Publicerat
Kategori: Deckare noveller

Kidnappad av misstag!

Ida var en helt vanlig tjej på 19 år som hade tagit studenten i Sverige, flyttat till Colorado för att studera på college, fått extrajobb på ett café nära campus, och skaffat en lägenhet. Hon var medellång, smal, hade långt mörkblont hår och klarblåa ögon.
Hon var på väg hem en vanlig hösteftermiddag efter ett arbetspass. Det höll på att skymma ute och bli kallt. Trafiken var tät på vägarna, det var fredag eftermiddag och alla ville hem och ta helg.
Efter en stunds promenad var hon hemma. Hon gick in i trappuppgången, låste upp sin dörr, gick in och tog av sig ytterkläderna. Hon gick in i köket där hennes katt satt på golvet bredvid matskålen och blängde irriterat på henne.
- Ja, hej på dig också, surpuppa, sa hon.
Hon öppnade en burk kattmat och hällde i den i skålen.
- Smaklig måltid.
Hon bestämde sig sedan för att ta en kort tupplur innan hon skulle göra sig i ordning för kvällen, då hon skulle ut och roa sig med sina vänner. Så hon bytte om från sina arbetskläder till en vit t-shirt och svarta mjukisbyxor. Sen ställde hon väckarklockan till en timme framåt, lade sig i soffan och blundade. Efter ett par minuter slumrade hon till.

Hon vaknade till en stund senare. Hon blinkade några gånger för att se bättre, men allt var mörkt, hon såg bara någon meter framför sig. Någonting stod inte rätt till. Hon tänkte gnugga sig i ögonen för att se lite bättre, men hon kunde inte röra armarna. Hennes handleder var bundna med rep bakom ryggen. Även hennes fotleder var hopbundna, och munnen var övertejpad med flera varv silvertejp. Nu började hon verkligen få panik.
"Vad är det som har hänt? Var är jag?", tänkte hon.
Hon började kämpa för att ta sig fri, och tog i allt vad hon hade för att ta sig loss, med hon insåg snabbt att det var lönlöst, repet var för stadigt bundet runt hennes handleder. Fotlederna var också rejält bundna. Hon försökte sedan ropa på hjälp, men tejpen över hennes mun dämpade skriket.
- HMMMLP!
Plötsligt hördes en dörr öppnas. En lampa med ganska svagt ljus tändes och Ida såg att hon låg på en madrass i en källare. Hon kollade upp och såg en mörkhårig och skäggig man komma ner för trappan. Han var klädd i en svart skinnjacka, blåa jeans, vita joggingskor och hade en mörkblå keps på sig. Ida kände inte igen honom. Han ställde sig på knä bredvid madrassen där hon låg, och hon försökte i panik kravla sig därifrån. Hon försökte ropa på hjälp igen.
- HMMMLP! HMMMLP!
Han lade sin hand på hennes axel och försökte lugna henne.
- Det är ingen idé, sötnos, ingen hör dig, vi är flera mil från civilisationen, viskade han.
Han klappade henne på huvudet.
- Det här väcker minnen från tiden i mina tonår då jag var i scouterna, sa han. Vi killar brukade smyga till flickornas läger och "kidnappa" dem på skoj, med godis och cigg som lösensumma, vi brukade binda och sätta munkavle på dem, precis som jag har gjort med dig nu. Gillar du det, att bli bunden och få munkavle? frågade han retsamt.
Ida skakade på huvudet, och tårar rann ner för hennes kinder.
- Jaså inte? Då är det kanske bäst att du vänjer dig, för du kommer inte härifrån förrän din pojkvän talar om var pengarna är.
Ida kollade med förbryllad blick på mannen. "Vad pratar han om, är det här ett skämt? Jag har ju ingen pojkvän", tänkte hon.
- Eller du kanske vet någonting om det? Jag tänker ta bort tejpen nu, men då måste du lova att inte skrika, okej?
Ida nickade.
Mannen drog bort tejpen som var virad flera varv runt hennes mun, så att lite hår rycktes med från hennes bakhuvud.
- S-snälla, låt mig gå, jag vet ingenting om det där, jag har inte ens någon pojkvän.
- Jo, det har du, och han har stulit en del pengar från oss, närmare bestämt fem miljoner dollar, och du kommer inte här ifrån förrän vi har fått tillbaka dem.
- Nej, jag lovar, snyftade hon, jag har ingen pojkvän, jag har inte haft det på tre år, du har tagit fel tjej.
Mannen kollade på henne ett tag.
- Talar du sanning nu? frågade han. För han har nämligen en flickvän som heter Ida, som är från Sverige, precis som du.
- Ja, jag lovar, på hedersord.
- Okej, då finns det bara ett sätt att ta reda på om du talar sanning.
Han reste sig upp, tog tag i en rulle silvertejp som hängde på väggen, rev av en bred bit som han placerade över hennes mun. Han tog sedan tag i henne och lyfte upp henne för trappan och satte henne på en stol i köket. Där satt en annan något äldre mustaschprydd man, med nästan likadan klädsel som den första.
- Nå, fick du ut någonting från henne? Frågade han.
- Nej, inte så mycket, sa den första mannen. Hon säger att hon inte ens har någon pojkvän, men det ska vi ta reda på nu.
Han tog upp sin mobiltelefon och började filma henne.
- Vi har din flickvän, sa han. Om du inte ger tillbaka våra fem miljoner dollar, så får inte du tillbaka din flickvän. Sen stängde han av kameran och sa, Sådär ja, om vi får svar om att du inte är hans flickvän, så kommer vi att släppa dig, men annars får du stå ut med oss ett tag till, och få fan för att du har ljugit, förstått?
Ida nickade.
-Bra.
Det blev en stunds tystnad, sedan hördes en signal från en mobiltelefon.
- Han skickade tillbaka ett MMS, med en bild på han och hans flickvän, sa den ena mannen. Han skriver också att vi har tagit fel. Där hade du tur, men hon var faktiskt ganska lik dig.
- Vi kan ju inte bara låta henne gå, hon kommer ju tjalla, sa mannen med mustasch. Vi måste döda henne, och gömma kroppen i vildmarken nånstans, där ingen kommer hitta henne.
- Nej, sa den första mannen, jag lovade faktiskt att hon skulle få gå fri. Han kollade på Ida.
-Vi kommer släppa dig nu, men på ett villkor. Du ska säga att du blev kidnappad på skoj av en studentförening i en slags nollning för utländska studenter, du ska inte göra någon anmälan, och du har aldrig träffat oss. Är det uppfattat?
Hon nickade som svar.
- Bra, för vi kommer hålla koll på dig, vi är ett stort gäng med medlemmar överallt, och om du pratar med polisen eller någon annan om det här så dödar vi dig och dina vänner utan att blinka.
Efter det tog han fram en spruta som han förde till hennes armveck.
-Sitt still nu, det här är samma spruta som du fick när du låg i din soffa och slumrade, ingenting farligt, du kommer bara sova i några timmar.
Han tryckte in sprutan i hennes armveck och hon kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre. Tillslut slocknade hon.

Hon började sakta men säkert vakna. Hon blinkade några gånger för att se bättre, men allt var kolsvart. Hon upptäckt fort att hon hade ögonbildel i form av en svart sjal på sig, att tejpen satt kvar över munnen och att hennes händer och ben fortfarande var bundna. Dock var händerna nu bundna framför kroppen, så att hon lättare kunde befria sig själv. Så hon tog först av sig ögonbindeln och upptäckte till sin lättnad att hon var hemma. På soffbordet låg det en lapp där det stod; "Inte ett ord till någon!". Sen slet hon försiktigt av tejpen för munnen, och använde sedan munnen som hjälp med att befria sina händer, och till sist knöt hon loss repen runt sina fotleder. Hon masserade sina ömma handleder och gick snabbt mot hallen och låste dörren. Sen gick hon in i köket där hennes katt satt på golvet bredvid matskålen och blängde irriterat på henne. Hon lyfte upp honom, kramade om honom och brast ut i gråt av lättnad.
- Jag har saknat dig också, snyftade hon.

SLUT!

Skriven av: Markus

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att få utlopp för min kreativitet är förutsättning för att mitt liv ska fungera på ett normalt plan. Det är som en bubbla som växer sig allt starkare och till slut blir ett brinnande klot i både…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan