Publicerat
Kategori: Novell

Kerstin vuxenmobad överlevare

Kerstin granskade den tomma lägenheten en sista gång för att se om allting var klart. Minuterna efter låste hos den bruna dörren för sista gången. Det kändes skönt att flytta ifrån den plats där hennes sexton år gamla dotter några månader tidigare blivit överkörd av en bil och dödad. Den tjuguårige sonen Leffe hade flyttat till eget under hösten och bodde på Söder i Stockholm. Nu hade Bengt och hon beslutat att flytta till sommarstället ute i Roslagen,. Det blev trångt men man fick en stor härlig tomt mitt i ett skogområde. Det var inte första gången familjen flyttade, det hade hänt några gånger tidigare. En gång hade flytten betytt en resa över Atlanten och målet hade varit Canada. Bengt sökte ett arbete i Toronto och äventyrslustan tog över. De tio åren i det främmande landet gav familjen många nya livserfarenheter. Så en kall vinterdag stod de åter på svensk mark redo att börja om på nytt. Bengt som var ingenjör fick arbete direkt men Kerstin måste vid trettiosju års ålder börja om på nytt. Hon utbildade sig till journalist och klarade jobbet galant ty nu hade hon mycket att ge i yrket.
Den första tiden i det nya hemmet blev tråkig och ensamt. När Bengt åkt till jobbet tidigt på morgonen var Kerstin ensam med sina tre små hundar resten av dagen. I området som ännu inte var färdigplanerat bodde endast några få personer. Under helgerna kom stugägarna ut och byggde på sina sommarställen. Bengt och Kerstin levde nu nybyggarliv och det var varken romantiskt eller behagligt. Hösten kom på allvar med regn och stormar och det blev allt mer otryggt i den mörka skogen. Trots detta blev deras första jul där hyfsad eftersom Leffe kom hem på julaftonen.
Det var först frampå nyåret som Kerstin började tänka på ett arbete. De bodde ju nära den lilla kuststaden och det fanns ju två lokaltidningar på platsen. I sitt nya yrke var hon självsäker ty hon hade fått de allra bästa rekommendationer från sin förra arbetsplats. En dag samlade hon mod och åkte in till stan, gick upp på tidningsredaktionen och talade med redaktionschefen. I början av intervjun verkade allt positivt men då han fick veta att den sökande var femtiofem är gammal svalnade allt intresse. Kerstin fick lämna tidningen med orden ” Vi hör av oss”. Det kändes tungt och det blev ännu mera ensamt i stugan och snön tornade upp sig runt knutarna. Vad skulle hon nu ta sig till? Det fanns inga grannar och Bengt var borta hela dagarna och ville inte gärna höra om Kerstins problem när han var trött efter en dags arbete och pendlandet till Stockholm varje dag.
Arbetsförmedlingen blev nästa steg. Nog skulle hon väl kunna få någon liten anställning. Kvinnan som satt bakom disken på Förmedlingen var lite äldre. Hon tittade på Kerstin och smålog. Nej något arbete fanns inte ty massor av ungdomar gick arbetslösa och för en femtiofemårig tjej var utsikterna inte stora. Men om hon ville gå på en introduktionskurs som Förmedlingen ordnat så var hon välkommen. Det var kurs på vilken man skulle träna de unga arbetssökande hur de skulle bete sig för att söka en anställning.
Det där verkar inte vara något för mig, sade Kerstin. Damen bakom disken ansåg dock att de två tusen kronorna som betalades till varje kursmedlem var värt besväret. Två tusen kronor, ja visst kunde de vara användbara. Hon behövde ju en rejäl vinterkappa ty det var kallt i skogen när hon vallade hundarna.
Hur som helst så ledde den där torftiga kursen till något positivt. Kursdeltagarna skulle få prya på en arbetsplats i stan under fjorton dagar och man fick i möjligaste mån välja själv. Naturligtvis valde Kerstin stadens Lokaltidning. Det var inte lätt men på något sätt lyckades hon övertyga kulturredaktören Tage att få prya hos honom i fjorton dagar. Så var hon än en gång på en redaktion. Uppgifterna var blygsamma men så en dag fick hon ett ordentligt uppdrag ty Tage hade annat att göra. Hon skulle recensera en utställning i den lokala Konsthallen. Detta var ett område som hon väl kände till. Hon hade sitt namn på tidningens Kultursida för första gången. Tage var helnöjd med resultatet och därefter fick hon nya uppgifter nästan varje dag. När de fjorton dagarna var över var Tage ledsen ty nu hade han haft någon att skicka ut på jobb som han själv tyckte så illa om. Naturligtvis fick han inte anställa någon men väl använda en freelance ibland som han betalade en spottstyver. Den personen blev nu Kerstin. Det var inte mycket men det var en öppning och livet tedde sig med ens ljusare trots vinter och kyla.
Naturligtvis tillhörde hon inte personalen och de som jobbade på reaktionen hälsade knappt när hon kom in för att lämna jobben, Hon var ju en inflyttad och en utomstående trots att hennes insats på kultursidan nu hade börjat uppmärksammas ute i bygderna. Kerstin fann sig i sin ringa lott. Något var bättre än ingenting alls ansåg hon och det gick ett år och lite till. Nu led det mot sommar och personalen började sina semestrar. Tage fick flytta ner på redaktionen för att vikariera. En fredag eftermiddag ringde han till Kerstin och var helt förtvivlad. Det var något om ett vänsterprassel som gått snett. Han hade glömt att lägga ut helgens viktigaste jobb. Han bad och bönade, ringde igen och var ännu mera desperat. Så lite pengar som han betalade ville hon inte åta sig ett så stort jobb. Då plötsligt sade han,
-Kerstin detta är din stora chans att bevisa vem du är och du skall få mycket betalt, det lovar jag. Du är en duktig journalist och du borde jobba nere på vår redaktion.
Detta blev kicken som tog. Nu hade hon sin chans. Man hade under våren fått en ny redaktionschef som var duktig och människovänlig. Han hette Christian och hälsade alltid när de möttes i trappan. Kanske hon hade bättre chans med honom om hon gjorde ett bra jobb.
När lördagen kom åkte Kerstin med båt ut till Möja i Skärgården väl försedd med Tages kamerautrustning, pennor, matpaket och bekväma sandaler. Det blev ett heldagsjobb och det drog mycket press. Nu skulle hon få jobba som hon ville.
På söndagen lämnade hon in manuset på redaktionen och kände sig nöjd. På måndag förmiddag ringde Tage från tidningen. Reaktionschefen Christian ville träffa henne under eftermiddagen. Nu var något fel, tänkte hon. Hade man inte godkänt hennes jobb med Fiske Tinget på Möja.?
Visst var hon nervös när hon knackade på Christinas dörr klockan två på dagen. Men å andra sidan så hade hon ju ingenting att förlora. Eller hade hon det?
Christian var en driftig tidningsman som jobbat ute i stora världen och hade nu infört en massa nya rutiner bland redaktionens personal som alla bestod av lokala förmågor. Det hade inte undgått henne att Christian inte var särkilt populär. Han var korrekt och fordrande vilket den gamla chefen inte varit. Alla fick då arbeta i den takt som var och en fann bekvämast. När Kerstin kom in tog Christian emot henne med ett brett leende på läpparna och hon kände genast att nervositeten försvann.
- Ja, du Kerstin vi känner tyvärr inte varandra än men från och med i dag välkomnar jag dig till vårt team. Jag vill anställa dig. Du har mer än två celler i hjärnan och kommer att berika den här tidningen. Vad säger du?
Allt kom så plötsligt att Kerstin inte fann några ord. En anställning hade hon inte tänkt på, atmosfären på redaktionen var urdålig och hon skulle definitivt inte passa in där. Nej, hon var en freelance.
- Tack Christer men jag hör inte hemma på en redaktion. Det tror jag att du förstår. Jag skulle däremot med stort nöje jobba på freelance basis. Kan du ordna med ett sådant avtal?
Visst kan jag det, jag gör i ordning ett avtal som du kan titta igenom. Kom tillbaka om ett par timmar.
Kerstin gick ut på stan och fikade. Hon trodde knappt att detta var sant. Hon skulle börja jobba igen men hon anade inte att så många hinder skulle ställas i vägen. Nu var hon inne på en främmande klans revir som klanledaren med näbbar och klor skulle försvara. Några timmar senare var hon tillbaka hos Christian för att läsa igenom avtalet vilket var bättre än hon väntat sig. Hon undertecknade det med glädje. Men, det fanns en hake som de inte hade räknat med, FACKET. För att de skulle godkänna ett sådant avtal fordrades att journalisten själv skulle lämna in bildmaterial fullt färdigt för publicering. Man hade trott att detta skulle sätta en käpp i hjulet för Kerstin som inte var någon fotograf. Hon skulle inte kunna fullfölja avtalet. De visste inte att hon även kunde hantera en kamera såväl som mörkrumsutrustning. Detta hade hon lärt på Journalisthögskolan, saken var bara den att hon nu måste snabbt skaffa sig utrustning och inreda ett mörkrum i strykrummet. Ingenting skulle få hindra henne ty som yrkesarbetande kvinna hade hon all rätt att arbete var som helst i landet.
På lördagen skulle hon ut och göra det första jobbet för redaktionen. Stadens brandkår skulle ha en drill för allmänheten i ett industriområde. Jobbet ansågs som en skitsak av de blivande kamraterna, något som kärringen gott kunde få ta hand om.
Nu blev det bråttom. Tillsammans med Bengt åkte Kerstin till Stockholm för att köpa en passande mörkrumsutrustning med tillbehör. Mörkt papper sattes upp för fönstret i strykrummet och där stod mörkrummet klart att använda på fredagen.
Kerstin som var en initiativrik och öppen person såg genast att här var en grej som skulle kunna bli riktigt bra. Hon var med brandmännen inne i rökkammaren, uppe i hisskorgen och åkte en tur med brandbilen samt jobbade hårt med kameran. När hon plockade upp tidningen på måndagsmorgonen blev hon förvånad. Hennes bild av skumsläckaren täckte halva första sidan och en helsida av reportaget fanns på mittsidan. Hon kände sig ganska stolt och hade kanske väntat sig lite beröm för den fina bilden när hon kom till redaktionen. Istället mötte hon fotografen Östen i kapprummet, han tittade kallt på henne och sade.
-Jaså, du plåtar också. Det trodde jag var vårt jobb annars.
Östen hade tydligen blivit obehagligt överraskad av fotot. Detta hade han inte räknat med.
Kerstin fortsatte att jobba på och fick många uppdrag. Någon gång fick hon en klapp på axeln eller några uppmuntrande ord av Christian. Ibland hände det konstiga saker omkring henne men hon låtsades inte att hon såg eller förstod vad det handlade om. Hon hade fått ett jobb och skulle hålla ut, Bengt och hon behövde pengarna.
Det gick ett par år innan Kerstin ville snudda vid tanken att hon var mobbad. Man ville ha bort henne. Hon passade inte in. Den första stora skrällen kom en vecka då Christian var ledig. Han brukade alltid attestera hennes månadsfaktura men nu blev hon tvungen att be redaktionssekreteraren. Han granskade fakturan noga och hans ögon blev stora som tennisbollar. Hur i helvete kan en sådan som du tjäna mer än jag, var hans kommentar.
-Jag jobbar faktiskt ganska mycket och har nästan aldrig en helg ledig.
Kerstin tog fakturan och gick ner till kassan. Det var inte bra att hon den gångna månaden tjänat mera än Tobias. Nu skulle detta spridas vitt omkring på redaktionen och avundsjukan skulle börja spira.
Det som nu följe blev ett rent helvete. Alla på redaktionen visade tydligt att Kerstin inte var önskvärd i gänget. Fotografen Östen som för övrigt även var fackordförande var den som var djärvast. Rädslan och tårarna började ta ett fast grepp och henne. Efter fem år på tidningen började hon känna stort obehag varje gång hon kom för att lämna in sitt jobb. Ingen pratade med henne och ibland hälsade man inte ens. Det fanns gånger då man till och med försökte sabba hennes jobb genom att skära ner textmaterialet till oigenkännlighet. Nu började också somliga uppträda klart fientligt. Det blev allt svårare att klara jobbet men att ge upp var liksom inte Kerstin melodi. Hon kom från en bra familj där alla arbetade hårt och kände stolthet över vad de gjorde. Att be Christian om stöd tänkte hon inte ens på.
Det var i slutet av sommaren och Stockholms Kammarmusiker skulle komma till staden för en stor konsert i aulan. Christian beslöt att det skulle göras ett extra fint reportage kring händelsen. Kerstin fick jobbet men eftersom det var mycket att skriva skulle fotografen Tommy göra bilderna. Det var ett intressant knäck och Tommy fanns på plats med sin kamera. För säkerhets skull tog även Kerstin en del bilder vilket Tommy nog inte märkte. Hon skrev reportaget och lämnade in det dagen efter. Hon blev förvånad då Christian ringde och efterlyste reportaget som skulle in i fredagsupplagan. Efter en stunds letande på redaktionen fann han manuset ute på redaktionen men bilderna fattades. Fotografen Tommy påstod då att han inte hade tid att göra bilder åt en freelance så några bilder skulle det inte bli. Nu ilsknade Christian till ordentligt av gav fotograferna en ordentlig omgång. Som tur var hade Kerstin sina egna bilder till hands och jobbet blev toppenbra. Fotograferna rasade ute i sitt labb.
Kerstin hade nu utan att veta det vunnit en rond över mobbargruppen och nu måste man finna andra metoder för att få bort henne. Hon var ju ett stort irritationsmoment för dem som ansåg sig ha ensamrätt till jobbet på tidningen. Kärringen var ju för gammal och dessutom inflyttad. Den jävla subban var inte dum, hon var både duktig hade kraft att stå upp för sig själv. Hon hade helt rubbat den gamla gemytliga redaktionsandan.
Tiden gick men Kerstin blev kvar och jobbade som förut. Trycket av mobbarna blev allt starkare och mer raffinerat. Ibland var hon faktiskt rädd att något riktigt ruskigt skulle hända. Man kunde ju till exempel sabba hennes MC som hon ibland parkerade nere på bakgården. Nu hade det gått så långt att självaste VD:n var med i gänget. Han som hade godkänt hennes avtal.
Den kommande Julen hade Kerstin hållit ut i nio år och det på grund av hennes lyckliga hem med Bengt och hundarna. Ibland när hon var helt under isen ville hon gärna förklara för honom om situationen på jobbet men han skulle inte förstå, det visste hon. Han tyckte att hon hade livlig fantasi och inbillade sig saker och ting. Varje jul ordnade tidningen en liten fest för redaktionspersonalen och detta år skulle den äga rum på en båt nere i hamnen. Det var en skärgårdsbåt som byggts om till restaurang. Kerstin skulle vara med.
Klockan sex på fredags kvällen samlades alla på tidningshusets bakgård. Det var meningen att man skulle byta skor uppe i kapprummet och sedan åka bil ner till kajen. Det var svinhalt den kvällen och tjugu grader kallt. De som hade bilar plockade upp kamraterna och en efter en körde iväg. I sista bilen fanns gott om plats och Kerstin gick mot den för att åka med. Strax innan hon nått fram till dörren rivstartade bilen och försvann runt hörnet. Kerstin blev lämnad ensam kvar på den glashala gården och med hennes partyskor var det nästan omöjligt att gå på den blanka isen. Nu började hon gråta. Vad skulle hon ta sig till? Tidningshuset var låst och hon kunde inte ta ett enda steg utan att halka. Hennes bil stod parkerad vid busstationen flera hundra meter bort och hur skulle hon kunna ta sig dit? Det enda sättet var att ta av skorna och traska i bara strumplästen på det iskalla underlaget. Hon började sin vandring och det tog inte lång stund förrän fotsulorna vad helt utan känsel. Hon kämpade sig fram på trottoaren och kylan steg uppåt vaderna. Det tog en oändlighet innan hon nådde fram till bilen, startade och fick upp värmen. Hon lindade filten från baksätet omkring de kalla benen och fick upp värmen så småningom så att hon kunde börja hemfärden. Det gick dåligt ty hon hade ingen känsel alls i fötterna och tordes inte hålla mer än 30 km/tim den två milen hem.
Detta måste få ett slut, sade hon oavbrutet till sig själv medan hon körde. Christian skall få veta en gång för alla hur allt står till. Jag orkar inte länge om jag inte skall falla ihop totalt och jag är på god väg redan. I nio och ett halvt år har jag kämpat mot mobben men nu ger jag upp. Som tur var hade Bengt gått på ett sammanträde den kvällen så det blev inga obekväma frågor men Kerstin hjärta sved av både hat och snärta. Hur kunde människor vara så grymma? Allt hon gjort var ju bara att sköta sitt jobb.
När Christian fick veta sanningen och blev ursinnig men försökte trösta Kerstin så gott det gick.
-Du förstår kära Kerstin, sade han, jag vet nog hur det är. Jag balanserar själv på väldigt slak lina. Facket försöker få bort även mig. Den här tidningen tycks endast anställa lokala förmågor, vänner och släktingar. Det är en väl inrutad svågerpolitik. Jag vet faktiskt inte hur jag skall hantera det här och fortfarande vara chef. Jag sitter i en rävsax.
Kerstin lämnade Christians rum ledsen men ändå lättad. Hon var inte ensam på slagfältet längre Det kunde till och med hända en kille i chefsställning. Jobbet blev efter den dagen allt mer olustigt och tungt. Hon fick förmaksflimmer och sökte läkare. Reumatismen förvärrades och psyket var nere på nollpunkten. På läkarmottagningen föreslog man att hon skulle konsultera en kurator men vad skulle det så tjäna till. Ingen kunde hjälpa Kerstin med detta. På Nätet kontaktade hon en organisation för mobbade personer men fick inget svar. Det skulle kanske ha hjälpt att tala med någon som förstod.
En morgon några veckor senare då hon kom in på redaktionen var Christians rum tomt. Alla hans personliga saker var borta. Hon fick strax veta att han plötsligt slutat sin anställning. Detta luktade inte bra. Vad hade hänt? Hon ringde hem till honom men det vara bara hans fru som svarade men hon gav inga upplysningar om Christian. Några dagar senare satt en ny skäggprydd redaktionschef på Christians stol. Hans första uppgift var att så snabbt som möjligt kasta ut Kerstin från tidningen och det skulle ske med omedelbar verkan. Han såg så stor och självsäker ut när han gav Kerstin beskedet.
-Vi behöver inte dina tjänster mera. Du kan hämta din lön nere i kassan.
-Jag har sex månaders ömsesidig uppsägning enligt avtalet med tidningen.
Kerstin darrade av ilska men fick inte börja gråta framför den iskalle redaktören som var så modig att ge sig på en sextiofyra årig oskyddad journalist vars enda brott var att sköta sitt jobb.
-Min dam, det finns inga sådana avtal.
-Jag är ledsen men självaste VD:n Jan Carlsson har skrivit under avtalet och namnteckningen är bevittnad.
-Jag skulle gärna vilja se det där avtalet.
-Jag har originalet men kopian finns här hos er. Det är er sak att leta upp den.
Kerstin lämnade redaktionen och var så upprörd att hon raglade fram på gatan. Hjärtat pumpade hårt i bröstet. Modet sjönk alltmer och hon visste nu att detta var slutet på nio och ett halvt år på tidningen, ett jobb som hon älskat Hon hade inte kraft att kämpa vidare. Visserligen var hon medlem i facket men de skulle knappast stå på hennes sida i detta fall. Nu fick hon äntligen berätta för Bengt men vad kunde han göra? Att åtala tidningen för mobbning och kontraktsbrott skulle endast kosta massor av pengar och chansen att vinna var liten. Tidningen hade pengar och advokater och vad betydde det att en liten journalist hade utsatts för år av mobbning. Det fanns ju inga som skulle vittna till hennes fördel. Det enda hon kunde göra nu var att ringa en gammal kollega som var hemma i branschen. Hon behövde råd och stöd inför den sista akten som skulle utspelas
Följande vecka hade VD:n bestämt att man skulle hålla ett slutligt möte på hans kontor beträffande Kerstin. Nu skulle man en gång för alla sätta in den dödande dolkstöten och få bort den obekväma kärringen som var fräck nog att försvara sig själv. Kerstin blev kallad per telefon av den nya fackordföranden som var en lokalredaktör. Först ville hon inte ställa upp men Bengt rådde henne att gå om hon orkade ty det var ju i alla fall hon som hade trumf på hand.
Det var en varm och skön våreftermiddag när man samlades på VD:ns kontor. Närvarande fanns fackordföranden, fotografen Östen, två äldre journalister och VD:n Jan Carlsson. Kerstin hade ingen på sin sida och kände sig ömklig trots att allt bevismaterial som fanns i axelväskan. Bengt hade med datans hjälp gjort i ordning en lista över alla uppdragen hon gjort genom åren samt en annan lista på samtliga bilder som tidningen utan lov hade arkiverat. Rättvisan borde segra tyckte honom allt var rätt. Det var VD:n som började med ett litet överlägset leende på läpparna.
- Ja du Kerstin det här är snart avklarat. Som jag ser det så har vi inga som helst skyldigheter mot dig. Du har aldrig varit anställd hos oss. Men eftersom vi nu är humana och hyggliga så skall du få en extra månadslön när du slutar. Det har kommit till min kännedom att du gjort lite udda jobb för oss då och då under åren.
Kerstin blev alldeles kall, hon kunde inte tro att detta var sant. VD:n hade ingen aning om vem hon var eller vad hon hade gjort. Hon försökte lägga band på sina känslor i denna stund och uppföra sig som en lady ty nu stod hon högt över denna lilla hop som försökte mangla henne som ett nytvättat lakan. Hon tänkte tillbaka på alla de jobbiga åren borta i Canada och på allt mod hon visat otaliga gånger när läget verkligen varit tufft. Hon var nästan sextiofem år men var hon verkligen slut som människa? Skulle hon låta sig behandlas hur som helst? Hon knöt händerna i koftans fickor och försökte behålla lugnet. Tabletterna hon tagit på morgonen för den reumatiska värken hade slutat att verka. Smärtorna kändes starkt i knän och ryggslut. Hon tog ett djupt andetag, ställde sig upp framför VD:n och räckte honom luntan från axelväskan tillsammans med avtalet. Hon lyckades se honom rakt in i ögonen och med någorlunda behärskad röst sade hon.
-Du kan ju gå igenom den här luntan så går jag ut och kräks under tiden.
Det blev alldeles tyst i rummet. Östen glömde stänga munnen och de övriga var stumma. Kerstin lämnade rummet men inte för att kräkas. Hon kände att hon fått en plötslig diarré. Spänningen hade blivit för mycket. Detta var sådant som man bara drömde om på nätterna och vaknade upp badande i svett. Hade hon verkligen kvar så mycket mod att hon orkade återvända till VD:ns kontor? Tjugu minuter senare satt hon dock åter på sin stol i rummet som nu blivit väldigt varmt och den store Karlsson var inte längre så tuff och självsäker
-Ja Kerstin det här ändrar ju situationen helt men vi kan säkert komma på en lösning. Vi tar tillbaka uppsägningen och du får jobba kvar här tills du blir pensionerad. Hur låter det?
Nu brast allt hos Kerstin och den forna så tuffa och modiga kvinnan som hon en gång var tog över. Blodet rusade runt i venerna och hon hade svårt att behålla självkontrollen. Hon måste spänna sig till det yttersta när hon sade.
- Nu är det ni som skall lyssna till mig. I nio och ett halvt år har jag blivit trakasserad och mobbad av mina så kallade kamrater här på tidningen. Ni har sårat mig och jag har gråtit illa och länge ibland. Jag har skött mitt jobb på allra bästa sätt och helt ensam stått emot trycket från gruppen. I den här stunden är det jag som är starkast. Jag vill aldrig mera sätta min fot på tidningen, detta är något som jag helst vill glömma men såren efter kränkning och mobbning läker sakta. Inte ens pengar kommer att utplåna dessa bittra minnen men som skälig kompensation vill jag ha 150.00 kronor i skadestånd i annat fall kommer jag att gå in med ett åtal mot tidningen.
Det var Östen som först tog till orda när chocken släppt
- Nej det var det jävligaste jag har hört. Skulle du som inte ens hör till personalen ha skadestånd på 150.000 kronor? Nej du den gubben går inte.
VD:n var nu märkbart upprörd och försökte lugna ner de övriga. Han föreslog att få prata med Kerstin i enrum.
-Ni förstår detta är en mycket känslig sak och tidningen tål inga skandaler. Det skulle styrelsen aldrig godkänna.
Så var Kerstin och Karlsson ensamma och ögonblicket var mycket spänt. Skulle hon vara nöjd med en ursäkt eller skulle hon stå på sig och löpa linan ut? Hur skulle pappa ha gjort i en liknande situation? Här gällde det i första hand inte pengar utan stolthet och som trakasserad kvinna var hon skyldig alla sina medsystrar i samma situation att inte ge upp inför mållinjen. Nej, hon skulle krasst yrka på skadeståndet.
- Jag kommer att göra allt för att försöka glömma dessa åren men det blir svårt. Ärren är alltför djupa. Jag håller fast vid skadeståndet. Summan skall utbetalas före året slut. Detta är mitt svar och det är inte förhandlingsbart.
VD:n svalde några gånger och tänkte på hur styrelsen skulle reagera när de fick veta. Ett åtal var ju helt uteslutet, ett fall som detta skulle de med säkerhet förlora. Det skulle kosta mycket mera än 150.000 kronor. Kanske han ändå skulle försöka få henne på andra tankar. Om han föreslog 75.000 kronor kanske hon var nöjd. Det var ju ändå väldigt mycket pengar. För övrigt skulle säkert centralfacket stå på hennes sida vid en rättegång. Han svettades ännu mer och öppnade fönstret. Han kunde ju till och med förlora jobbet om han inte handlade rätt. Tjejen var inte dum, hon kunde rent av bli jävligt obekväm om man inte blev av med henne snabbt och smidigt. Kanske han i alla fall skulle försöka förhandla på ett mjukare sätt och få ner skadeståndet. Kvinnan skulle ändå snart pensioneras och detta var ju mycket pengar.

Den sista december sattes 135.000 kronor in på Kerstins bankkonto, men det fruktansvärda minnet av åren på tidningen blekande inte. På ett sätt var det en triumf att hon varit så stark och vunnit över företaget och mobbarna men varje gång hon åkte förbi den stora röda byggnaden och kom ihåg började hjärtat arbeta extra snabbt. Även i dag femton år efter det som hände har hon svårt att läsa lokaltidningen utan att de obehagliga minnena kommer upp.

EPILOG
Det är inte alla som är lika starka och uthålliga som Kerstin. Somliga offer ger upp halvvägs och får men för livet. Mobbning är ett tecken på somliga människors svaghet eller avundsjuka och är kanske deras enda sätt att bli uppmärksammade. En människa som är annorlunda genom att vara duktig antingen i skolan eller på jobbet mobbas ofta och det görs alldeles för lite i skolor och på arbetsplatser för att bekämpa trakasseri och mobbning. I vissa fall har följderna slutat med döden.

Skriven av: Inger Malm

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Mångatan

En ung tjej som inte vet vad hon ska göra med allt hon skriver

Mångatan

På andra plats denna veckan: Lars Jerrhag