norrbotten som alltid älskat att skriva.
På andra plats denna veckan: Petra Christiansen