Klockan elva en kväll i Juli

Där stod jag. Ensam, svettig, nervös och nästan lite panikslagen på busshållplatsen där vi skulle mötas upp. Samtidigt som jag ville vända och ta första bussen hem, visste jag att med dig ville jag stanna hela natten. Lite skräckblandad förtjusning, som att vara med i en film där vad som helst kunde hända.
Det var en sommarkväll i juli månad, mitt under semestern. Den elfte Juli för att vara exakt. För att vara elva på kvällen var det förvånansvärt varmt. Reflexerna från stadens alla ljus började sakta men säkert avlägsna den orangea solnedgången och om man fokuserade riktigt noga kunde man se hur stjärnorna börjad ta plats över den nu mörka natthimlen. Mitt i alla ljus, intryck och tankar slog det mig att jag fortfarande stod ensam. Vart hade han tagit vägen? Har något hänt eller har jag bara ännu en gång varit för naiv? Precis när de värsta tankarna cirkulerade i mitt huvud plingar mobilen till.
”Framme. vart sitter du?” står det på den alldeles för ljusa mobilskärmen.
”jag sitter här. Jeansjacka och trasiga skor”.
Vi träffades. Du var lång och ståtlig, jag var kort och blyg. Trots det, redan från start kändes det bra, det kändes som om vi känt varandra sedan barndomen även om detta var vårt första fysiska möte.
Utan destination promenerade vi runt staden i flera timmar, pratade om samtalsämnen som aldrig tog slut. Vi pratade om vårt förflutna likväl vår framtid och vart allt egentligen skulle sluta.

jag kunde inte sluta tänka på dig. Ditt blonda, ruffsiga hår och stora ljusa ögon. Jag bara måste träffa dig igen, var den enda känslan min kropp kunde känna efter det mötet.
Vi träffades igen. Även denna gång hade jag samma känsla genom hela mötet och vi pratade som aldrig förr. Mitt i ett intensivt samtal känner jag hur min mage kurrar och hur jag får ett illamående genom hela min kropp. I halsen känns det som att jag får kväljningar och jag minns hur jag glömt att värma den rosa, blommiga matlådan med gårdagens middag i all hast. Samtidigt som jag tyst för mig själv analyserar mitt mående hör jag dig säga
”jag är också väldigt hungrig. Vad tycker du om för mat? jag bjuder”.
Precis som om du kunde läsa mina tankar, precis som du hört min kurrande mage och direkt förstått.
”hamburgare. Jag vill äta hamburgare” svarar jag självsäkert medans jag drar håret och lägger det bakom öronen.
”bra. då går vi”.
Stegen till restaurangen var speciella steg. Det var som om jag var paralyserad, som om jag tog mig framåt men kände inte att jag gick.
Vi beställde maten och han tillät mig inte att ta det billigaste, utan gav sig inte förrän jag tog det jag verkligen ville ha.

Ibland tänker jag tillbaks på den där kvällen. Den första kvällen du bjöd mig på mat och fick mig att skratta så det flög vin ut ur näsan. Den första kvällen jag struntade i vad klockan var eller när bussarna gick. Den första kvällen jag kände mig lycklig, utan att behövs låtsas. Den första kvällen med den bästa människan jag mött. Hur du stod där i din svarta t-shirt och blå keps som framhävde dina ögon på ett sätt jag aldrig tidigare lagt märke till.

En månad flög förbi, jag hade känt lycka i en månads tid. Det var ännu en sommarkväll. Denna, var en varm och fuktig sommarkväll i Augusti.
Jag hade tillsammans med ett par vänner till mig bestämt att vi skulle åka på en fest just den där sommarkvällen i Augusti. Du sa att du skulle på en annan fest, som låg utanför staden. Det skulle jag med. Vi pratade om att inte höras under kvällen, det kan bli så fel när man förtär alkohol. Jag trodde det var ett gemensamt beslut likväl som jag trodde att du och jag efter en månad av umgänge utan dess like var något mer än bara vänner. Inte säger man väl ordet ”älskar” till någon om man inte menar det?
Efter någon timmes resväg anlände jag och mina vänner till festen vi blivit bjudna till, klockan hade precis slagit elva.
Jag minns inte hur länge vi var på festen innan jag behövde använda toaletten. Jag visste inte vart den fanns eller vart den låg så jag blev ledd dit av en nyfunnen vän.
Jag hörde att någon var där inne samtidig som jag kände på det kalla, blöta dörrhandtaget. Det var upplåst. Jag öppnade dörren.
Där ser jag dig. Där ser jag dig.
Jag ser hur tjejen du tagit med dig in på toaletten långsamt böjer sig över dig, samtidigt som du sträcker ut din hand mot hennes lår. Du hade på dig din blå keps och hon hade knappt någonting på sig. Hennes långa, blonda hår täcker nästan hela din kropp men jag känner igen att det är du på långa vägar.
Den känslan av att vara paralyserad kommer tillbaks till min kropp, men inte alls på samma sätt som den där kvällen i Juli. Jag står helt still.
Du får syn på mig. Du ser mig.
När dina stora blå ögon möter mina, springer jag därifrån. Jag springer som jag aldrig sprungit innan, ut ur huset och ut på gatan.
Helt plötsligt kände jag ingenting. Jag kände absolut ingenting. Mina hjärtslag var som förstelnade, mina tankar var som förglömda.
Jag hör fotsteg bakom mig, jag hör direkt att fotstegen tillhör dig. I dina tunga dr. Martens kängor springer du mot mig och någonstans bakom all sus hör jag dig skrika
”det betyder ingenting. allt som betyder något är du”.
Jag fortsätter springa. Du med. Du springer efter mig tills du inser att du inte kommer att komma ikapp. Jag stannar bakom en gränd där det luktar alkohol och spya. Det är blött av regnet och jag känner hur mina strumpor långsamt blir blöta innanför mina låga converse. Jag vänder mig om. Du har gått.
Solen börjar gå upp och det sorgliga området med stora gula tegelhus lyses upp av det orangea sken solen kommer med.
Sen vaknar jag upp.
jag vaknar upp med smutsigt hår, i min grå pyjamas hemma hos mig själv. jag förstår ingenting, hur hamnade jag här? Vad är det för datum och vad är klockan? Jag öppnar upp min mobiltelefon och får se ett meddelande ifrån dig.
”Godmorgon vacker, har du sovit gott?”
jag förstod ingenting. Vem trodde han att han var? Komma och låtsas som ingenting efter gårdagen?
Sedan kollar jag dagens datum. Det är den 12 juli. Dagen efter vårt första möte.
Innan jag hinner samla alla tankar och funderingar lyser skärmen upp igen. Ytterligare ett meddelande från dig.
”Så kul att äntligen få träffa dig igår. När får jag träffa dig igen?”.

Skriven av: ökänd