Klöver och midsommarnatt

-Nu, vädret. I Stockholms län så ser det ut som att det kommer bli 34 grader, vilket är mycket ovanligt. I år så har vi haft en fruktansvärt varm sommar, men imorgon är på en annan nivå. Väderleksrapporten varnar om att-

Han i TV hann inte säga mer innan mina fingrar fick tag i fjärrkontrollen. Inget intressant hade hänt idag heller. Skolan började inte förrän om någon månad, och alla andra var bortresta. Inte för att jag gillar skolan, men när man varken har föräldrar eller vänner på plats så kan det kännas ganska tomt i ens kropp. Eller hjärta. Jag hade ändå inget att göra, det kanske är kul med en liten promenad till närmaste ICA, kanske köpa en glass eller något.
Jag hade precis ätit kvällsmat, men efterrätt fungerar alltid.

Jag tog på mig mina skor och tog ett steg ut, där jag snabbt ångrade att jag ens tänkte tanken. Det var på tok för varmt. Men, det kändes lite onödigt att bara gå tillbaka till soffan när man nu hade bestämt sig för att gå ut. Så jag bytte snabbt tanke och bestämde mig för att gå till sjön i stället.

När jag steg av Roslagsbanan så såg jag att det satt en tjej under tunneln. Hon såg ut att vara i samma ålder som jag, och hennes blonda hår med ett par rosa linjer såg inte ut att ha blivit tvättat på flera dagar. När jag stod där och bara tittade på henne, så märkte hon också att jag stod där och tittade på mig. Hennes blågröna ögon var som att kolla in det fina havet som man bara ser på TV, och jag kunde inte släppa blicken. Det kändes som om en evighet hade gått, innan hon öppnade munnen.

-Vad står du och glor på? Är det så konstigt att en tjej sitter under en tunnel eller?

-Nej, jag bara undrar vad du håller på med där.

Jag vet inte om jag verkligen ville veta det, men det var det enda som kom ut ur min mun.

Vad gör du här då? Du har väl inte kommit hit bara för att stå och glo på en jävla tjej i flera timmar, va?

Förstås inte. Jag tänkte gå till sjön. Den ligger inte så långt härifrån, och den är
väldigt fin och öh,
Oj, jag vet inte vad jag ska säga. Jag har aldrig varit bra på att prata med nya personer. Jag hör mitt hjärta dunka kraftigt, och jag står där som en idiot och vet inte vad jag ska göra. När jag sneglade lite mot tjejen, så stod hon och såg ut som om hon hade fått syn på den största tönten i hela sitt liv.

Finns det en sjö i närheten?

Vilken tur, det verkar som om hon orkar prata med mig.

Ja, Ekebysjön. Känner du inte till den?

Det var en dum fråga. Hon bor säkert i närheten, klart att hon vet att det finns en sjö i närheten. Om jag ställer för många frågor så kanske hon börjar tycka att jag är jobbig.

Har typ aldrig varit här i trakten. Ta med mig dit, jag har ändå inget bättre för mig.
Sa hon precis att hon ville följa med mig? Jag måste ha hört fel. Det skulle ju förstås varit kul om hon ville följa med, men det är ingen chans att hon vill följa med mig. Jag är ju inte en av de coola, och hon ser ju ut som om hon skulle ha ett glittrigt liv med vänner och skitmånga saker som händer varje dag.

Stå inte bara där och glo, jag vette fan hur man hittar dit!

Herregud, det verkar vara sant.
När hon ställde sig upp, så såg det inte ut som om hon skulle gå till sjön. Ett par trasiga jeans som nästan bara var gjorda av hål, och en grå hoodie med en text som såg ut som NLW IUPK. Eller något i den stilen.
Hon var fortfarande vacker i mina ögon, oavsett vilka kläder hon hade på sig.

Vi satte oss på en bänk i närheten av sjön, och hon började prata med mig.
Hade actually förväntat mig en gigantisk vattenpöl med sopor, men det här ser ju ganska najs ut. Du, brukar du vara här ofta?

Min favoritplats. förresten, mitt namn är William. Är du okej? du såg inte ut att må så bra.

Karin. Jag vet inte, jag har bara hållit på med att gå runt till ett par platser. Du vet, sommarlovsgrejer.

Samma här. Mina föräldrar är bortresta över midsommaren, och jag har inget att göra. Jag har ju inte så många vänner att vara med heller, speciellt på sommarlovet. Du ser ju ut att ha jättemånga vänner, jag blir nästan avundsjuk.

Hon sa inget mer om sig själv. Hon verkade inte gå fram till sjön, så jag satt bara kvar i skuggan ett tag och tittade på när hon flätade ihop några klöverblommor.

Klöver är ganska lätt att göra grejer med. Speciellt de röda, de är mina favoriter. Jag tycker att blommor och andra växter är bättre på att lyssna på personer. De ställer inga jävla frågor, och säger inget efteråt. Till skillnad från vissa personer som vill fråga ut varenda jävla grej ur en människa. Försöker inte att trakassera dig, dina frågor är mycket bättre än alla andra.

Jag förstod inte riktigt vad hon menade, men jag hoppades att hon försökte ge mig en komplimang.
Efter det så satt jag och lyssnade på henne. Hur många vänner som hon hade haft, vilka coola grejer som hon hade gjort med dem. Ett par saker var jag osäker på om de coola verkligen skulle tycka om, men Karin såg så lycklig ut när hon pratade om det, så jag kunde inte säga något.

Hon sa inte ett ord som var negativt, men ibland såg hon ledsen ut. Hennes läppar darrade då och då, och ibland lät hennes röst som om hon hade upplevt något hemskt.
Det måste vara min inbillning, så jag tänkte inte så mycket på det då.

Oj, klockan är ganska mycket. Jag kanske ska åka hem snart. Vill du följa med till stationen, eller tar du kanske en annan väg hem, Karin?
Jag vet inte. Har ändå inte åkt hem på flera dagar, jag kan lika gärna tillbringa natten här.
Men det är ju midsommar! Klart att du ska hem, dina föräldrar är väl hemma? De måste ju vara jätteoroliga om du inte har kommit tillbaka på flera dagar!

Jag tog tag i Karins tröja och tog med henne till stationen. Jag hade ingen aning om vart hon bodde, men det kändes som om hon behövde komma hem.

Det är ok, jag klarar mig fint.
Är du säker? Jag hoppas att vi kan träffas igen någon gång. Om du gillade sjön, så kan jag gärna gå med dig en gång till. Det beror helt på om du vill, förstås.
Hela min kropp kändes varm när jag sa det, och jag kunde inte se in i Karins ögon. Jag tittade snabbt åt sidan och skämdes. Jag hade inte modet för att prata mer med henne.
-Hej då, William. Förlåt. Jag kan inte. Jag vill inte le-
Jag trodde att jag hörde mitt namn, men den lilla rösten blev helt överröstad av plankorsningen som tjöt högljutt, och ett dunsande ljud. Det är ju midsommar och ljust, alla kommer märka om det kommer ett tåg. Varför behöver det vara så högljutt just nu?
Jag samlade alla krafter jag hade och vände mig om för att säga farväl till Karin.

Men, det jag såg var bara smutsig räls och röd klöver.

Mr. klädhängare

En klädhängare som skriver noveller.
Mr. klädhängare är medlem sedan 2024 Mr. klädhängare har 1 publicerade verk