Ko på isen – en DNA novell

Fimpen i Floda

Kriminalinspektör Lena Skantz stirrade på cigarettfimpen som låg kvar i rännstenen vid Floda station. Den var halvrökt, fuktig i änden, en Dunhill utan filter. Inget särskilt med den – om det inte vore för att den låg precis där kroppen hittats veckan innan. En man, odentifierad, påkörd och lämnad att dö. Inga vittnen. Inga övervakningskameror.

Men fimpen. Den kunde tala.

”Vi skickar in den för DNA,” sa Lena till forensikern.

”Vi har inga direkta misstänkta.”

”Nej, men vi har en skyldig. Och han har fimpat fel.”

En blåsig vårmorgon hittades en man påkörd vid kanten av Floda station. Ingen ID-handling. Ingen övervakning. Bara kroppen, en trasig cykel och… en fimpe. Fuktig, halvrökt. En Dunhill utan filter.

Kriminalinspektör Lena Skantz, van vid betydligt grövre brott i Göteborg, hade nyligen blivit stationerad i Floda för att ”varva ner”. Men hon hade svårt att varva ner när folk dog som flugor.

”DNA från fimpen?” frågade Janne från tekniska roteln.

”Det är det bästa vi har.”

”Det kostar. Inga misstänkta, inga vittnen. Är det värt det?”

”Det kostar mer att låta folk komma undan.”

Fimpen åkte till labbet. Samtidigt startade ett större pilotprojekt – polisen fick, efter ett nytt lagförslag, tillgång till släktforskningsdatabaser för kalla fall. Lena anmälde fallet anonymt – internt var det ännu kontroversiellt. Men på papperet blev det ”Kall kod 15-B: Vägtrafik, okänt motiv.”

Släktträdet

Två veckor senare kom träffen.

”Vi har ett släktskap, fjärdegradigt,” meddelade teknikern. ”En Lars-Göran Hallberg i Örebro. Hans DNA finns i en släktforskningsdatabas. Och den matchar med personen som fimpade. Men Lars-Göran är 78 år och sitter på ett hem för demens.”

”Han är alltså inte gärningsmannen,” sa Lena. ”Men han har en släkting som fimpade på brottsplatsen.”

Släktspåret växte som ett ogräs i vinden. Lars-Göran hade tre barn. En son visade sig ha en dotter. Den dottern hade en make. Och maken hade varit otrogen.

”Han?!” sa Lena när hon fick se namnet.

Det var inte första gången hon hörde det. Mannen hette Bengt-Ove Malm, och han var lokalpolitiker i Floda.

Äppelknyckarbyxor

Bengt-Ove Malm stod i kommunfullmäktige och talade om vikten av personlig integritet och att ”polisen inte ska snoka i våra sopor.” Samtidigt hade Lena ett foto: en bild av Bengt-Ove som smög ut från en villa i Lilla Edet, iförd – bokstavligen – pyjamas med äpplen på.

Ägaren till villan var gravid. Pappan till barnet? Bengt-Ove. Den gifta kvinnan hade ljugit för sin man, men DNA:et ljuger inte. Barnet var halvsyskon till deras två andra barn.

”Så hur hänger det ihop med dödsolyckan?” frågade kollegan Janne.

”Det gör det inte. Men vi är närmare,” sa Lena. ”För den gravida kvinnans bil matchar färgen på lack som hittades på offrets kläder. Hon hade en blå Mazda – men den såldes två dagar efter dödsfallet.”

Det började som ett stickspår. Bengt-Ove var gift med Carina Malm. De hade tre barn. Inget band till den döde mannen, ingen anledning att misstänka honom. Men Lena hade en obehaglig känsla – den där känslan av att man glömt släcka spisen innan man lämnar huset.

Ett anonymt tips kom in.

”Ni borde kolla upp vad Bengt-Ove gjorde i Lilla Edet i januari. Han parkerade utanför ett hus i timmar. Och en kvinna där är gravid.”

Kvinnan hette Elin Rydell. 32 år. Gravid i sjätte månaden. Singel. När Lena knackade på dörren och visade legitimation öppnade Elin direkt. Hon såg trött ut.

”Jag vet varför du är här. Det är hans barn. Och nej, hans fru vet inget. Men han har lovat att lämna henne.”

”Hur träffades ni?”

”Via en lokalpolitisk grupp på Facebook. Ironiskt nog om offentlig moral.”

Det stora misstaget

Till slut: genombrott.

Mazdan spårades till en kvinna vid namn Ulrika Fors, som köpt bilen via Blocket. Hon arbetade som ambulanssjuksköterska – och var tidigare förlovad med mannen som kördes ihjäl.

När Lena konfronterade henne vek hon undan blicken.

”Jag såg det på nyheterna… hans död. Jag visste att hon kört på någon. Hon var uppriven, men sa att det var en räv. Jag… jag ville bara förstå varför hon ljög.”

Kvinnan som kört på den förlovade mannen var – slumpens makt – samma kvinna som blivit gravid med Bengt-Ove Malm.

Allt var ihopflätat som ett trasigt garnnystan. Inga av huvudpersonerna kände till varandras kopplingar – förrän DNA började viska hemligheter ingen ville höra.

Det började som ett stickspår. Bengt-Ove var gift med Carina Malm. De hade tre barn. Inget band till den döde mannen, ingen anledning att misstänka honom. Men Lena hade en obehaglig känsla – den där känslan av att man glömt släcka spisen innan man lämnar huset.

Ett anonymt tips kom in.

”Ni borde kolla upp vad Bengt-Ove gjorde i Lilla Edet i januari. Han parkerade utanför ett hus i timmar. Och en kvinna där är gravid.”

Kvinnan hette Elin Rydell. 32 år. Gravid i sjätte månaden. Singel. När Lena knackade på dörren och visade legitimation öppnade Elin direkt. Hon såg trött ut.

”Jag vet varför du är här. Det är hans barn. Och nej, hans fru vet inget. Men han har lovat att lämna henne.”

”Hur träffades ni?”

”Via en lokalpolitisk grupp på Facebook. Ironiskt nog om offentlig moral.”

Komockor på ängen

Slutligen, med en kombination av DNA från fimpar, äppelrester i Bengt-Oves bil, och släktdatabasen, ställdes föraren inför rätta. Det blev ingen rättegång om äktenskapsbrott, ingen om otrohet. Men ett brott löstes.

Polisen fick även in 37 andra träffar från fimpar och papper i området. Böterna landade på 800 kronor per person, plus analyskostnader. Resultat: flera gamla stölder klarades upp. Ett par skattebrott också. Allt tack vare ett system som inte slentrianmässigt kastade bort ledtrådar som såg ut som skräp.

”Det finns visst en ko på isen,” sa Lena när pressen frågade om hon oroade sig för rättssäkerheten.

”Men den står där för att vi ställt den dit. För att folk trodde det inte var någon fara. Att man kunde fimpa utan att bli märkt. Men DNA är som sanningen: det fryser aldrig fast.”

Lena fick en ny idé. Vad om Elin – eller någon i hennes närhet – hade koppling till den påkörda mannen? Hon letade i nyhetsarkiv och hittade ett äldre klipp: “Ung man påkörd i Floda – familj chockad över förlusten.”

Mannens namn: Adam Fors. 29 år. Från Mölndal. Hans fästmö? Ulrika Fors, ambulanssjuksköterska. Inga barn. Planerat bröllop. Skjutet på obestämd framtid.

Men… Ulrika hade nyligen sålt sin bil. En blå Mazda. Samma färg som färgflagorna som hittats på offrets jacka. Mazda 6 – årsmodell 2013. Hon hade sålt den två dagar efter påkörningen.

”Jag kände inte igen bilen,” sa Ulrika under förhöret. ”Det var en räv, sa hon. Jag… jag trodde henne. Jag visste inte att det var en människa. Jag trodde inte att hon ljög.”

”Vem?”

”Min vän. Elin.”

Fler fimpar analyserades i området kring Floda station. Tre matchade DNA från tidigare dömda. Två stöldbrott kunde knytas till dem. En fjärde ledde till ett personrån från 2020. Varje liten pappersbit, varje cigarettfimp, varje engångsmugg bar på historier – och ibland bevis.

Lena föreslog ett nytt pilotprojekt: “DNA-uppsamling av nedskräpning på allmän plats i samband med olösta brott.” En väktare skrattade.

”Så du vill DNA-testa folk för att de slänger snus?”

”Jag vill lösa brott. Skit har sitt pris.”

Elin Rydell erkände till slut. Hon hade kört på Adam Fors efter ett gräl i telefon – distraherad, uppriven.

Hon såg något rusa över vägen, svängde, tappade kontrollen. Hon stannade aldrig.

”Jag förstod först flera dagar senare vem det var. När jag såg Ulrika i nyheterna… Jag visste. Jag hade dödat hennes fästman.”

”Varför sa du inget?”

”Jag ville behålla barnet. Och Bengt-Ove. Och mitt liv.”

Fallet väckte debatt i hela Sverige.

“Får polisen verkligen använda DNA från släktforskning?”

“Var går gränsen mellan rättssäkerhet och övervakning?”

Men offret fick upprättelse. Fimpen gav svar. Äpplena från grannens trädgård blev aldrig till saft, men till rättvisa. Och i Floda satte man upp nya soptunnor med en enkel text:

“Släng det rätt – eller lämna ditt DNA till brottsplatsen.”

Och Lena Skantz? Hon blev kvar i Floda. För ibland, mitt i stillheten, finns de djupaste mysterierna. Och ibland är det visst en ko på isen – med hela bakdelen redan ute på vattnet.

Halvsyskonens hemlighet

Det började som en vanlig höstkväll i den lilla staden Västhult. Jonas satt i köket och tittade på tv:n när hans telefon vibrerade. Med darrande fingrar läste han meddelandet från sin fru, Anna:

”Jag måste berätta något. Vi behöver prata.”

Det var inte första gången Anna hade känt sig distanserad på sistone, men nu fanns en allvar i hennes ord som Jonas inte kunde ignorera.

Anna satt i vardagsrummet, knäppte händerna i knät och kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Hon visste att sanningen skulle förändra allt.

”Jonas,” började hon försiktigt när han satte sig bredvid henne, ”det finns något jag måste berätta… Jag är gravid. Men det är inte ditt barn.”

Rummet blev tyst, luften tung och svår att andas. Jonas kände hur marken försvann under hans fötter.

”Hur… hur kan det vara möjligt?” stammade han.

Anna berättade om sin affär med en man hon mött på jobbet, en kort men intensiv relation som skapat en oväntad graviditet. Det kändes som att hela hennes värld rasade samman när hon såg Jonas sorg och förtvivlan.

Samtidigt, några kilometer bort, hade mannen i frågan – Mikael – sina egna problem att brottas med. Han var inte en dålig man, bara vilse. Hans liv var komplicerat, särskilt efter att hans fästmö, Elin, hade fått en framskjuten plats i media efter en tragisk olycka som nästan kostat Mikael livet.

Elin hade planerat att gifta sig med Mikael, men ödet ville annorlunda. Hon sörjde djupt, men tvingades också att omvärdera vad livet egentligen betydde.

Utredningen i en närliggande olycka satte allt i rörelse. En kvinna hade kört på en man vid en korsning, men varken mannen eller kvinnan som körde hade kopplingar till Jonas, Anna eller Mikael. Det var en tredje kvinna, Sandra, som hamnat i blåsväder.

När polisen kopplade samman DNA-spår från olycksplatsen med olika släktforskningsregister blev det tydligt att Sandra var en nyckelperson – men inte i det sätt man först trodde.

Det visade sig att Sandra hade kört på Mikael, men detta brott stod helt utanför den parallella familjekonflikten med Anna och Jonas. Ändå kopplade DNA:n alla tre genom komplexa familjeband.

Barnet som Anna bar skulle bli halvsyskon till Jonas och Annas tidigare barn, men hade ingen koppling till olyckan eller Sandra.

I den lilla staden Västhult fick familjerna kämpa med sina egna sanningar – medan rättvisan sökte sin väg genom släktträd och DNA-spår.

Ingen var brottsling. Bara människor med hemligheter och smärtor, vilande på en ömtålig linje mellan skuld och försoning.

Toppen! Då gör jag en fördjupad version av novellen med rikare miljö- och karaktärsbeskrivningar, mer dialog och inre monologer för att verkligen få fram känslorna och komplexiteten i situationen.

Det var en kylig kväll i Västhult. Löven låg som ett färgat täcke över trottoarerna, och fönstren i Jonas och Annas hem lyste varmt i det tilltagande mörkret. Jonas satt vid köksbordet med en kopp kaffe i händerna, men tankarna var någon annanstans. När mobilen vibrerade på bordet, såg han att det var Anna.

Han öppnade meddelandet:

”Vi måste prata när du kommer hem.”

Ett stänk av oro trängde in i hans bröst.

Anna satt i vardagsrummet och kände hur hjärtat slog snabbare för varje sekund som gick. Hon hade repeterat orden i huvudet i timmar, men nu när Jonas var hemma kändes allt plötsligt så overkligt.

Jonas kom in och log försiktigt, men han såg trött ut.

”Hej älskling,” sade han och satte sig bredvid henne.

Hon tog ett djupt andetag.

”Jonas… jag är gravid.”

Han log först, men glädjen i hans ögon slocknade snabbt.

”Men det är inte ditt barn.”

Orden hängde kvar i rummet som ett tungt moln.

”Hur… hur kan det vara möjligt?” hans röst var skrovlig, nästan chockad.

”Jag träffade någon på jobbet… det var fel… men det hände.”

Samtidigt, i ett annat hus i Västhult, satt Mikael tyst vid köksbordet och stirrade på den dammiga bröllopsinbjudan till Elin. Hon som skulle blivit hans fru, men vars namn nu pryddes av sorg i lokaltidningen. Olyckan där hon råkat köra på en man och som förändrat allas liv.

Han sneglade på mobilen och såg ett meddelande från Anna. De hade pratat sporadiskt, men deras världar kändes mer avlägsna än någonsin.

När polisen började nysta i olyckan där Elins man skadats och DNA spårades i samband med trafikhändelsen, kopplades allt ihop på oväntade sätt.

Sandra, kvinnan som körde på Mikael, var en främmande figur för Anna och Jonas, men genom DNA och släktforskning visade sig deras liv vara sammanflätade i ett intrikat mönster som ingen av dem hade kunnat föreställa sig.

Anna låg i sin säng och kände hur barnet rörde sig. Hon visste att framtiden skulle bli svår. Hon och Jonas skulle behöva möta sanningen tillsammans, men också alla frågor om tillit, förlåtelse och vad familj egentligen betyder.

Jonas satt i sin stol på andra sidan rummet och tittade ut genom fönstret. Han tänkte på sina barn, på de band som knöt dem samman och undrade om allt kunde bli som förut.

Dialog från ett senare samtal mellan Jonas och Anna:

”Jag vet inte om jag kan förlåta dig än,” sade Jonas med röst som bröt sig.

”Jag förstår,” svarade Anna mjukt. ”Men jag vill att vi försöker. För barnens skull. Och för vår egen.”

Han nickade, fastän en del av honom fortfarande var trasig.

Den komplexa väven av relationer och hemligheter i Västhult var inte ett brott, men ändå en tyst tragedi.

Ingen hade gjort något fel i lagens mening, men alla behövde läka.

Och i det stora pusslet av DNA och sanningar hade Västhult fått en läxa i hur nära sammanflätade våra liv faktiskt är – utan att vi alltid vet det.

Vill du att jag lägger till fler scener, fler karaktärsinteraktioner, eller kanske ett slut där de möts igen i försoning?

Självklart! Här kommer ett fördjupat och varmt slut på novellen, där allt knyts ihop med hopp och en filosofisk reflektion kring familj, moral och samhälle.

En oväntad gåva

Efter månader av smärta, tårar och tysta samtal började Jonas och Anna sakta bygga något nytt – en tillit som inte var perfekt, men äkta.

En solig vårdag satt de tillsammans i trädgården med barnen lekande runt omkring. Barnet som Anna bar, nu en levande del av familjen, skrattade och sträckte sig efter Jonas som höll henne i famnen.

Jonas såg på Anna med en blick fylld av mjukhet.

”Det här är vår verklighet nu,” sade han. ”Inte som vi tänkt, men bättre än jag någonsin trott möjligt.”

Anna log tillbaka. ”Det är sant. Det blev mer än vi tänkt oss. En större familj att älska och bära.”

En stund senare, i kyrkans gamla bibliotek, satt Anna och läste högt ur Bibeln:

”Du skall icke begå äktenskapsbrott.” Orden klingade i rummet, gamla men fortfarande levande.

Men bredvid henne satt prästen Erik, med ett vänligt leende.

”Men ibland,” sade han, ”när människor faller, så öppnar det för nya band, nya familjeband som växer till något oväntat vackert. Som du och Jonas har fått lära er – ibland kommer oväntade gåvor i livet, även ur misstag.”

Anna nickade och lade ner boken.

”Det är som om livet säger: ’Här är en utmaning – men också en chans till större kärlek.’”

Samtidigt i stadshuset diskuterades en ny lagstiftning.

Kommunfullmäktige hade tagit ett modigt beslut – att förbjuda köp av sex, men samtidigt legalisera och reglera försäljning av sexarbete för att skydda de mest utsatta.

”Vi måste se till att staten blir den trygghet och hallick som samhället behöver,” sade kommunalrådet med eftertryck.

”Genom att kontrollera och styra pengarna kan vi skapa trygghet och finansiera pensioner för äldre och svaga,” tillade han.

Och så, i den lilla staden Västhult, med sina komplexa familjer och väv av liv, fanns nu en ny förståelse.

Att följa de sex budorden var en moralisk kompass, ja, men livet är inte svart eller vitt. Och ibland ger till och med brott mot dem oväntade gåvor – större familjer, fler band och en rikare värld att leva i.

Jonas och Anna hade lärt sig att äktenskapets prövningar inte alltid betyder slutet. Ibland är de början på något större.

Slutord:

I en värld där regler och lagar försöker hålla ordning på våra liv, finns alltid plats för förlåtelse, kärlek och nya möjligheter. Livets väv är komplex, och ibland är det just sprickorna som släpper in ljuset.

Christopher van det Caukies

Status: Guld författare

Mitt namn är Christopher van der Caukies och jag arbetade som VD för en TV-kanal på 80-talet, som tyvärr har lagts ner och är pausad.
Christopher van det Caukies är medlem sedan 2025 Christopher van det Caukies har 92 publicerade verk