Publicerat
Kategori: Novell

Kjolen

Den bara hänger där. Kjolen. Den hänger på en galge fast vid en hylla mitt på väggen i mitt rum bland andra snygga kläder. Jag hade lämna den lilla butiken i Haga mycket nöjd trots att den varit dyr. Jag gillade den så mycket att jag till och med suttit på mig den direkt i butiken och gått runt i Göteborgs centrum utan att tänka det minsta på vad människor tycker om mig. Undra vad det var som fick mig att våga. Våga bära den knälånga, cerise rosa adidas kjolen i tunt material som en prinsesskjol. Kanske var det min starka och självsäkra brorsa bredvid mig som fick mig att plötsligt få så bra självkänsla. Eller var det bara för att jag inte kände någon av människorna runt omkring mig.

Jag hade bra självkänsla. Jag hade bra självförtroende. Jag var inte osäker på mig själv och ogillade inte en enda sida på varken utsidan eller insida av mig själv till skillnad från många andra i min ålder. Men om jag nu haft så bra både självkänsla och självförtroende, hur kommer det sig att kjolen bara hänger där i mitt rum i väntan på att användas. Dag ut och dag in. Vad var det som strävade emot? Varför kunde jag inte bara sätta på mig kjolen, gå till skolan som vanligt och skita i vad människor tänker om att jag går i en sådan annorlunda kjol. Helt ärligt, så vet jag inte. Men någonting djupt inom mig, innanför flera lager av girl power och självkänsla fanns en känsla av oro. Oro för vad folk skulle tänka om mig. Oro för att bli utpekad, utskrattad eller att folk skulle snacka skit om mig. Men hur kunde jag, med sådant bra självförtroende. Som varit så nöjd när jag trallat runt på kullerstensgatorna i göteborg i min rosa adidas prinsesskjol. Låta kjolen bara hänga där. Vad var det som var så farligt? Jag hade ju nog med mod för att använda andra utstickande plagg, trots att jag var omringad av bästa vänner i tajta svarta jeans och märkeströjor.

Jag använde inte kjolen på några veckor före jag köpt den. I alla fall inte i skolan eller på andra platser utanför lägenheten. Jag tyckte själv att det var larvigt. Eller snarare att jag själv var larvig och feg. Jag skämdes över att inte ha tillräckligt med mod för att inte ta emot blickarna som jag skulle fått i skolan. Men sen en dag, hade jag bestämt mig. Jag skulle använda den. Det var en Tisdag, efter skolan dock. Jag bodde i stan och skulle endast gå ca 5 minuter till musikskolan för att spela piano. Ingenting speciellt, men jag tänkte att det var en bra början. Så jag satte på mig kjolen och klev utanför dörren med en blick jag hade förberett att använda som såg ut ungefär som “Jag tar inte ett skit” eller något annan bra, feministisk mening som skulle symbolisera hur mycket jag inte brydde mig om vad andra tyckte om min adidas prinsesskjol, som jag kallade den. Men så fort jag klev utanför dörren blev det ändrade planer. Blicken höll ca 5 meter innan jag stötte på en granne och blicken plötsligt ändrades till “snälla ta mig härifrån jag vågar inte”. Jag ville gå in och byta om men kollade klockan och insåg att jag inte skulle hinna. Jag blev helt enkelt tvungen att kasta mig ut på stan som förut jag ansett som ett kliv över en liten stubbe, men som helt plötsligt förändrades till en monster värld full av zombies som skulle kritisera mig och skratta åt mig för att jag använde ett plagg som de inte ansåg godkänd av samhällets fruktansvärda syn på hur en ideal ska se ut. Eller vad som är okej att använda eller inte.

Jag vandrade vidare och försökte se så självsäker ut som möjligt. Jag mötte blick efter blick men blickade en frågande blick tillbaka och låtsades som ingenting. Jag kunde känna hur mina ben skakade mer och mer. Egentligen ville jag bara gå hem och byta om för att sedan gömma mig under täcket. Helst gå i ide över hela vintern. Men jag älskade min kjol, gjorde jag inte det?

När jag var framme möts jag av ännu en blick från en tjej som satt i soffan direkt innanför dörren. Men blicken varade inte länge och omvandlades till ett leende som även fick mig att le. Tjejen tittar på mig och i samma ögonblick som jag får ögonkontakt med henne märker jag att det är den där tjejen från stallet, Moa. Den snälla tjejen jag alltid började prata med när vi var där samtidigt. Hon verkar ännu lite gladare när hon ser mig och vi hälsar på varandra. Det kändes rätt bra faktiskt. Hennes glada blick fick mig att känna att det var någon som beundrade att jag vågade vara mig själv. Det var nog den stunden som var räddningen i hela mitt lilla experiment. Den fick mig att klara mig ända hem efter pianolektionen, utan att bryta ihop av nervositet.

Vad larvigt allt låter, tänker du säkert. Och jag förstår dig till 100 %. För detta är larvigt. Jag skriver om hur jobbigt det var i cirka en 10 minuter fram och tillbaka från musikskolan i en något annorlunda och utstickande kjol. Samtidigt som klimatet förstörs och barn runt om i hela världen svälter. Men hur ska samhället kunna reda upp sådana stora problem om vi inte ens kan lösa ett litet problem som att ungdomar inte ens vågar vara sig själva för att de är rädda att bli utskrattade. Men var detta verkligen ett litet problem? Var det verkligen så att lilla jag, av alla. Tyckte att det var jobbigt att sticka ut. Som till och med hade bra självförtroende och till mestadels faktiskt redan var mig själv. Det kunde inte stämma.

Men om vi bara tänker bort vad jag kan och inte kan, vågar och inte vågar. Vad vill jag? För många är svaret på denna fråga simpel bara man tänker efter. Det var det även för mig. Jag vill vara mig själv. Jag ville vara mig själv och inte bara vare det gäller kläder. Utan också min insida. Jag ville kunna säga saker som jag inte säger bara för att jag tänkte att det kanske var det som människan i min konversation ville höra. Jag ville göra, säga, se ut och tänka som mig själv. Det låter ganska simpelt. Så varför gör jag det inte bara? Om det nu var så enkelt.

Det krävdes lång tid för att svara på dessa frågor. Och jag kom fram till olika svar som till exempel “för att jag är rädd för vad folk ska tycka om mig” eller “jag kanske är mig själv bara att jag inte vet det”. Men efter ännu en längre tid så har jag insett vad det faktiskt är. Jag ville vara mig själv, men vem var jag? Vem är jag egentligen? Det här kunde inte handla om kläder. För jag visste vad jag tyckte om. Men det handlade om vem jag var som person. För jag vet, att alla människor. Säkert varenda en i hela världen, har olika sidor av sig själva. Det är inte säkert att du, är likadan mot dina kompisar som du är mot din mamma. Eller att din mamma är likadan mot dig som mot dem på sin arbetsplats. Det kanske även var så det var med kjolen, att jag vågade använda den när jag var med min familj där jag byggt upp en annan slags sida av mig själv. En annan, lite mer bekväm och säker sida där jag faktist inte brydde mig om vad andra tyckte, just för att det var min familj. Medan jag hade en annan, något mer rädd och osäker sida av mig själv bland kompisar och andra i min egen ålder. Men hur kunde det vara så? Varför var jag mindre säker bland andra i min ålder? Som till och med kanske hade samma problem.

Så nästa gång jag står där på morgonen, och tvekar på kjolen. Måste jag bestämma mig. Någon måste väl ändå vara den första, den första som vågar ta ett steg ut i någonting som många anser läskigt. Eller så kanske det inte var något läskigt med det egentligen, det kanske bara gällde att ta på sig sitt självförtroende, ta på sig kjolen och ta ett kliv.




Skriven av: Fanny Hoffman

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren