Publicerat
Kategori: Novell

Kärlekens Död

KÄRLEKENS DÖD


På årsdagen av kärlekens död gick jag upp till kyrkogården vid Östra Eneby kyrka, och la en ros på den där graven. Den där graven som det vilade en flicka i, som dött av olycklig kärlek, det hade min mamma berättat för mig en gång när jag var liten. När jag vuxit upp förstod jag att kvinnan tagit livet av sig, på grund av olycklig kärlek. Och nu stod jag här och huttrade i vinterkylan och la en röd ros på hennes grav. Jag stod där tyst en stund. Sedan gick jag därifrån.
Exakt ett år senare gjorde jag samma sak igen, på den dag då kärleken dött la jag en ros på den där graven. Och jag kom att göra det till en vana. Varje år, samma dag, i sju års tid gick jag upp och la en röd ros på graven.
Det här var mitt i natten, en natt sju år efter att jag påbörjat den här lilla traditionen, och flickan från graven hemsökte mig. Hon svävade som ett vitt lakan över min säng och jag såg konturerna av ett skallben.
- Älskar du mig? viskade hon från andra sidan graven.
Jag visste inte vad jag skulle säga, men jag var så svulten på kärlek att jag fick höra mig själv säga:
- Ja, det gör jag.
- Gör då så här, började flickan. Ta rätt på någon ung flicka du finner attraktiv, ta med henne hem och stryp henne. Skär sedan försiktigt skinn och kött av henne och lägg det i frysen. Sedan gräver du upp mig en mörk vinternatt. Därpå bär du hem mina knotor till dig och sätter fast köttet och skinnet på mig. Lägg så mina händer så att de ligger som i bön, och lägg sedan en röd ros på min barm. Då ska jag stå upp från de döda.
- Visst, sa jag. Det blir nog bra med den saken.
Jag vände mig om, men hade svårt att somna om. Jag plågades av fruktansvärda mardrömmar den natten.
När jag så vaknade satte jag mig vid köksbordet, drack en kopp kaffe med mjölk i och ögnade igenom tidningen. Det var när jag kom till dödsannonserna jag först mindes vad jag drömt under natten. Jag ruskade det hela av mig, gick och satte mig framför min dator och skrev några dikter. Senare skulle jag dricka lite glögg, för det var fortfarande vinter.
När jag gått till sängs kom hon så tillbaka.
- Har du gjort det jag instruerat dig om? frågade hon i barsk ton.
- Nej, det har jag glömt bort, sa jag defensivt.
- Älskar du mig då inte? undrade hon och jag som varit ensam så länge fick höra mig själv säga:
- Jo, visst gör jag det.
Och ånyo gav hon mig de där makabra instruktionerna.
När hon kommit till mig för tredje natten i rad och talat om för mig vad jag skulle göra kunde jag inte längre hålla mig i styr. Jag trodde jag höll på att bli galen.
Det var en lördagskväll och jag och några vänner hängde på en bar nere i staden. Jag fick syn på en vacker flicka och inledde henne i ett samtal. Vi pratade ganska länge, jag höll mig rätt nykter för att inte skrämma bort henne. När natten kom och det var dags att gå hem bytte vi telefonnummer. Jag lovade att ringa.
Och jag gick hem och la mig och sov den drucknes tunga sömn. Men jag fick inte ro natten igenom, ty flickan från graven svävade över min säng igen.
När jag vaknat åt jag yogurt och frukostflingor och drack en liter mjölk och så satte jag mig att spela dataspel. Så fördrev jag några dagar, och nätterna hemsöktes jag av min kärlek från den andra sidan.
Det blev måndag, det blev tisdag och det blev onsdag. Och så ringde jag så flickan jag träffat på den där baren. Och vi träffades på staden och gick och fikade. Vi lovade varandra att höras av till helgen. Då skulle vi hitta på något tillsammans. Hon var söt, den här flickan - ljushårig med vackra, blåa ögon.
Tredje helgen vi träffades följde hon så med mig hem och jag gjorde te och lät henne läsa några av mina dikter. Vi älskade och hon somnade, men jag höll mig vaken. Snart hängde den där vita gestalten över sängen:
- Döda henne, döda henne, döda henne...viskade hon i mörkret.
Och jag tog fram hopprepet jag införskaffat för just det här tillfället och la det runt halsen på den söta flickan och ströp henne. Sedan satte jag igång med en febril aktivitet. Jag styckade liket och kokade bort kött och skinn från flickan och la det i fryspåsar i frysen. Sedan tog jag min spade och betongborr och tog en taxi ner till kyrkogården vid Östra Eneby kyrka. Och jag grävde och borrade mig genom tjälen, och kom slutligen ner till den sedan så länge döda flickans knotor, samlade ihop dom i en svart soppsäck och bar hem dem i gryningen.
Sedan gick jag och la mig att sova, och fick för första gången på länge en lugn natts sömn.
Dagen efter började jag montera ihop det fragmentariska skelettet jag grävt upp och började så lappa ihop kött och skinn från flickan i frysen. Till slut låg hon där, blek och blodfattig, på köksbordet framför mig.
Jag knäppte hennes händer så som i bön, och la en röd ros på hennes barm.
- Abrakadabra, sa jag och knäppte till med högerhanden.
Och jag såg hur det vita försvann, hur likstelheten mjukades upp och hur blodet började fylla hennes kropp. Snart satt hon upp och såg med tindrande ögon på mig.
- Du gjorde det! sa hon, la armarna om mig och kysste mig.
Så levde vi ihop och kvinnan sökte upp de släktingar och vänner flickan jag mördat haft och låtsades vara den mördade flickan.
- Oh, lilla gumman! Var har du varit? sa mamman och slog armarna om henne när hon visade sig i den mördade flickans hem för första gången.
Och hon gick till den mördade flickans jobb i en klädaffär och återupptog hennes arbete där. Snart introducerades jag för hennes familj, släkt och vänner och mitt monster visade stora sociala talanger - hon hade lyckats sätta sig in helt i den mördade flickans liv, tagit över det helt och hållet.
Och vi älskade som bara två kärlekskranka, två beredda att gå i döden för kärleken, kan göra. Och snart blev min flickvän gravid och hon blev stor och tjock och födde oss till slut ett kärleksbarn - en flicka.
Det blev en pojke också innan kvinnan en dag avslöjade för mig att hon haft en annan karl ett tag. Hon hade varit mig otrogen i ett år, berättade hon. Pojken var inte min, sa hon vidare.
Vi grälade och jag grät och hon skrek och till slut försvann hon, var bara borta en dag. Senare fick jag höra av en av hennes bekanta att hon lämnat landet med en annan man och barnen.
Jag satt på nytt ensam i min lägenhet och funderade på vad det var för mening med skiten. Så jag samlade ihop en massa piller, köpte fem gram amfetamin och en stor flaska Jim Beam och satte mig så en kväll att stoppa och hälla i mig allt det där, och jag lyssnade på vacker musik medans jag kände hur blodet saktade av och hjärtat slutade slå.
Kärleken var död. Så var jag.
Många vintrar senare kom en ung flicka jag aldrig sett förut och la en röd ros på min grav. Hon var mörkhårig och vältränad och vacker, och såg så betagande sorgsen ut där hon stod framför min grav.
Och hon kom tillbaka, år efter år.
Efter sju år svävade jag en natt över hennes säng.
- Älskar du mig? viskade jag i vinddraget från det öppna fönstret i hennes rum jag slunkit in igenom.
Hon var tyst en stund. Såg först förfärat upp på mig, men svarade sedan:
- Ja.
- Gör då så här...

Skriven av: Jonas Granberg

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson