Kärlerk...

En vind, som en storm
Sveper över hennes bara knän i den underbara junikvällen.
Dom sitter på berget, där dom alltid brukar sitta tillsammans.
Där dom har roliga och romantiska minnen ifrån
Hon fryser. Hennes knän börjar lätt skaka.
Men det gör ingenting. För hans hand håller i hennes.
Och den är varm.
Hon lutar sitt huvud mot hans axel.
Hon är lycklig. Hon vet att hon inte är ensam.
Han rycker med axeln, menande att hon skulle resa på sig.
Hon sätter sig istället tätt bredvid honom,
Så att hon fortfarande kan känna hans varma andetag.
Han säger ”förlåt”
Hon frågar ”Varför säger du förlåt?”
Hans blick är allvarlig. Som om någonting har hänt.
”För att jag inte älskar dig” svarar han
Han sa det så lugnt, men ändå var det som ett hårt slag,
Hon hinner inte fly undan, utan får slaget rätt i ansiktet!
Och det gör ont.
Hon tror honom inte eller hon vill inte tro.
Hon kan inte tänka sig att det var detta som skulle flyga ut ur hans mun.
Handen som varit varm har plötsligt stelnat, frusit fast och släpper inte taget om hennes hand.
Hon fryser ännu mer.
Bara tanken att han, inte älskar henne får henne att frusna.
Hon blundar, lyssnar på havet.
Hon blundare hårdare och hårdare,
Och hoppas på att hon skall vakna upp i sin säng efter denna hemska mardröm.
Men när hon tittar igen är allt som innan.
Hon drömde inte.
Dom sitter där ensamma bara dom två.
Hon frågar ”Kan vi inte gå ?”
Han säger att han vill prata, ensamma bara dom två.
Hon försöker resa på sig, men han tar tag i hennes vita klänning.
Hon sätter sig snabbt igen.
Hennes tårar bränner innanför ögonlocken.
Dom vill strömma ut! Bara forsa!
Tillslut skriker hon.
”Prata om vaddå? Det finns inget att prata om längre!”
Hon försöker fånga hans blick, men han viker undan.
Som om han inte menade det han just sa.
Hennes ögon som en gång var som blåa kristall, har nu förvandlats till blåa och kalla ögon.
”Varför skulle det här hända? Vad har jag gjort för fel?”
Hon skriker men hennes vrede går inte att släppa ut.
Hon vill hem, lägga sig på sängen och krama kudden hårt, och bara gråta!
Få ut alla känslor! Men det finns ju inga känslor kvar.
Bara ledsna tråkiga känslor, som man helst av allt inte vill känna.
Sådana känslor man vill slänga i papperskorgen!
Bort! Bort! bort!


Han vet inte hur han ska bete sig, han känner sig fruktansvärd dum,
Han vet inte vad han vill längre.
Han kan ju inte låtsas, bara för att inte göra henne ledsen.
Dom vandrar vidare.
Hennes ord hänger i kvar luften.
Men han vill inte fånga dom.
Dom hänger kvar där Länge, länge.
”Jag som från den första dagen älskat dej! Varför ska kärleken vara så rå? Varför kan inte bara någon se till att rätt människor möter varandra utan att man skall behöva lida!”
Säger hon tillslut.
”Men om man inte vet hur det är att leva sorgset, vet man inte hur det är att leva lyckligt!”
Sa han efter att ha råbråkat sin hjärna, om vad han skulle säga.

Hon visste inte vad hon skulle göra.
Hennes huvud fullt av tankar,
Men inga som hon kunde använda.
Vad gör man? Vad talar man om?
Skall hon säga att det är ok? Eller skall hon berätta vad hon verkligen känner?
Hon väljer ingen av dom utan går vidare.
Ensamma i mörkret går om där.
En ung flicka,
En ung pojke
Båda med krossade hjärtan.
-Ja, varför skall kärleken vara så rå?

Skriven av: Alice Flodin