Publicerat
Kategori: Djur noveller

Ko-poeten

KO-POETEN.

En pojke i sexårsåldern bor på en bondgård. Han har ganska stor frihet att röra sig i naturen och bland gårdens djur. Ingen av de vuxna lägger mycket kraft och möda på att förvissa sig om att han inte gör alltför många och allvarliga bus.
Att vara rädd om naturen och vara snäll och omhändertagande om gårdens alla djur, påpekas inte ofta. Det var så självklart, även för ett barn. Givetvis förekom hårda ord och hårdhänt behandling, då djuren inte uppförde sig som gårdsfolket förväntade sig. Men det var aldrig menat att orsaka lidande och skada.
I stort sett hade djuren på ett litet lantbruk det ganska bra. Regelbunden utfodring och god renhållning under årstiden då vistelse utomhus inte var möjlig.
Vår pojke deltog inte så aktivt i djurskötseln, annat än att ge höns och kycklingar mat några gånger varje dag. Arbetet med hästar och kor skulle skötas av de vuxna. Det var ofta tungt och risken för olyckor bedömdes som stort. Att halka på det hala golvet i ladugården och riskera att ramla i gödselrännan, framkallade ibland hemska mardrömmar hos honom.
Livet gick sin gilla gång utan alltför stor dramatik. Det i särklass största händelsen var nog varje höst, då slakten av hushållsgrisen skulle ske. Då hade kvinnorna sett till att han inte fick vara ute. Han fick inte se på denna hemska verksamhet.
Men det gällde då han var ”liten”. Till hösten skulle han fylla sju år och då skulle han få vara med. Hans uppgift skulle bestå i att vispa det blod från grisen som samlades upp i en hink. Inte så trevligt, men det kompenserades mer än väl av att det skulle bli blodpannkakor till middag och någon dag senare skulle det serveras blodpudding, stekt fläsk och lingonsylt.
Mycket tidigt blev det naturligt att djuren uppgift var att tillhandahålla mat till familjen. Man kunde inte ha så känslomässigt djupa relationer med djuren, då det regelbundet blev sålda eller slaktade. Även om en nyfödd kalv blev hans kelgris i början, så avtog hans intresse då kalven växte upp och blev en del av den övriga boskapen.
De djur som alltid fanns kvar på gården var katterna. Då det föddes kattungar var det en stor händelse. Men kattmamman var inte så villig att dela med sig av ungarna. Då de blivit upptäckta, flyttade mamman det till ett nytt säkrare ställe. Katter på en bondgård är inte så sociala. De kommer till ladugården vid mjölkningen för att få sin del av mjölken, därefter går de sin väg. Då kattungarna har öppnat sina ögon och utforskar världen på egen hand, kan de bli föremål för mycket uppmärksamhet. Men den dagen kommer då det bestäms hur många av dessa ungar som skall få vara kvar och hur många man ska försöka sälja eller bli av med på annat sett. Nu kan det bli konflikter och tårar då så svåra frågor skall avgöras. Till slut tar den vuxna auktoriteten beslutet och så är det lugnt till nästa kull kattungar föds.

Bland gårdens kor var en, som var olik sina medsystrar. I den övervägande bruna enfärgade besättningen fanns en som var vit med stora ljusbruna fläckar. För att riktigt utmärka sig hade hon horn som var deformerade. Ett horn pekade uppåt och ett horn som pekade nedåt. Hon var inget ”mobboffer” trots sitt märkliga utseende. Tvärt om var hon en ledargestalt, snar att ta täten då gräset var grönare hos grannen. Att bryta sig ut genom stängsel var fullt normalt för henne. Kom några besökare till beteshagen kom hon fram för att hälsa och kanske få en näve maskrosor, eller annan delikatess. De hade alltid varit bästa vänner med mycket klapp och smek över den mjuka nosen. Att vilja detta djur något ont, fans inte i den unga pojkens sinne.
Ändå begår han en så ofattbar dumhet, som kommer att påverka honom under resten av livet.
Är denna handling orsak av sinnesförvirring eller endast ett behov att hävda sig. Eller är det samma vilja att förnedra, som mobbare visar.

Med sin smeksammaste röst berättar han vad han tycker om hennes utseende.
-Du är så otroligt ful. Ingen kan väl tycka om dej, då du ser helt vanskapt ut. Ingen i hagen har så fula horn som du och ingen har så fula fläckar i skinnet. Alla måste tycka att du skämmer ut hela flocken.
Under hans monolog kommer kossan som vanligt skuttande för att hälsa. Stoppar huvudet genom stängslet för att komma riktigt nära. Inget gott gräs i handen i dag. Skakar till med huvudet som om hon blev förnärmad av detta orättvisa påstående. Det horn som pekar uppåt träffar ljumsken och rev upp ett ganska stort sår i huden. Inte djupt, men tillräckligt för att det började blöda.
Han uppfattade det som att kon tillrättavisade honom för sina tanklösa ord.

Vägen hem blev lång. Såret smärtade för varje steg, men den värsta smärtan kom från det dåliga samvetet. Hur kunde han vara så tanklös att han förolämpade det djur som var hans vän, som han alltid klappade om, då tillfälle gavs.
Han bestämde där och då att aldrig tala nedsättande om andra, varken djur eller människor. Nu blev den första utmaningen att komma hem utan att visa sin skada. Aldrig skulle han kunna berätta om sin elakhet.

Många konflikter mötte han under skoltiden. Det var vanligt med mobbing och nedsättande omdömen bland eleverna. Då han aldrig deltog i dessa övergrepp utan försökte skydda offret, blev det vanligt att han själv blev utsatt för mobbing.
Trots sin utsatthet var han trogen sitt löfte att aldrig mer förnedra någon. Han hittade snart en ventil, för att uppnå jämnvikt i sitt unga liv. Han började skriva.
Då det blev dags för studieval och framtida sikte på yrkeslivet blev valen ganska enkla. Efter högstadiet blev det studier på naturbruksgymnasium. Att jobba med djur var så självklart att universitetsstudier med sikte på veterinär blev nästa steg.
Eftersom mycket av studierna inriktade sig på att få en så god ekonomisk djurhållning som möjligt, tröttnade han och avslutade studierna i förtid.
Skrivandet följde med under hela ungdomstiden och ibland kunde någon dikt finna nåd hos någon redaktion som publicerade hans alster. Ämnesvalen var naturliga. Allt handlade om nötkreatur. Både poesi och prosa. Han blev även en flitig debattör och deltog i miljödebatten där han pläderade för mer öppna landskap och större mjölkproduktion.
Nu blev jordbruksverket hans arbetsgivare. Ett intressant arbete med många utmaningar. Han kom att jobba med regler och system för stordrift av kött och mjölkboskap. Han hamnade ofta i konflikt med medarbetare och regelverk, då han ansåg att denna typ av djurhållning var oetisk och stressande för djuren. Han kunde inte se att mjölkkor skulle vara människans mjölkmaskiner utan de känslosamma band som både djur och människor behöver. Det blev även mycket diskuterande, som ibland urartade till gräl, då djurtransporter och slaktrutiner behandlades. Han kunde aldrig acceptera att djur behandlades som själlösa produktionsenheter.
Men en så gammalmodig och stelbent organisation kände han att trivseln så småningom avtog och anställningen upphörde.
Nu kom åter skrivandet som en räddning. Han skrev flera romaner och diktsamlingar med nötkreatur i centrum av berättelserna. Han var en vilsen sökande människa och studerade många religioner och filosofier. Samtidigt var han en analytiker, så övertygelsen om den rätt tron infann sig aldrig i honom.
Redan tidigt hade han bestämt sig för att endast äta vegans kost, ett sätt för honom att visa respekt för djuren. En tv-kanal visade ett reportage från Indien. I all hast bestämde han sig för att åka till Indien, då han trodde sig hitta det ultimata livet för kor.
Tanken var att studera hinduismen för att så småningom konvertera till den religion som behandlade kor så väl. Många samtal och mycket nya tankar förmedlade det troende till honom. Hans västerländska kultur försvårade att helt ta till sig deras tro. Svårt att bli övertygad om att gudar och gudinnor lever inuti korna. Kor är en av jordens sju mödrar, därför måste man behandla dem så väl. Kon ger människorna mycket som är livsnödvändigt. Mjölk som ger smör, grädde och yoghurt, torkad spillning är bränsle för matlagning och som isolering av husen, urin används som medicin. Kor föder även fram tjurar som kan bearbeta jorden för dem som har jord där de kan odla. Allt detta gör korna utan att kräva någonting tillbaka. Osjälviskt äter de bara vissa grödor som inte människor kan använda. De blir en exemplarisk förebild för en vegans och vegetarisk livsstil.
Han åker runt i Indier för att lära och uppleva detta enorma land. Heliga städer finns många men en som han besöker är Hardwar i Uttar Pradesh. En överraskande erfarenhet är konflikterna mellan muslimer och hinduer. Om det har att göra med synen på muslimernas köttdiet eller annat, får han aldrig riktigt klart för sig.
Han lever helt i hinduisk tradition. Börjar dagen med en mugg avkok av ris och en ”morgonraga”. Sitarens sjungande ton har en välgörande inverkan på själen, säger hans följeslagare. Han är helt övertygad om att konvertera till hinduismen. Trots tvivlet i mycket av deras föreställningsvärld uppväger synen på kor, alla betänkligheter.
Han går till templet för att få munkarnas synpunkter på hans ändrade trosinriktning. Nej, säger munkarna. Man kan inte konvertera till hinduism, man måste vara född till det, men man kan leva efter deras regler.
Detta blir en stor besvikelse, men han tänker ta till sig det delar som har med livsstil och synen på djur.

Han köper en begagnad motorcykel och åker runt på landsbygden för att lära om seder och bruk och indiers dagliga liv. Han kommer till riktigt fattiga trakter där allt hos befolkningen kretsar kring att skaffa mat för dagen. Allra fattigast var de för dem som inte hade någon jord. För en västerlänning kan det vara svårt att förstå folket, som svalt så hårt, medans korna lunkade kring, tillsynes till freds med livet. Hinduer äter inte kor. I vissa distrikt är det till och med förbjudet att inneha nötkött. Det kan led till fem års fängelsestraff.
Trots sin fattigdom är folk glada och gästfria. Han blir ofta inbjuden till te och får berätta om sin längtan att bli hindu. I byarna är det något drägligare. Där finns en del arbeten som kan inbringa några rupier. Ofta arbetar hela familjer, både barn och vuxna i trånga undermåliga lokaler med kemikalier som är direkt hälsovådliga. Vanliga åkommor är därför hosta och hudutslag. Ingen tycker det är så oroväckande för så har det alltid varit.
Lite bättre har de som jobbar med tegeltillverkning. De får i alla fall andas frisk luft. Men det är ett tungt jobb i en temperatur som kan vara helt mördande varm och fuktig. Även små barn är engagerade i arbetet. Då leran har formats i sina träformar skall leran torka i solen. Det är barnens uppgift att bära fram formarna till den som försiktigt lossar leran från formen och lägger den för torkning.
Hans grannar jobbar i tegelbruket, hela familjen. De är nöjda att ha ett jobb, men är oroliga för sin son. En pojke i sexårsåldern. Han har ont i en fot och haltar kraftigt. Ingenting de har försökt lindrar hans besvär. Det är inte endast plågsamt för pojken utan även ett avbräck i familjens inkomst. De kan inte producera lika mycket nu som då alla var friska. Efter att noterat pojkens skada tar han honom på motorcykeln och far till närmaste läkarstation. Där konstateras att han har ”Medurafot” en elakartad infektion med smärtsamma knölar under foten. Doktorn erbjuder lämplig behandling och efter en tid har sjukdomen läkt ut och pojken kan återgå till jobbet.
Det är nu tid att åka vidare. Ännu ett hinduiskt tempel ska besökas. Resan känns behaglig då fartvinden i någon mån lättar på den höga värmen. Språkproblemen är stora. Ju fattigare områden, ju färre som talar engelska. Han har visserligen lärt sig några enkla glosor så han klarar vardagen hjälpligt. Men det är en glädje då han möter en person med goda kunskaper i engelska. Mycket av den indiska kulturen är så främmande för en västerlänning så det behövs lite vägledning av en infödd.

Han slår sig ner i trakten av New Delhi. Inte i själva staden, där är det för mycket folk och alldeles för osunt att vara en längre tid. Han lyckas att hyra en bostad i ett ganska bedagat litet murat hus, i en större by. Bostaden består av två rum, men med enkla möbler. En säng, ett skåp och bord och några stolar. Det uppfyller väl hans behov. Vatten fanns på gården och el är indraget i huset. Hettan och fukten känns besvärande, så mesta tiden tillbringar han inomhus. Först på kvällen är det möjligt att tänka på mat. Efter huvudgatan finns det en liten servering dit han ofta går för att äta de goda vegetariska rätter som de serverar. Han älskar mango och får ständigt nya upplevelser. Indien har mängder av olika mangofrukter så han tröttnar inte på dem. Att jämföra med de importerade frukter vi kan köpa i Sverige går inte.
Fukten ställer till mycket problem, då allt blir fuktigt och illaluktande. Stor risk för mögel på textiler. Möglet går kanske att tvätta bort men lukten sitter i för alltid. Han försöker att paketera sina tillhörigheter i dubbla plastpåsar, så inget skall bli förstört. En annan plåga som han har svårt att förlika sig med är termiterna och kackerlackorna. De är överallt och nästan omöjligt att hålla borta. Hur noga han än städar så nog dyker de upp. Det blir nödvändigt att hitta någon som har mer vana vid insektsbekämpning än han. En kvinna i närheten som han fick kontakt med genom gemensamma bekanta åtar sig gärna att städa hans hem mot rimlig ersättning.
Genom henne fick han även ett utökat kontaktnät i de Indiska familjerna. Många nya erfarenheter och lärdomar fick han.
Om män och kvinnor skulle vandra hand i hand på gatan, vore det mycket opassande, och förekommer aldrig. Däremot kan män vandra hand i hand eller hålla om varandra. Det ses endast som ett uttryck för omtanke. Icke som ett uttryck för homosexualitet.
Många pinsamma minnen dyker upp från hans umgänge med indierna. Vanligt att han har klampat in hos människor och i affärer utan att ta av sig skorna. Även om det inte betraktades som synd, så var det en ohyfsad handling. Även att överräcka en present eller en vara med vänster hand anses som en förolämpning. Att överhuvud taget använda vänster hand är omöjligt i umgänget med andra människor. Hur vänsterhänta klarar sig är oklart. Hur många regler han brutit mot vet han inte. Ändå känner han sig väl mottagen i det dagliga umgänget med lokalbefolkningen.

Vid tomten bredvid hans bostad skall det byggas ett nytt hus. En ganska förmögen man i trakten, skall investera pengar i ett nybygge. Bostadsbristen är skriande så det är säkra investeringar.
En dag kommer det en familj med två barn, en i sexårsåldern och en kanske åtta år, som börjar bygga en enkel hydda i ett hörn av tomten. Han frågar sin städerska vad det är för folk som vill bo så enkelt. - Det är byggnadsarbetare som skall börja arbeta med det nya huset, säger hon. Varje dag ser han dem med sitt tunga arbete. Hustrun och barnen arbetar lika hårt som mannen i familjen. Inga maskiner eller andra hjälpmedel har de, endast spadar och korgar. Det är förvånande att de inte ens har en skottkärra. Det skulle underlätta, då huset skall byggas av solbränt tegel.
Att göra en intervju med familjen och höra hur deras liv gestaltar sig går inte utan tolk. Städerska blir till hjälp även denna gång.
Mannen är byggnadsarbetare och har ett bra rykte som husbyggare. Han fick detta jobb, eftersom han kan bidra med fler personer till bygget. Officiellt är det han som har anställningen och inga andra. Trots det är det underförstått att hela familjen skall delta i bygget. En ensam byggarbetare har inte samma konkurrensfördelar som en med hel familj.
Hur går det med barnens skolgång då? Svaret blir enkelt. Nu finns det ingen möjlighet att betala allt det som ingår i ett barns skolgång. Men så småningom och om tillgång på arbete fortfarande är gott, så ska man försöka få råd att sätta barnen i skolan. De tycker att det är viktigt med utbildning. Men med krav på skoluniformer, böcker och övrigt skolmaterial, blir kostnaderna för en fattig familj för stora. De försöker spara alla pengar de kan tjäna. Det går ut över deras levnadsstandard. De äter varm mat en gång om dagen. Då kokar de ris som också skall räcka till frukosten dagen därpå. Någon billig grönsak kanske de hittar på den lokala marknaden. Givetvis är en sådan diet inte lämplig till de som har kroppsarbete och behöver näringsrik kost. Det är vanligt med bristsjukdomar bland den fattiga befolkningen.
När bygget är färdigt så flyttar hela familjen i bästa fall till ett nytt bygge. Det flyttar ständigt. De har inget fast boende, utan är som byggbranschens nomader.

Efter ett par år återvänder han så hem till sina föräldrar som fortfarande driver småbruk. Djurhållningen är borta sedan länge. Grönsaksodling har blivit föräldrarnas huvudsakliga inkomstkälla och han deltar gärna i arbetet med odlingarna. Detta passar ju bra för en person med hjärtat i hinduismen.
Han hade planer på att skriva en reseskildring om hans tid i Indien. Det visades sig för svårt, då han inte tyckte sig ha tillräckliga kunskaper om detta mångfacetterade samhälle.
Många debattartiklar och essäer skriver han förutom poesi och prosa när han kommer hem. Han blir en stark röst i miljödebatten och ofta sedd gäst i TVs olika pratprogram.

I hembygden vittnade många om att de sett honom sitta i kohagarna och läsa sina dikter högt.
I folkmun kom han att kallas för ko-poeten. En titel han är mycket stolt över.

En snart åttioårig pensionär. Har ganska nyligen börjat skriva korta påhittade historier. Då jag jobbat som trumslagare har tiden inte räckt till för det litterära. All tid har upptagits av musik.
bo axelzon är medlem sedan 2020 bo axelzon har 2 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Christoffer Andersson

Att skrivandet kan uppbära en våldsdisposition är svårt att tro om skrivandets lugna, solitära natur, men historien visar upp åtskilliga exempel på pennor som genom explosiva språkbruk glöder…

Christoffer Andersson

På andra plats denna veckan: Mångatan