Publicerat
Kategori: Romantik noveller

Koalis

Rytmiskt pendlade havet mot land, en våg sköljde över stranden och nådde mina bara fötter innan den drogs tillbaka till oceanen. Nyfiken följde min blick med de solblekta stenarna som rullade in med vågorna. Det var som vanligt tyst här på ön, varken fågelkvitter eller turister hördes på långt håll. Jag lyfte upp blicken från marken och såg mig fundersamt omkring över stranden och fastnade återigen med blicken. Denna gång på en mörkhårig tjej som promenerade längst strandkanten. Solstrålarna träffade hennes bleka hud och vinden hade fått tag i hennes mörka långa hår som fladdrade vacker i luften. Mitt hjärta började slå snabbare och en varm känsla rusade genom min kropp när jag såg henne. Det var ännu ofattbart att ödet hade väglett våra vägar till varandra. Under mina 35 år på denna jord var hon utan tvekan den vackraste och finaste människan jag hade träffat. I mina ögon var hon en sån tjej som man inte kunde hitta hur mycket man än sökte, men här var hon och hon var bara min. Minnen från första träffen med henne var fortfarande påtagliga att till och med doften kunde tränga sig på, doften från hennes hud som smakade sött på läpparna. Jag minns att jag iakttog henne när hon kom in till restaurangen och hon hade på sig en svart randig långärmad tröja som hon kombinerade med ett par svarta byxor. Hon var annorlunda mot de tjejer jag hade haft tidigare och hon var bättre.

Plötsligt hade ett oskuldsfullt moln glidit fram framför solen och fick temperaturen att sjunka. Jag kände hur kylan kom krypande uppför mina solbrända armar. Insiktsfull drog jag långsamt upp fötterna, som för ett ögonblick sedan hade blivit nedgrävda av vågorna från den korniga sanden och gick mot henne. Halvvägs slog det mig att vi inte har träffats på ett tag. Jag kunde inte undgå att undra vad hon haft för sig när vi har varit ifrån varandra. Fortsatte hon med sin dans, krigade hon genom sin utbildning och blev hon lyckligare. Som en vindpust brukade hon flyga förbi mina tankar i min vardag och påminna mig om vår tid ihop. Minnet från uppbrottet kunde ibland få mig att falla flera kilometer i sorg. Men precis som allt annat blev det lättare med tiden och nu kunde tanken av henne göra mig glad.

Mina andetag var djupa och långsamma när avståndet mellan oss blev mindre och jag kunde mer och mer omfamna hennes energi. Hon vände sig om mot mig och log, som vanligt bildades skrattrynkor runt hennes blåa ögon. Jag undrade om hon någonsin förstod under våran tid ihop att jag var svag för hennes leende och att mina dåliga dagar kunde förgyllas när jag såg hennes skrattrynkor. Förstod hon att jag ibland lät bli och byta våra sängkläder bara för att jag ville gosa ner mig där vi älskat och känna doften av henne när hon var borta. Förstod hon att jag skulle kysst henne längre än vad jag gjorde om jag visste att det var vår sista kyss.

Desto närmare jag kom henne desto mer försvann gestalten av henne. Jag insåg ganska snabbt att det bara var jag som befann mig på stranden. Hon hade aldrig varit här men illusionen lever fortfarande kvar.

Hej hej, skriver för noveller för att det är roligt
EmmaHh12 är medlem sedan 185. EmmaHh12 har 1 publicerade verk

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Anders Berggren

Skrivande livsnjutare. Jakten Efter Verkligheten är efter Förändringen den andra utkomna boken i en tilltänkt serie om fem. Skriver nu Jakten på Sanningen.

Anders Berggren

På andra plats denna veckan: Palachuck