Kärlek i Midsommartid

Kärlek i midsommartid
av Axel V Welin

Jag hade inte förväntat det men plötsligt stod hon där. Min drömflicka. Nätt, brunett som spelar cello. Ja, det senare kunde jag ju inte veta men hon var både nätt och brunett. Vi hade som hastigast träffats tidigare. På stans stora dansbana. Jag hade bjudit upp henne en gång. Trots att jag tyckte hon var söt, tyckte jag också
att hon var väldigt ung. För ung för mig. Antagligen inte mer än femton år. Själv var jag tjugo och därför i förhållande till henne nästan att betrakta som en gammal gubbe.
Det var Midsommarafton. På dansstället mitt i Skåne var det mycket folk. I bakgrunden hördes musik från ett känt dansband. Naturen stod i blom och grönskan inramade stället väl. Jag hade åkt dit med en kollega. Han hade lånat sin fars bil. Planen var att vi också skulle åka hem tillsammans. Om det nu inte blev så, att vi träffade en flicka att åka hem med istället. Det naturliga underförstådda syftet med att vi åkt till dansen. Jag hade varit där några gånger tidigare. Ett populärt ställe för ungdomar i min ålder.
När jag såg henne fylldes jag av varma känslor. Hon hade ju inte blivit mycket äldre sedan vi dansade förra gången men förnuftet fick vika för känslorna. Det vilade något magiskt trolskt över aftonen. Till och med myggorna kändes trivsamma. Jag bjöd upp henne. Vi dansade tätt intill varandra. Kind mot kind. Så tätt vi kunde utan att väcka anstöt. Hon var klädd i en rosenmönstrad klänning på mörk botten. Till den hade hon mockafärgade pumps. Hon hade snygga ben och vidjesmal midja. Det halvlånga mörkbruna håret föll vackert över hennes skuldror. Hon doftade av en förförisk parfym som bara förstärkte hur jag kände. Det verkade som om hon besvarade mina känslor, när jag bjöd upp henne ytterligare två danser.
Tingens ordning på den tiden var att tjejer kunde dansa med tjejer, killar kunde bjuda upp tjejer, tjejer kunde emellertid inte bjuda upp killar och framförallt, killar kunde absolut inte dansa med andra killar.
Om en kille bjöd upp en tjej tre gånger, visade han ett påtagligt intresse. Det intresset kunde tjejen bekräfta på ”damernas”, tjejernas enda chans under kvällen, att bjuda upp en kille hon gillade. Vanligtvis klockan halvett på natten. Om killen efter det fortfarande var intresserad, bjöd han upp på aftonens sista dans.
Vi var två som bjudit upp ”vår” tjej tre gånger och därmed kvalificerat oss för ”damernas”. När den skulle spelas, kom hon emot oss båda. Då sa killen bredvid mig ”nu är det dags”. Han var säker på att det var honom som hon valt. Vi blev nog båda två lite förvånade, när hon bjöd upp mig och inte honom. Fyllda av himmelska känslor dansade vi sista dansen bort mot horisonten och ut i universum.
---------
- Älskling!
- Ja.
- Det är dags att gå ut med soporna.
- OK.
Jag hade slumrat till. Uppmaningen väcker mig. Jag drömde om det som började med damernas och en sista dans. Något som har utvecklats till livslång kärlek. Jag minns de sömnlösa nätterna som följde efter vårt första möte. Kunde inte sova. Ville bara träffa henne igen. Göra något tillsammans. Kanske resa.
Tiden har gått fort. Jag är nu 87 år och tjejen från den oförglömliga midsommaraftonen, nu min hustru, är 84. Då var hon sexton för att samma år fylla sjutton. Inte så väldigt ung som jag alltså tyckte då.
Sedan dess har vi har både hunnit förlova och gifta oss, fått två barn och två barnbarn. Vi har också hunnit fira alla ”materialbröllopsdagarna”. Silver, guld, diamant. Kvar finns fortfarande lågan som tändes en gång för länge sedan. Liksom känslorna. Inte lika starka som då men påtagligt närvarande. Jag håller lågan brinnande varje dag med en puss, en kram och ett ”jag älskar dig”. Hon är fortfarande min drömflicka. Trots att hon aldrig blev intresserad av att spela cello. Jag uppvaktar henne alltid med en bukett rosor på våra gemensamma bemärkelsedagar. Speciellt den nittonde juni. Dåtidens riktiga midsommarafton!

Skriven av: Welin Axel