Publicerat
Kategori: Novell

Kluvet hjärta - Novell (lång)

*****************
Prolog:

Tom är 54 år och psykolog och har en egen liten mottagning på Odenplan i Stockholm. Han är gift med Birgitta sedan några år tillbaka. De är ett par i medelåldern som i stort sett trivs med livet. Problemet är att Tom har en hemlig kärleksaffär med Magdalena, en vacker skulptris och 19 år yngre. Hur länge ska bubblan hålla för Tom?
Det är frågan?
*******************



Tom drog en suck av lättnad när den sista patienten för dagen äntligen lämnat hans mottagningsrum. Fru Gren kunde ta kål på vem som helst så här en fredagseftermiddag, tänkte han irriterat. Diffust hade han lyssnat på henne, det hade visst varit en grannfru som sagt något som sårat henne djupt och innerligt. Tom hade nickat medkännande emot henne med jämna mellanrum. Han brukade vanligtvis lägga in någon fråga här och där men idag hade han låtit henne prata på utan större inblandning från hans sida. Och hon hade onekligen sett gladare ut än på mycket länge när hon till sist hade lämnat mottagningsrummet.
När fru Gren gått öppnade han dörren till receptionen.
- Jaha ja, då var vi väl klara för idag då Gunilla, sa Tom med ett trött leende.
Gunilla som var hans sekreterare sedan ett år tillbaka var en av få kvinnor över trettiofem som inte hade fallit för hans charmiga leende. Nu tittade hon inte ens upp mot honom när han talade utan verkade var helt fokuserad över någonting på dataskärmen. Toms uppskattande och lite flirtiga blickar som han i början gett henne hade fallit pladask till marken. Nu mer hade han en ganska återhållsam attityd emot henne.
- ”Jo, jag tänkte åka hem lite tidigare i dag…, så om du kanske också skulle vilja…?” Han avslutade inte meningen utan försökte fånga hennes uppmärksamhet med en liten handvinkning.
Gunilla tittade genast upp och log glatt. – ”jaha, jo men det…, ja det går jättebra och jag är ändå färdig här”. Hon plockade ivrigt ihop sina saker, stängde av datorn och släckte lampan och trippade raskt iväg.
Jaha, tänkte han, det gick ju snabbt det där.

Han satte sig en stund bakom sitt skrivbord och pustade ut en stund med båda händerna bakom nacken. Han blundade. Gud så trött han var när han väl tänkte efter. Men, nej det fick han inte göra. Tänka på tröttheten, alltså, inte nu.
Han såg sig om, mottagningen som låg på fjärde våningen i en äldre byggnad på Odenplan var ståtligt på alla sätt, högt i tak och stora fönster. Han fullkomligt älskade stället. Den ljusgröna soffgruppen i hörnet var en härlig färgklick mot de vita stilrena väggarna. Där fanns den traditionella divanen där hans patienter kunde ligga och slappna av om så behövdes, men de flesta satt hellre i den mjuka fåtöljen när de lättade sitt innersta. Ett tjusigt ovalt bord i mörk ek var placerad i mitten av soffgruppen. På bordet låg en liten box, även den i mörkbetsad ek, med servetter som alltid fanns på plats. Då och då föll det tårar. Det tillhörde yrket. Tom var en person som kunde lyssna och analysera problematiken på ett ovanligt tillförlitligt sätt. Trösta om så behövdes. Det största gruppen av patienter var dock gifta överklasskvinnor i medelåldern. De var något med Tom som fick dem att öppna sig och slappna av, något alldeles utöver det vanliga. Ryktet hade gått i dessa kretsar. ”Oh, kära du, den här psykologen Tom Berge vid Odenplan, han är så förskräckligt bra, söta du. Ganska stilig är han också. Ja dit måste du bara gå!” Kunde det låta. Visst, han kunde vara väl så charmant men visste sina gränser och överskred dem aldrig. Inte enligt vad han själv tyckte i alla fall. Ibland ingick en lätt beröring på armen eller kanske en liten kram. Han var egentligen inte den fysiska typen, rent privat, men visste att med lite handpåläggning brukar många knutar lösas upp. Människor i dag var ofta som spända fiolsträngar och det behövdes ibland bara en liten beröring, en klapp på axeln eller så för att få fasaderna att falna. Fast det kunde dock medföra en del risker. En känslofylld kvinnlig patient hade tillexempel flyttat på hans hand, som han vänligt lagt på hennes axel, till ett helt annat ställe.

Den egna praktiken som han hade haft nu i drygt två år var han mycket stolt över. Fulltecknat i almanackan. Det flöt verkligen på och han förstod att han var lyckligt lottad. Tom trivdes här på sin mottagning och livet som psykolog. Det hade funnits andra tider i hans liv med mer spänning och fart och som han saknade då och då. Men det här var helt perfekt. En egen mottagning var mer än vad han hade kunnat önska sig. Det hade varit Birgittas förtjänst. Hon hade ärvt en hel del pengar efter sina föräldrar och hon hade hjälp honom att starta upp mottagningen rent ekonomiskt. När hon efter ett halvår också frågat honom om de skulle gifta nu och köpa hus tillsammans hade han inte kunnat säga nej. Även om chocken ännu inte hade lagt sig. Läget hade kanske inte varit det allra bästa då. Men, för Birgitta hade tidpunkten tydligen varit helt rätt.

Själv hade han aldrig direkt sparat ihop några större summor på banken och han var numera helt beroende av Birgitta, och han gillade det inte. Men vad gör man? Samtidigt visste han att hon älskade honom väldigt mycket, ja hon gjorde verkligen allt för honom. Han försökte ge henne det som hon önskade av honom även om känslorna inte alltid fanns med.
Känslorna, ja de fanns ju på något helt annat ställe.
Han rättade till sakerna på sitt skrivbord. Sorterade lite bland pappren, snart skulle han iväg. Han suckade för hundrade gången. Idag hade han känt sig ovanligt trött och hängig. Tankarna hade mest varit på ett helt annat håll och han hade knappt orkat lyssna till ett enda problem och hade antagligen inte heller haft något vettigt att säga till någon.

I kväll skulle han träffa Magdalena och det pirrade i honom av förväntan. Äntligen, det kändes som en hel evighet sen, tänkte han. Tom log för sig själv, men grimaserade plötsligt illa och tog sig om vänsterarmen och masserade en stund. Det hade molat i armen hela dagen och då och då hade det värkt till ordentligt. Det var en konstig känsla som oroade honom något för han brukade aldrig ha ont någonstans. Borde han kanske kolla upp det? Han var tveksam och anade att den nyinköpta roddmaskinen var en bov i dramat. Nej någon läkare hade han inte tid att uppsöka för tillfället.
Han ville han hem, och det så fort som möjligt.
Han packade ihop sina saker, låste och larmade dörren. Han gick raskt ned till parkeringshuset en bit längre bort och satte sig i sin BMW och körde hem.
I mer eller mindre full rulle svängde han ut på E fyran norr över och började sicksacka rätt vågat mellan filer och bilar.

Väl hemma stod Birgitta i farstun. Hennes mörkblåa weekend bag var packad och klar. Hon var på språng som vanligt.
- Tom, sa hon lite förvånat, är du hemma redan? Hon tittade hastigt på klockan. Halv fyra, konstaterade hon och fortsatte. ”Jag trodde faktiskt inte vi skulle hinna ses innan jag skulle iväg, kvittrade hon. Birgitta var som vanligt sprudlande glad. Hon satte på sig sin beiga trenchcoat och drog skärpet hårt i midjan.
– Tom, sa hon igen och tog honom i armen när han just passerade henne i hallen, ”du vet väl att jag kommer att vara borta hela helgen, va?” Hon tittade frågande upp på honom med sina blåa, intensiva ögon. ”Jag är antagligen inte hemma förrän sent söndag kväll”.
Tom tänkte för sig själv att nog visste han det alltid. Han och Magdalena hade ju planerat den här helgen för flera veckor sedan. Högt sade han: ”Hm, ja,” han harklade sig högt med den ena handen framför munnen och fortsatte sedan lugnt:
- Det har du säkert nämnt någonting om, har jag för mig…?” Han försökte lägga an en lagom balanserad ton medan han fortsatte in i köket och förstrött gick igenom posten som låg i en hög på köksbordet. Birgitta tittade hastigt upp mot honom i en utforskande blick.
Vad var det med honom nu då? Tänkte hon.
Det var som att hon kände något i luften, något som hon inte kunde identifiera. Ett hot? Hon kunde med ens känna hans oro trots den lugna ytan. ”Det där spända draget över munnen, vad betyder det? Tänkte hon. ”Var han kanske sur för att hon skulle åka på en konferens över helgen med jobbet igen? Eller var det tvärtom?
Var han glad?

Brevet!
Birgitta rös av obehag och drog snabbt en kam igenom sitt korta mörka hår. Hon tog en närmare titt i hallspegeln, hon var visserligen 48 år, men fortfarande smärt och inga gråa hår syntes. Sånt kunde man enkelt fixa till nuförtiden. Nej Tom hade då ingenting att klaga på, tänkte hon trotsigt och tog fram läppstiftet och bättrade på de redan röda läpparna. Själv var han ju 54 år och ingen ungdom. Birgitta dröjde sig kvar vid hallspegeln, obeslutsam, vilket inte var likt hennes vanliga jäktade ”jag”. Vad är det med mig?
Ibland var Tom bara så, ja, hon visste inte hur hon skulle sätta ord på det, men – oåtkomlig - Ja, det var ett bra ord för Tom, tänkte hon. Oåtkomlig. Hon kunde egentligen inte förstå att han var så populär som psykolog, visserligen han såg förvisso bra ut, med de gråa tinningarnas charm och ett fint leende och reslig var han med sina en och nittio. Men, ändå, han var så tyst och konstig numera, så märkligt lugn och formell, även emot henne. Birgitta gav honom en lång blick genom spegeln. Han stod fortfarande och bläddrade bland brev och reklam och såg frånvarande ut och hade samtidigt det där spända draget över munnen. Birgitta var märkbart oroad.
Brevet!

Hon kom plötsligt att tänka på kvällen innan. Hon suckade inom sig och lade ner det knallröda läppstiftet i den lilla sminkväskan. Rättade snabbt till ögonbrynen med lätt fuktat pekfingret. Kvällen igår hade kanske inte varit så lyckad. Sedan något år hade han haft svårt att riktigt få till det. De hade vid ett flertal gånger fått avbryta sina intima stunder för att han hade problem med potensen. Det gick inte helt enkelt. Igår hade de gjort ett försök, ett misslyckat sådant. Det måste väl ändå betyda att åldern börjat ta ut sin rätt även på honom, tänkte hon. Hon var kär i honom, ja hon älskade honom verkligen. Nu när de äntligen var gifta borde det inte behöva vara så här. Hon skulle tala med honom när hon kom hem. Fråga rakt ut vad det var. Något var helt klart på tok.

Men visst kunde hon sakna intimiteten med honom och hon blev illa till mods att det kändes så här. Hon tittade på honom igen och med ens blev känslan ännu större.
Oj vad hon kunde sakna tiden då de hade träffats, Tom och hon. Det var väl för en 8-9 år sedan nu.


De hade båda engagerat sig både socialpolitiskt och humanitärt med konflikthantering världen över. Utsända genom olika hjälporganisationer hade de hamnat i krigszoner, upplevt kaos och människor i nöd. Vilken misär och fattigdom fanns det inte?
Men gud, vilken tid det hade varit. Hon mindes det som igår. Det hade varit en spännande tid som hon idag kunde sakna, precis som hon saknade Tom så som han varit då.

De hade jobbat så bra tillsammans. Det var många som hade sagt det. "Ni är som ler och långhalm ni...". Hon log. De hade kommit varandra närmare och närmare ju längre tid de tillbringat tillsammans. Till slut hade det hettat till, även om det hade tagit ganska lång tid för Tom att fatta hur mycket hon känt för honom. Här hemma i Sverige bodde i var sin lägenhet och det hade skapat viss oro för henne. Hon ville vara nära honom, hela tiden. Hon ville ha full kontroll, hon ville hålla hårt i honom. Därför hade hon propsat på att de skulle gifta sig, vilket de också så småningom hade gjort.

Hon fick upp handtaget på weekend bagen med ett ryck och öppnade ytterdörren. Hon stannade tvärt till och kom att tänka på ”brevet.”
-”Det anonyma brevet!” -Det hade legat där bland all annan post i brevlådan när hon kommit hem lite tidigare idag. Förvånat hade hon tagit upp det och börjat läsa. Det hade bara varit några rader, skrivna på en vanlig skrivmaskin på knagglig svenska. Någon som hade sett något, och visste något som hon borde veta om.
Vad det nu kunde vara? Det stod inte vad det var, men det fanns ett telefonnummer hon kunde ringa. Hon skulle titta på det igen, senare. Sen skulle hon slänga det. Och glömma!
Det var säkert någon psykiskt sjuk människa och inget att bry sig om. Tänkte hon. Hon visste att Tom haft några patienter med riktigt knepiga diagnoser, det hade han tydligt proklamerat för henne. Att patienter kunde bli kära i sin psykolog var ju ett klassiskt förekommande fenomen. Fast känslan i magen gick inte bort. Vad visste hon - egentligen?


När Birgitta äntligen åkt infann sig ett lugn och en fridfull tystnad. Tom tog ett djupt andetag och drog en hand genom håret sträckte på sig och gäspade högt. Han slängde sig ner i skinnsoffan i vardagsrummet. Visst tyckte han om Birgitta, det hade han alltid gjort. Hon var hans bästa vän. Men ett yrväder var hon och hon pratade och skrattade alldeles för mycket. Hennes konstant översvallande leende samt översociala beteende var helt i kontrast med hans eget lugna sätt. Det kunde vara tröttande i längden.
Men han trivdes bra ihop med henne på något konstigt sätt och nu hade de varit gifta i drygt två år. Både han och Birgitta hade tidigare varit gifta på var sitt håll och hade vuxna barn. Hon hade en son och han hade två söner och en dotter, från två olika äktenskap.
De första åren under deras förhållande hade de levt på skilda håll i var sin lägenhet på olika delar av stan. Det hade varit helt perfekt, hade han tyckt. Det hade varit många resor då de delat både säng och arbete men att komma hem till den egna lilla lyan emellan åt hade känts oerhört bra.
Där hade han lugnet och friheten att göra lite som han ville.
Sen de hade slutat sina uppdrag utomlands och var i Sverige för gott hade hon plötsligt och helt oförberett, i alla fall för honom, börjat prata om att de skulle gifta sig och köpa hus tillsammans.
Efter allt som hon hjälpt honom med och gjort för honom hade han inte haft mage att säga annat än ”ja”.



Efteråt giftermålet, som hade varit en trevligt dag - hade de åkt till Florida på semester. Redan då hade han känt av stressen av att inte få ha sin frihet i fred som han haft innan.
De hade åkt hem redan efter en vecka fast de egentligen hade bokat resan för två.
Han hade skyllt på jobbet. Någonting hade dykt upp som han inte kunnat säga ifrån.
På sätt och vis hade det varit precis så. För han hade just fått ihop det med Magdalena, bara en kort tid innan de hade åkt iväg. Till Magdalena hade han varit tvungen att ljuga och säga att han åkt till Florida i affärer, och hon hade trott på honom.
Han hade köpt ett tjusigt guldhalsband till henne och hon hade blivit glad.
Efter den gången hade det blivit lättare och lättare att komma med lögner.

Han skakade på huvudet. Gud i himlen, hur hade han hamnat i den här situationen egentligen? Han ville inte alls ha det så här. Men på något besynnerligt sätt hade han fått ihop trådarna i ändå.
När barnen kom på besök var radhuset de köpt precis lagom stort, och eftersom de känt varandra länge och väl redan innan, hade det fungerat bra. I stort sett. De hade många gemensamma vänner över hela världen och Birgitta älskade att ha bjudningar av alla de slag. Alla var väldigt glada för deras skull.
I gästrummen, det var två till antalet, fanns för det mesta någon tillfälligt inackorderad. Var det inte ett utav barnen så var det långväga gäster från utlandet. Det var folk i huset för jämnan
Tom suckade!
Men den här helgen var ett undantag, huset stod tomt och han skulle vara med Magdalena hela helgen.

Tom hade fått en lista med göromål av Birgitta. Som vanligt, tänkte han surt. Så att han skulle ha något att göra medan hon vara borta var väl hennes tanke. Det var buskar som skulle sättas i jorden, mat som skulle handlas, för det skulle komma utlandsgäster i veckan, och nya persienner till sovrummet som skulle sättas upp.
Han tog på sig stövlar och trädgårdshandskar och hämtade spaden i förrådet och gick ut. Lika bra att sätta igång så det blir gjort. Sen lär det väl inte bli tid över tänkte han och log illmarigt.
Medan han grävde i jorden gick tankarna till Magdalena, den totala motsatsen till Birgitta. Hon var så lugn, och sensuell. Hon hade ett skimmer av mystik över sig i sitt svarta långa hår och de lite sneda mörka ögonen. Han fann inga ord. Åtrån till henne var så stark att han kunde förnimma hennes hud under sina känsliga fingrar redan nu. Att älska med henne var hett och passionerat precis som han alltid längtat efter.

Det fungerade sämre med Birgitta. Eller det fungerade inte alls. På senare tid hade han fått dra till med att han började bli gammal. Han visste inte varför det var svårt att få till det med Birgitta. Men senast i går kväll hade det varit en sån där misslyckad omgång. Han trodde att det kunde bero på hennes förväntningar på honom. Ju mer hon ville desto mindre kände han för det. Så var det. Iband hade han försökt tänka på Magdalena under dessa deras så kallade kärleksakter, men det blev heller aldrig helt lyckat. Egentligen så skämdes lite för det när han tänkte på det. Han kliade sig förstrött på näsan. Ibland frågade han sig om han kunde vara helt normal.
Buskarna var på plats och Tom pustade ut en lång stund. – Äntligen, usch vad jobbigt det här var då, tänkte han högt och satte sig med hjärtat i halsgropen i en av trädgårdsstolarna. Han torkade svetten ur pannan med ena handsken.


- Jäkla buskar! Sa han uttrycksfullt. Sedan kastade han handskarna med en duns på gräsmattan. Det gjorde ont i armen nu igen och hjärtklappningarna han känt ett tag nu ville inte riktigt ge med sig. Han satt och andades lugnt en stund, sen tog han fram mobilen ur bröstfickan och slog en signal till Magdalena. Solen kom plötsligt precis fram bakom molnen och förgyllde hela tillvaron. Han blundade och vände ansiktet upp mot solens strålar.
Hon svarade inte, men han talade in ett kort meddelande på hennes telefonsvarare. ”Hej, lilla gumman det är bara jag... jag älskar dig, och saknar dig och jag lääängtar efter din sköna kropp. Mmmm! Mums. Hämtar dig vi åtta. Puss, puss!”

Efteråt hade han känt sig lite dum. Fånig! Varför hade han sagt så? Han kände sig nästan skamset. Varför blev han alltid så fånig tillsammans med Magda? Det var som hon lockade fram det allra mjukaste och vekaste i honom, eller var det kanske en sida i honom som ville få finnas? En sida som han egentligen stängt dörren till.
Mot Birgitta var han som en helt annan person. En trygg och lugn man som aldrig visade särskilt starka känslor annat än vid en och annan hockeymatch med kompisarna.
Och han var mer lyssnade än talande, en perfekt psykolog med andra ord. Pratandet, ja det stod Birgitta så bra för ändå.
Solen hade åter försvunnit bakom molnen och en kylig vind svepte över honom.
Tom reste sig och gick in.

Hans första möte med Magdalena hade varit på hans mottagning, just i början när han öppnat upp sin praktik. Hon hade varit en av hans första patienter, och under en kort period hade hon behövt stöd efter en uppslitande skilsmässa. De hade varit en vårdnadstvist mellan henne och hennes före detta make angående sonen Oliver.
Men han mindes deras första möte där på mottagningen, hon hade legat i den då nyinköpta ljusgröna divanen, och hon hade varit helt bedårande i sin nedstämdhet. Han hade velat rusa fram och hållit om henne redan då.
Han hade fått anstränga sig för att faktiskt lyssna på vad hon hade att säga. Komma med kloka och sansade frågor och vara professionell och yrkeskunnig. Hon hade uppenbarligen tyckt att han var så pass bra att hon hade gått hos honom under några månaders tid. Efter det hade de träffats av ren tillfällighet på stan. Eller, tänkte han, i ärlighetens namn hade han hållit till på de platser som han visste att hon brukade vara på.
Han hade haft heta erotiska drömmar om henne under deras möten vilket han insåg inte hade varit allt för professionellt. Men han hade varit helt besatt av hennes skönhet.
Efter en tids uppvaktande från hans sida hade de till sist inlett ett passionerat förhållande. Då hade han bott på Ringvägen, det hade varit ungefär strax innan han och Birgitta hade gift sig. Då, ja det hade varit en konstig tid. Rörigt. Många bollar i luften så att säga, men ändå lycklig på något vis, och han saknade allt oftare den lilla ettan med kokvrå som han hade haft.

Nu mera var dom alltid hemma hos henne. Han hade ljugit om än det ena och än det andra. Han hade känt sig tvungen, ursäktade han sig med. Han visste inte hur mycket utav allt som Magda egentligen hade trott på. Hon verkade inte bry sig. Antagligen var det enklare för henne också att de alltid var hemma hos henne.
Han ville inte förlora henne, hon var glöden i hans liv. Han älskade ju henne. Ja, det gjorde han verkligen. Mycket. Han behövde henne i alla fall! Bara att sitta och titta på henne när hon skulpterade var som meditation. Han tänkte på hennes nariga händer men ändå de vackraste händerna i världen. Hennes bruna ögon och långa svarta hår gjorde honom knäsvag. Brösten som var fylliga och välformade och passade precis in i hans händer. Blicken och leendet som hon gav honom när de inte setts på ett tag, ja, det var oförglömliga stunder. Det gick en rysning av välbehag längs ryggraden på honom. Ja i hela kroppen.

Problemet, som han sagt till henne många gånger nu, var den stora åldersskillnaden mellan dem. Nitton år, var det. Detta avgjorde att han inte ville att deras relation skulle uppdagas och vara offentlig. Inte just nu, han ville ha mer tid på sig. Dessutom hade han ju två äktenskap och tre barn bakom sig och ville inte börja om igen.

Han berättade innerligt och känslofullt att han till och med hade lovat sin älskade dotter Sandra att aldrig gifta om sig igen. Och det var visserligen en sanning i sig... men han hade ändå gift sig med Birgitta, dock med Sandras tillåtelse. De två gillade varandra. Men det var ju en av hemligheterna som Magda inte visste något om. Men han talade ofta om sina barn, även om han fick ändra en hel del och dra bort och lägga till. Det kunde bli riktigt rörigt.

Hon visste egentligen ingenting om hans riktiga liv. Men han kände ingen direkt skuld för det. Dubbellivet hade blivit ett sätt att leva, och det medförde onekligen en viss spänning.
Han kunde faktiskt känna sig riktigt stolt och exalterad över sin förmåga att ”få ihop” alla trådar så obemärkt. Men ibland tog det ändå musten ur honom. Som det gjort idag.
Känslan av att han bedrog dem båda två kom över honom där han satt i soffan och han frågade sig om man verkligen kan älska någon som man ständigt bedrar?
Han skakade på huvudet, i över två år hade han ändå levt så här.
Tom försökte intala sig att allt var bra.

Magdalena levde ett fulltecknat konstnärsliv som skulptris och keramiker och hade sin ateljé strax utanför stan. Samtidigt var hon singelmamma till Oliver. Arbetet var oftast tungt och krävande på många sätt, det visst han. Ofta kom han som hastigast och hälsade på i hennes ateljé, och det hade blivit många små korta men heta kärleksstunder i den dammiga lokalen.
Men, så kom de här helgerna, när Birgitta var borta och Magdalena var barnledig. Då de kunde ha mer tid för varandra och äta gott, gå på bio och sova tillsammans. Hos henne naturligtvis.
Klockan närmade sig åtta. Han ringde igen till Magdalena, men fick inget svar. Den här gången avbröt han samtalet direkt och åkte iväg. Hon stod redan utanför ateljén och väntade på honom när han kom. Hon var vacker som vanligt i jeans och en svart skinnjacka. Runt halsen hade hon en färgglad schal. Högklackade stövlar, dagen till ära kanske?

Magdalena hoppade in i bilen. ”Hej gumman”, sa Tom och kysste henne på kinden. Magda var ovanligt reserverad och besvarade inte kyssen. Kanske var hon trött efter en krävande dag i ateljén, tänkte han. De parkerade bilen och gick in på en Kinarestaurang på Götgatan och satte sig tillrätta i ett avskilt bås längst ner i lokalen.
Tom tog hennes hand. ”Är du trött Magdalena?” Hon drog till sig sin hand och sa att det var hon kanske. De fick in sina rätter och åt en stund under tystnad. Tom tänkte att hon vill nog inte prata så mycket i kväll. Det kanske hade gått fel med någon pjäs eller byst, eller vad det nu hette i ateljén. Eller hade kanske Olivers pappa hört av sig. Då brukade hon bli lite konstig och tyst. Han log och vred huvudet lite snett och sa ömt till henne; - ”stackars lilla vän… du verkar ju vara helt slut”. Hon mötte hans blick men log inte tillbaka. Tom satt så gärna tyst, bara han fick vara tillsammans med henne. Vad vacker hon är i skenet av ljuslyktan, tänkte han kärleksfullt.
Plötsligt lade Magdalena besticken långsamt åt sidan och lyfte sedan blicken och stirrade stint på honom. ”Tom, jag har något att säga dig!” Förvånad över det skarpa tonfallet stannade han upp mitt i tuggandet. Ögonbrynen åkte långt upp i pannan. Han såg på henne att det måste vara något allvarligt, för hennes ögon blixtrade och var alldeles svarta.
”Magdalena, vad är det?” Tom riktigt spottade fram orden med mat i munnen i ren bestörtning. Han kände inte igen henne. Varför blänger hon sådär? Han blev rädd!
Hjärtat slog en volt.
När hon började tala, var det som om orden kom från en helt annan människa:
Hon betonade varje stavelse med en väsande stämma och blixtrande ögon: Din, d j ä v l a förbannade skitstövel” Jag hatar dig Tom!
Tom höll på att sätta de steka räkorna i halsen, och hostade till. ”Va?” Han stirrade helt oförstående på henne. Magdalena fortsatte i samma ton: ”Precis innan du hade talat in ditt fåniga meddelande på min telefonsvarare..,” hon gjorde här en liten paus, men fortsatte sedan än mer intensivt, ”så hade jag pratat med din jävla ”FRU!” . Magdalenas ögon glödde. ”FAN, Tom, din lögnare, hur har jag bara kunnat lita på dig? Jag som alltid, alltid, har trott på dig. Jag hade sett fram emot den här helgen. Lämnat bort Oliver, som krånglade som aldrig förr. Bråkat med hans jäkla farsa. Offrat tid och kraft. För dig? En förljugen och helt jävla sjuk gubbjävel.
Magdalena fortsatte därefter i en mer sorgsen ton. ”Och, förresten hade jag planerat att berätta en annan sak för dig ikväll Tom” - ”Gud i himlen vad är du för en sjuk person egentligen?”
Hon tog tag i sin väska och reste sig från bordet. Tom försökte hindra henne och sa ynkligt: ”Magdalena, jag vet inte hur…”, ”kan du förlåta mig?” Orden kom stötvis nu. Han kände sig konstig. Illamående. Yr! Chockad! Han tog om sin arm. Det gjorde riktigt ont nu.
Magdalenas ord och hennes föraktfulla hårda ton hade borrat sig in som en pil in i hjärtat.
Han hade inte varit beredd på det här. Hur skulle han kunnat ha varit det?
”Och Birgitta”, tänkte han förskräckt. ”Hur har hon fått veta? Gud hjälpe mig!
Han tog tag i henne när hon rusade förbi honom. ” Förlåt mig Magda, vänta,...vad, vad var det du skulle.... säga ? Vänta, VÄNTA!

Magdalena stannade tvärt till och fräste emot honom. - Jag väntar barn Tom! ”Ditt barn”!
- Det var förstås inte planerat, men jag trodde att du skulle bli glad som jag blev.
”Din, din…djävul!” Magdalena skakade av raseri, och fortsatte sedan i en snyftning,
”Åh jag, mitt dumma nöt, trodde att vi äntligen skulle bli ett par - på riktigt. Men så … är du gift, och har en fru någonstans …och jag…jag var bara en liten j ä v l a älskarinna åt dig. ”Hela tiden!” Hon skakade på huvudet och såg rakt på honom.
- Tom, jag hatar dig! Sedan rusade hon ut ur restaurangen.

”Magda, stanna, älsk, … - ade Mag - da!” Tom stönade fram orden. – Aj, Tom tog sig för bröstet. Smärtan som kom förlamade honom helt. Han skulle ha sprungit efter henne om han hade kunnat. Men det här, det kändes som en kniv rakt in i hjärtat. Tom grimaserade illa och riktigt vinglade till där han satt och svetten började sipprade fram i pannan. Han böjde sig stönande fram över bordet. Han försökte att vara lugn!
Andas in, andas uuut…! Phuu…! Halvtomma skålar av sötsur sås och soja välte omkull över den vit och rödrandiga duken. Men han märkte inget utav det. – Jag måste vara lugn nu, tänkte han. Men detta, det kunde inte vara sant. Magdalena - ”med barn”? Vilken mardröm... GUD vilken Jävla mardröm detta var.
Och Birgitta, hur hade hon fått reda på allt det här? Hon kommer att mörda mig nu, tänkte han. Hon kommer att förstöra…mitt liv, min… .”aj” - Det högg till -…..”praktik”….”pust”…. kasta …ut mig”, tänkte han. ”aj”…”AJ”….! Allt började snurra….Andas in, andas UT…! Tom skärp dig, tänkte han.
Håller jag på och dö? Tanken smärtade och en känsla av panik infann sig. Han kände att allt gick runt som på ett rulettbord och han drogs inåt in i en lång mörk tunnel och han kunde inte hejda det. Han ropade och han skrek men utan att höras...!”HJÄLP!” Hjälp mig…!

Först blir det bara mörkt runt omkring honom och han famlar runt helt okontrollerat.
Men så alldeles plötsligt blir allt ljus igen - ett bländande starkt ljussken.
Han står med ens på tågstationen i Södertälje och han är åtta år. Han kisar mot solen och trycker ner sin blåa keps lite längre ner i pannan. Han känner mycket väl igen sig.
Det ljusgröna stationshuset på andra sidan och biljettluckan, och de rödmålade bommarna är nedfällda.
Han vinkar till sina föräldrar som står lite längre bort på andra sidan perrongen. De ler och vinkar glatt och mamma håller i en barnvagn. Han är inte glad, men inte ledsen heller. Ingenting är han. Han vinkar ändå tillbaka mot dem.
Han ska bli bortskickad - igen, för den stora bruna resväskan står bredvid honom. Bortskickad, ja det blir han varje lov, för dom vill vara för sig själva. Särskilt nu sedan tvillingarna kommit.
”Slippa snorungen som hänger sin mamma i kjolarna jämt och ständigt,” som hans pappa brukar säga, med ett leende. Leendet, som mest liknar en ful grimas, tycker Tom.

Sedan mamma hade fått tvillingarna Håkan och Helen för ett halvår sen fick han fara iväg allt oftare, ibland även på helgerna. Oftast åker han till mormor och morfar som har en tvåa på östermalm i Stockholm. Men ibland åker han till moster Sonja i Hallstavik eller till tant Elsa i Järna, där bor han ibland i flera veckor och får åka buss in till skolan som ligger i Södertälje. På somrarna är han för det mesta på barnens ö i Stockholms skärgård. Det är helt ok att vara där och han har flera kamrater som precis som han återkommer varje år. Men helst vill han bara stanna hemma.

Mamma hade ju honom redan innan hon träffat ”pappa”. Men han vet inte om någon annan pappa än den här. Men han förstår att det måste ha funnits någon annan för länge sen. Någon som egentligen är hans pappa. Han undrar ibland vem det är och hur han ser ut.
Han är ju inte Karls egen son. Kanske måste han straffas för det?
Kanske är det därför han måste resa bort så ofta? För att pappa inte tycker tillräckligt mycket om honom? Inte lika mycket som tvillingarna i alla fall, det vet han. För dom är ju hans egna barn.
Tom hör att tåget kommer nu. Det dånar och dunkar rykande in på stationen som ett svart kollosalt monster. Han vänder sig om, lyfter den tunga väskan och väntar in.
Han är beredd.

Tom försvinner bort i sitt kaotiska inre mörker, allt mer.
Han ska återigen på en resa, det vet han. Det känns i hela kroppen, för lika rädd, ensam och lika övergiven som han alltid hade känt sig då när de lämnat bort honom känner han sig nu också.

Han är åter tillbaka på perrongen och ska just kliva upp på tåget, och vänder sig hastigt om och vinkar sorgset till sina föräldrar, en sista gång.
- Nu behöver ni aldrig mer skicka bort mig, tänker han.
Pojken med kortbyxorna och den blå kepsen skulle aldrig mer komma tillbaka. Den här resan skulle vara för alltid.

I sitt innersta ropar han ynkligt – ”Jag vill inte resa bort.”. ”Jag ville det inte då, - och inte nu heller - jag vill få stanna. Hjälp mig, någon!




Han hade bestämt sig där på perrongen som åttaåring, just då när han klev upp på tåget, att han aldrig skulle älska någon. Då när han såg dem stå där och le och vinka kände han sig ”oönskad” och sviken. De älskar mig inte, konstaterar han.
Tom tänker inte älska dem heller. Inte älska sin mamma, eller sina nya syskon. Och han tänker aldrig, aldrig älska någon annan heller- någonsin!

Genom åren hade han ändå gjort sina tappra försökt. Många kvinnor passerade revy. Det var Karin, hon hade varit 17 och han bara 14 år. De hade hamnat med varandra i höstacken en sommardag. Han hade mist sin oskuld där med henne redan som fjortonåring. Som tjugotvåårig ung student hade han mött Elisabeth, hon som också blev hans första fru och som gett honom två söner, Lukas och Isak.
Bilder på pojkarna som små flimrade snabbt förbi. Sedan var det Ingela som han gift sig med efter några år och fått lilla Sandra tillsammans med. Dimmiga och diffusa bilder dök upp framför honom och avlägset hörde han Sandra säga ”dadda” med sin ljusa babyröst. Sen skrattade hon till och visade en liten vit tand i underkäken. Hennes små armar sträcktes emot honom och han såg sina egna händer lyfta upp henne som det vore ur en film.

Det snurrade runt i huvudet på honom och bilder från förr flimrade förbi allt snabbare, det gick bara runt, runt. Inåt! Han kunde inte stoppa det längre.
Till sist såg han Magdalenas svarta ögon blixtra förbi och sedan Birgittas breda leende och frågande röst: ”Tom?” Och så blev allt bara mörkt.
Han hade inte ont längre.

Några minuter senare hade kyparen funnit Tom liggande över bordet i en märklig ställning och med stirrande blick. Duken var halvt neddragen i hans knä och där rann både sojan och den sötsura såsen ned på golvet i en smetig röra.
Ambulansen hade kommit strax efteråt, fast det hade varit för sent. Tom hade varit död redan då när den chockerade kinesiske kyparen hade funnit honom.

Toms sista tanke hade varit:
- Jag hann i alla fall plantera dom jäkla buskarna.




SLUT

Mia Marcus



Skriven av: Mia Marcus

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren