Publicerat
Kategori: Novell

Kärlek och svek

Sofia drar täcket över huvudet igen.
- Jag vill inte!
Hennes ord kvävs lite av täcket men mamma kan ändå höra henne.
- Men lilla gumman… börjar hon.
- Nej! ryter Sofia. Lilla gumma mig inte mer! Jag är fan femton.
Det blir tyst men Sofia känner att mamma är kvar i rummet. Hon vill skrika åt henne att hon ska dra åt helvete samtidigt som hon vill be henne stanna och göra allt bra igen. Hon känner hur mamma försiktigt sätter sig på sängen. Sofia kniper ihop ögonen där hon ligger och hoppas att mamma inte ska börja med det där hon igen. Det där ”berätta vad som har hänt, älsklig, annars kan jag ju inte hjälpa dig. Har någon varit elak mot dig? Är det därför du inte vill gå till skolan?”-snacket. Sofia vill inte berätta. Hon vill att mamma ska sitta där och säga att allt kommer att lösa sig och göra te och baka bullar som hon brukar göra när Sofia är ledsen. Men mamma vill veta vad som hänt. Det har hon velat hela veckan och nu är det tydligen slut med där gullandet. Inga mer brickor med godsaker och ingen tidning som mamma köpt på vägen hem från jobbet som hon vet att Sofia älskar.
- Du har inte gått till skolan på hela veckan Sofia, börjar mamma försiktigt. Jag förstår att något är fel, men du måste faktiskt berätta vad det är. Du kan ju inte stanna hemma för all framtid. Någon gång måste du ju faktiskt pallra dig tillbaka dit, hur jobbigt det än verkar.
Hon klappar Sofia mjukt över täcket där hon antar att ryggen måste vara. Och mamma har förstås rätt. Precis som alltid. Men Sofia kan inte hjälpa det. Hon kan ju inte gå tillbaka dit. Mamma vet inte vad som hänt. Vad Jonas sa till henne framför hela klassen och vad som sägs om henne nu. Hon hatar Jonas och hon hatar alla andra i klassen! Hon hatar sin lärare RövRoland som inte sa något den dagen utan bara suckade sådär trött han burkar göra och säger åt alla att säga sig på sina platsen. Och framför allt hatar hon sig själv. Hon hatar sig själv för att hon inte vågade säga något den dagen. Hon bara gick därifrån. Hon tittade inte på Jonas utan gick rakt ut genom dörren och rakt hem till sin säng. Där hade tårarna kommit. Hon kan fortfarande inte fatta hur han kunde säga det där han sa. Och det hade blivit helt tyst i klassrummet och alla hade tittat på henne. Hon hade inte vågat titta tillbaka, inte ens på Maria, men hon hade känt allas blickar som brände på henne.
Nu tänker hon på allt han hade sagt. Orden skär inne i henne och en hög snyftning slipper ur henne utan att hon kan hjälpa det. ”Du är så jävla patetiskt. Kan du aldrig lämna mig ifred!? Fattar du inte att jag inte vill vara med en som dig? Jävla hora. Vet du inte hur alla snackar om dig? Va? ” Det var orden som plågat henne så mycket ända sen den hemska dagen när hon kommit till skolan och Jonas hade varit helt förändrad.
Det var inte alla som gillade Jonas. Det var många som tyckte att han var en idiot, och många var rädda för honom också eftersom han kunde vara både hotfull och stöddig, men mot Sofia hade han alltid varit gullig och snäll. Han brukade alltid komma fram och dra in henne i sin famn när hon kom på mornarna. Han brukade berätta hur mycket han hade tänkt på henne och sen kyssa henne. Länge länge, fast alla som gick förbi kunde se.
Hon kan inte fatta vad hon har gjort fel. Hur hon än tänker kan hon inte tänka sig något hon har gjort som kan ha gjort honom så arg. Ingenting. Men något rykte måste ha gått om henne för inte ens Maria hade kommit fram och pratat med henne den morgonen. Hon hade suttit där och tittat ner i bänken när Sofia försökte fånga hennes blick. Och när hon gick fram och sa hej tittade hon stint ner på sina naglar. Det var precis innan Jonas kommit fram till henne.
Hon drar armarna runt sig själv där hon ligger. Hon känner hur hon skakar av gråt och mammas armar runt omkring henne. Hon orkar inte med att mamma känner all hennes ångest så hon försöker samla ihop all den energi hon har kvar för att kunna forma sina läppar till orden hon vill få ut.
- Mamma, säger hon tyst, kan du gå? Jag vill vara ensam.
Hon känner hur mamma blir alldeles spänd och hon får genast dåligt samvete över det hon sagt. Hon vet att mamma bara vill vara där och trösta henne men Sofia orkar helt enkelt inte med det.
Men mamma förstår. Hon kramar Sofia lätt och reser sig sedan och börjar gå ut ur rummet.
- Ring om det är något, säger hon sen och går.
Sofia vet att hon borde anförtro sin mamma som alltid vill vara till lags och kompensera upp den tomma platsen Sofias pappa lämnat efter sig när han flyttade, men hon kan inte.
Sofia ligger kvar där under täcket länge. Helst av allt vill hon bara somna bort från allt men hon måste tänka på mamma också.
Hon känner hur hennes hår klibbar fast sig mot halsen och hon kommer på att hon inte duschat på en vecka. Faktiskt har hon inte varit uppe alls. Mamma har fått bära in allt mat till henne där hon har legat eftersom hon har vägrat att komma upp hur mycket än mamma tjatat.
Plötsligt känner hon en stark lust att gå upp och ställa sig i duschen. Hon sätter sig upp i sängen och drar bort täcket. Det är jobbigare än hon hade trott att ta sig upp ur sängen. Tydligen har en vecka i sängen försvagat henne. Hon reser sig så snabbt att hon blir alldeles yr och hon ramlar ner på sängen igen. Hon väntar tills den värsta yrseln börjar försvinna och gör sedan att nytt försök. Hon går långsamt ut i badrummet. Där slänger hon sin vita sov t-shirt och trosorna hon hade har haft på sig i tvättkorgen. Hon känner sig äcklad av sig själv och låter det varma vattnet rinna länge över hennes kropp. Hon skrubbar hårt med tvättsvampen på alla tänkbara ställen. Hon vill skrubba bort den äckligt känslan och önskar att hon skulle kunna skrubba bort ångesten också. Hon skulle vilja se den rinna ner bland det där äckligt bruna vattnet som är en blandning av tvål, schampo, svett och smuts. Men när hon en timma senare går ut ur duschen finns ångesten kvar där den varit innan. Det lilla badrumsfönstret är helt immigt och runt omkring henne ligger vattenångan tjock i luften.
Hon torkar sig och tillbaka i sitt rum sätter hon på sig ett par jeans och en tröja. Det är skönt att ha rena kläder på sig igen och hon torkar håret länge.
Hon ställer sig framför spegeln och granskar långsamt sig själv i den. Hon hade förväntat sig en drastisk förändring, att hon plötsligt skulle finna sig själv alldeles gammal och rynkig men det är nästan samma gamla vanliga Sofia som tittar tillbaka på henne. Hon har fått en röd finne på hakan och huden runt ögonen är lite svullnare än vanligt men det är också de enda förändringarna. Hon kladdar på lite maskara på ögonfransarna och täcker snabbt över finnen. Det är konstigt att allt det som plågat henne så mycket inte kan synas på utsidan.
Utanför fönstret är himlen blå och solen tittar fram. Sofia får stor lust att gå ut. Hon drar på sig sina slitna gympaskor och skinnjackan och går. Det är varmare än hon trodde ute. Att det kan bli så mycket varmare på bara en vecka. Hon försöker komma på vad det är för datum. Det hade varit den 18 maj söndagen innan veckan börjat då Jonas hade varit så förändrad. Det måste alltså ha varit den 19 maj det hände och idag var det måndag igen. Alltså var det den… Sofia räknar på fingrarna. Matte har aldrig varit hennes favoritämne och hon har aldrig varit särskilt bra på det. Till och med lärarna var förvånade över att hon lyckades få G terminen innan. Sofia kommer i alla fall fram till att det måste vara den 26 maj idag.
Hennes fötter styr stegen av sig själva och utan att Sofia har hunnit tänka på vart hon är på väg har hon kommit in i gläntan där hon och Jonas första gången hade varit ensamma. Det var här de hade kyssts första gången för bara några veckor sen. Det kan max ha varit två månader sedan men nu när hon står här känns det med ens så avlägset. Som en saga hon en gång för mycket länge sedan hade läst.
Hon går långsamt fram till stenen där de hade suttit och tittat ut över ängen som ligger där. Den gången hade det fortfarande legat lite snö på marken. Nu har några blommor tittat upp genom jorden och gräset är grönt. Hon sätter sig på stenen och förbereder sig på att tårarna ska börja rinna. Men det gör de inte. Det känns faktiskt bättre. All ångest hon har känt börjar släppa taget om henne. Hon tänker på allt fint hon och Jonas har gjort och på allt fint han har sagt. Plötsligt får hon stor lust att rusa hem till honom. Det är klart han inte hatar henne. Det är klart att han inte har sagt de där hemska meningarna till henne. Det måste ha blivit något fel. Hon kanske har drömt det? Men en plötsligt kall vind gör att hon kommer tillbaka till verkligheten igen. Det är klart att hon inte kan gå hem till Jonas. Hur kan hon ens ha tänkt tanken?
Hans ord plågar henne. Om och om igen tänker hon på det han sagt. Hon försöker analysera varje mening. Vad hade han egentligen menat? ”Du är så jävla patetiskt. Kan du aldrig lämna mig ifred!? Fattar du inte att jag inte vill vara med en som dig? Jävla hora. Vet du inte hur alla snackar om dig? Va? ”
”Patetisk.” ”Hora.” ”En sån som du.” ”Vet du inte hur alla snackar om dig?” Snackar om vadå? Vad har de att snacka om henne om. ”Hora.” ”Patetisk.” Vadå hora? Hon har aldrig varit tillsammans med någon annan än Jonas. Eller hon har ju faktiskt aldrig varit med någon överhuvudtaget, inte på det sättet. Hon och Jonas har inte ens gjort det även om det hade varit nära flera gånger.
Hon hoppar till av ljudet av en gren som bryts av bakom henne. Hon vänder sig snabbt om för att titta var ljudet kommer kom ifrån. Där på stigen står en kille med en svart huvtröja och ett par slitna jeans. Han har stannat vid ljudet av grenen han måste ha klivit på och nu står han och tittar på henne. Sofia kan inte andas. Hon intalar sig själv att hon bara inbillar sig. Det är klart att han inte står där just nu. Det är klart att han inte står där och tittar på henne. Men det gör han. Han finns kvar just där på samma ställe hur hårt hon än nyper sig i armen och han springer inte iväg åt motsatt håll när han känner igen henne. Han börjar faktiskt gå mot henne. Väldigt långsamt men ändå emot henne. Han kommer fram till stenen hon sitter på och hon kommer på sig själv med att ha munnen öppen av förvåning.
- Hej, säger han tyst och tittar ner i marken.
- Hej?
Hennes svar låter mer som än fråga och rösten bar henne inte riktigt. Det lät mest som ett hest kraxande och hon känner hur hennes hjärta bankar hårt inne i bröstet.
Det är tyst ett tag. Han tittar upp på henne och tar sats för att säga något.
- Alltså du, jag är så jävla dum. Allt blev så jävla fel, eller jag menar… får jag sätta mig?
Han gör en gest mot den bit av stenen som hon inte sitter på. Hon nickar.
Han sätter sig. Inte så nära som det går men inte längst ut heller. Han tittar ut över ängen och hon gör samma sak.
- Förlåt, viskar han.
Hon är tyst. Hon vet inte vad hon ska svara och hon vet inte om hon hört rätt.
- Förlåt så jävla mycket. Eller nej, inte jävla mycket, det låter fel. Men alltså verkligen förlåt.
Hon klarar inte av att titta ut på ängen längre. Hon tittar ner i marken istället och biter sig i läppen för att inte börja gråta.
- Alltså, jag fick höra en sak av Matte. En sak han hört av Tobias och jag vet hur jävla fel det är att tro på rykten men jag blev så rädd. Jag vet att det låter sjukt men hela klassen snackade om det när jag kom på morgonen och jag blev väl ledsen och arg, tror jag, och jag visste inte vad jag skulle tro. Jag har gått hit varje dag efter skolan för att jag hoppades du kanske skulle komma hit så att jag kunde berätta det här… Förlåt för att jag är så jävla dum. Sofia, jag älskar ju dig.
Han flyttar sig närmare henne och försöker lägga armen runt henne men hon kommer snabbt på fötter.
- Vad fan tror du? Att jag bara ska kasta mig i din famn och säga att jag älskar dig också och att allt det där du sa inte spelar nån roll längre? Tror du det!?
Hon blir arg. Ja, rent ut sagt förbannad. Hur kan han bara komma hit och tro att allt ska bli bra bara han skyller över det på någon annan och att ett förlåt ska räcka? Hon hatar honom! Och hon hatar sig själv. Hon skrek på honom av ilska och nu känner hon hur tårarna är på gång också. Fan också! Kan hon aldrig stänga bort sina känslor? De är alltid där, dygnet runt, och de lurar alltid att komma fram när hon helst av allt inte vill visa dem.
Hon torkar argt ögonen och vänder sig om för att springa därifrån när hon känner ett par armar runt sig.
- Sofia.
Hon hör på hans röst att han också gråter och hon vill bara dra sig därifrån men hon orkar inte. Hon låter sig infångas i de där armarna och när hon väl är där kan hon inte hålla tillbaka gråten mer utan gråter hejdlöst mot hans axel. Hon hör honom snyfta i sitt öra och hon trycker sig närmare honom.
De står så en lång stund. Ända tills det har blir allt längre mellan snyftningarna och tills de avtar helt.
De släpper försiktigt varandra och börjar sedan gå tillbaka längst stigen sida vid sida. De har börjat skymma runt omkring dem och värmen har försvunnit. Men ingen av dem kan känna den. Det känner bara värmen från varandra och hennes hand fångar upp hans, eller om det är tvärtom. Ingen av dem är säker. De går tysta bredvid varandra. De har all tid i världen att prata om det som hänt och det ska de också göra, förr eller senare, det är Sofia säker på. Men just nu räcker det med att de är där, båda två. Allt kommer att lösa sig.

Skriven av: Skrivdagboken

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Mångatan

En ung tjej som inte vet vad hon ska göra med allt hon skriver

Mångatan

På andra plats denna veckan: Lars Jerrhag