Kärlek = Hat - Del VI

***

Efter Emelias utbrott så kunde jag inte förmå mig att visa mig ute mer. Jag var rädd att stöta på henne. Inte för hennes hot, utan för pinsamheten det skulle innebära. Jag kände mig ensam igen, och jag var ju det. Jag hade inte pratat alls med Emma sedan hon gjorde slut. Jag ville inte ha tillbaka henne. Inte som en tröst. För det var vad hon skulle varit för mig, då jag inte kunde släppa Emelia. Emelia var lycklig, och jag var tvungen att acceptera det och gå vidare, hur svårt det än var. Det var ju inte min uppgift att säga åt henne vad som gjorde henne lycklig.
Jag satt hos Dennis och pratade ur mig. Det var en otroligt dum ide, men jag ville verkligen prata med någon som kunde förstå. Jag visste om att han kände Emelia väldigt bra och Emma var trots allt hennes bästa vän. Emma var inte speciellt glad på mig, men Dennis, som trots allt vet hur vi killar fungerar, kunde ändå förstå min sits.
“Så hur har hon det?” frågade jag försiktigt.
Han log samtidigt som han tittade in i tv:n och spelade sitt cs game.
“Äsch, hon verkar må bra med han antar jag.”
Han var helt insatt i spelet, och väldigt mycket mindre insatt i mig. Men vi kände varandra inte så bra helt enkelt.
“Jag vet inte vad jag gjorde som var så fel. Men känns som att Emelia och alla hennes vänner är sura på mig.” fortsatte jag.
Han skrattade till. Det kändes som att jag hade missat något.
“Det är klart de är sura.Tjejer ställer sig alltid på sina vänners sida.”
Dennis sköt ett par skott och försökte undvika att bli träffad. Trots det så lyckades han dö, och vände blicken mot mig.
“Lyssna på mig. Jag vet inte dina anledningar, men hon var extremt sårad efter vad du gjorde. Du kanske helt enkelt borde släppa henne. Hon är ju lycklig nu.”
Han hade delvis rätt, men jag kunde inte släppa henne. Hon betydde allt för mig, och jag kände exakt samma sak för henne nu som jag hade gjort första dagen jag träffade henne. Jag ville ha henne lika mycket som då och jag kunde släppa henne lika lätt som jag kunde släppa hennes blick när våra möttes.
“Va gjorde jag som var så hemskt? Kände hon sig tvingad till att ha sex med mig, eller vad?”
Dennis rynkade på ögonbrynen.
“Mannen, vet du inte?”
Jag skakade på huvudet. Vad var det jag skulle vetat?
“Hon såg din telefon, mannen. Du skulle varit lite med försiktig om du ville ha brudar vid sidan om.”

Hans ord hade slagit mig som en sten i huvudet. Hade Emelia stuckit den kvällen för att hon trodde jag var otrogen? Jag tog upp telefonen och kollade igenom mina sms. Det klickade äntligen i huvudet på mig. Sofia hade sms:at den kvällen. Vi skulle mötas upp, då hon ville veta vad som hänt när jag sa att jag älskade Emelia. Sofia visste ju allt mellan mig och Emelia. Alla problem, alla mina känslor. Allt.
“Ey, du skojar va?” svarade jag efter en stunds chock.
Dennis skrattade åt mig.
“Det är inte smart att skriva haff och älskling efter brudarnas namn.”
Jag reste mig upp ur soffan.
“Så du menar att hon inte tappade känslorna för mig?” fortsatte jag med glädjen i kroppen.
Dennis skakade på huvudet.
“Hon var så kär i dig så all skit hon fick, inte gjorde ont längre.”
Jag tittade på Dennis.
“Vilken skit?”
Jag hade verkligen ingen aning om vad för skit hon hade fått ta emot vid sidan om oss.
“Mannen, hennes morsa slog henne. Vet du inget om henne eller?”

Jag bankade och bankade. Jag tänkte inte ge upp. Jag ville ha svar. Otålig, glad och smått sur. Hur kunde hon dölja allt för mig? När dörren väl öppnades så såg jag Emelia. Hennes ansiktsuttryck gick snabbt ifrån chockat, till argt.
“Är det mitt barn!” fick jag ur mig direkt.
Hon försökte stänga igen dörren utan att svara, men jag tryckte in foten och hindrade henne.
“Svara mig. Är det mitt barn?” fortsatte jag.
Hon tittade på mig, nu med oroligt.
“Nej.” svarade hon och vred bort blicken.
Jag förstod att det var ytterligare en lögn.
“Jag vill höra dig säga det. Det är mitt barn. Visst är det.”
Simon kom fram i dörröppningen och drog försiktigt bort Emelia.
“Du behöver gå.” sa han.
Jag ryckte upp dörren helt och ställde mig mitt framför dem båda.
“Jag går, när jag får höra henne säga att hon dolt för mig att hon bär mitt barn.”
Simon nickade åt Emelia att gå in. Hon lyssnade och försvann.
“Från henne sa jag!” sa jag nu argt.
Varför var det ingen som lyssnade.
“Du har inte varit där en enda dag för henne. Du kan inte komma nu och tro att du kan smyga dig in i hennes liv nu.”
“För att jag var otrogen?” frågade jag argt.
Han nickade. Jag ville så gärna bara slå till honom, gå in och ta detta med Emelia, men jag försökte kontrollera mig så mycket det bara gick.
“Jag var aldrig otrogen!” ropade jag in i lägenheten. “Hör du det?! Inte en enda gång! Jag förfan älskade dig. Du lämnade mig!”
Emelia kom fram i dörröppningen. Hon tittade inte emot mig. Hon tog bara tag i handtaget på dörren och väntade in att jag skulle flytta på mig.
“Jag älskar dig fortfarande. Har alltid gjort.” sa jag.
Om det någonsin var så att jag skulle få tillbaka henne, så var idag den dagen. Jag var tvungen att chansa. Hon kunde inte vara över mig. Inte när jag älskade henne så. Någonting var tvunget att finnas kvar.
“Men jag älskar inte dig.” sa hon.
Mitt hjärta brast igen. Hon kunde inte sluta slå mitt hjärta i bitar. Chocken fick mig att backa ett steg. Emelia försökte stänga dörren, men det räckte inte.
“Hör du henne. Dra.” sa Simon.
Jag hade inget mer att säga. Vad skulle jag svara? Jag backade undan och såg Emelia stänga igen dörren. Det var som ytterligare en smäll i bröstet. Men med brustet hjärta, så kan det inte brista mer.

Juniior Evelina Pedersen

20 årig tjej som älskar att skriva. Skriver ofta mycket långt, men också ganska kort. Dikter har varit en passion sen jag var liten, så som berättelser om saker som inte funnits. Min passion pressas in i en skolfylld vardag med min vovve. Tiden är knapp, men när inspirationen kommer, kan inte fingrarna sluta skriva. Hoppas ni finner mina texter bra :) tack och hej :)
Juniior Evelina Pedersen är medlem sedan 2016 Juniior Evelina Pedersen har 22 publicerade verk