Publicerat
Kategori: Novell

Kärlek på 5 minuter

"She’s another work of aaart…" Måns Zelmerlöw stod på scenen medan alla i publiken på gratiskonserten jublade och busvisslade. ”han är så snygg!” hördes det från en tjej. ”Ja, men Danny är sjukt mycket snyggare!” svarade hennes kompis. Sedan hördes det inte mer för allt dränktes i vrålet från publiken när Måns tackade och bugade och gick av scenen. Så småningom började folkmassan röra sig mot utgången och så gjorde tjejen och hennes kompis. De gick bredvid varandra mot platsen där de skulle möta den ena tjejens pappa som skulle köra dem hem. Plötsligt märkte Rosie att hennes kompis var försvunnen, hon stannade upp och tittade sig omkring men ingenstans kunde hon se kompisen. Hon tog fram mobilen och letade upp kompisens nummer i telefonlistan och tryckte på ring. Det gick fram tre… fyra… fem… sex signaler och sedan hördes det gamla vanliga ”hej du har kommit till Lovisas mobilsvar…” Rosie lade på och ringde upp igen. Den här gången svarade Lovisa på andra signalen. - var är du?! - Ehm.. kan vi inte ses på parkeringen om typ fem min? frågade Lovisa. Och snäll och försiktig som hon var så frågade hon inte varför, hon sa bara okej och lade på och började gå mot parkeringen. Hon var helt fokuserad på att komma fram till sin pappa så fort som möjligt, Rosie hade aldrig gillat att vara omringad av en massa okända människor och speciellt inte när hälften av dem är stupfulla. Hon tittade sig omkring på alla människor som vinglade fram och såg inte killen som kom emot henne och han såg antagligen inte henne heller för de gick rakt på varandra och Rosie backade förskräck några steg och råkade då gå in i en kille som det bokstavligen STANK sprit om. Han dräpte ur sig massa fula ord och vinglade sedan vidare. Rosie vände sig mot killen hon hade krockat med för att be om ursäkt, men till sin förvåning såg hon att han stod och skrattade. Även om hon inte hade en aning om varför han skrattade egentligen så började hon också skratta. Efter en minut eller så, slutade dem att skratta och killen sträckte fram handen och presenterade sig som Lukas. - Rosie, Svarade hon och tog hans hand. Han log mot henne och då gick det som en stöt genom kroppen på Rosie och hennes hjärta tog ett extra skutt. Lukas var den snyggaste kille hon någonsin sett. Hon ville inte släppa hans hand och han släppte heller inte taget. Det var som om tiden stannade. Tillslut släppte han hennes hand och tiden började gå igen. Hon tittade lite generat ner på sina skor och när hon tittade upp några sekunder senare var han fortfarande kvar och han var fortfarande världens snyggaste. Det var en pinsam stund när ingen av dem visste vad de skulle säga. - Tror du att jag kan få ditt nummer? Frågade han tillslut. - Visst, sade hon. Det är 070… Lägre hann hon inte innan hennes mobilsignal skar genom luften. Hon fiskade snabbt upp mobilen ur jeansfickan och svarade utan att titta på vem det var. - jag är här nu, gumman. Var är ni? Sade hennes pappa i andra änden. - Eh.. jag kommer strax, svarade hon. Vi är på väg. Hon lade på och vände sig mot Lukas igen. - min pappa, sade hon och pekade urskuldande på mobilen. Jag måste dra. - Okej, men jag kan väl i alla fall få resten av ditt nummer innan du går? Sade han med ett skratt. - Hehe, okej det är 070 595 88 35 Han tackade medan han skrev in det i mobilens telefonbok. Han frågade precis hur gammal hon var när hennes mobil började ringa igen. Hon tog upp den med en suck och svarade. Men den här gången var det inte hennes pappa utan Lovisa som var i andra änden. - Var är du!? Din pappa och jag börjar undra. - Ehm.. jag gick lite vilse men jag kommer strax, sade hon - Okej men jag tänker inte lägga på luren tills du kommer hit. Jag började faktiskt bli orolig man vet ju aldrig vad som kan hända på ett sånt här ställe. ”Typiskt Lovisa” tänkte hon. ”Hon tänkte inte ett skit på att jag kan bli orolig när hon bara försvinner men när det är jag som inte är i tid får man värsta predikningen så att man ska känna sig skyldig” hon himlade med ögonen mot telefonen och vinkade hej då till Lukas. Han vinkade tillbaka och sedan försvann hon in i folkmassan som visserligen hade lättat lite men fortfarande var det så mycket folk så att man var tvungen att sicksacka mellan alla som gick långsammare. De satt i bilen på väg hem och efter ungefär en kvart så somnade Lovisa. Rosie lutade huvudet mot den kalla rutan och tittade på landskapet som snabbt passerade utanför. Hon dåsade bort ett tag och hon ryckte till när hennes sms-signal pep till i fickan. Hon tog upp mobilen och öppnade meddelandet. Vi sa aldrig hej då ordentligt Förut :P Så jag gör det nu. hej då och sov gott. / Lukas. Hon skrattade till och svarade. Nä, jag vet. Ledsen för d : ) Men gonatt på dej. /Rosie. Rosie lutade huvudet mot rutan igen och fortsatte titta på landskapet som passerade förbi, men egentligen såg hon det inte hon såg bara Lukas. Hon hade bara träffat honom i fem minuter men ändå så kommer hon ihåg varenda detalj. Hur hans mörka hår rörde sig i den ljumma sommarbrisen, hans leende, hans perfekta vita leende. Hon kommer ihåg de små rynkorna han får runt sina vackra ögon när han skrattar… Det pep till igen och hon öppnade meddelandet. Va inte d! : ) Va gör du??/L Hon log av tanken på honom, och för henne kändes det självklart att skriva det hon skrev Tänker på dig.

Skriven av: emma-11

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Skogstokig

Roger Skoog : Författare, skribent, musikälskare och boksamlare. Bloggar regelbundet på "Den Skogstokiga Bloggen" och har även hemsideportalen "Skogstokig Förlag": https://skogstokigforlag.com/…

Skogstokig

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson