Konfrontationen

Hon har blivit förflyttad igen och finner sig själv sittandes i åklagarens knä. Det är inget gulligt med det. De hånglar eller kelar inte med varandra direkt. Långt därifrån. Han håller ett stadigt grepp om hennes hals. Han klämmer inte åt något men gör det obekvämt för henne. Han pressar, konfronterar och provocerar henne. Hon försöker behålla sitt lugn så gott det går.
Vid ett tidigare möte hade han sammanställt och presenterat ett digert brottsregister över alla hennes begångna brott. Hon hade inte velat lyssna på det. Hon ville inte veta vad som stod där. Varför skulle hon det. Hon visste väl för fan själv vad hon gjort. Hon hade under lång tid lidit av minnesförlust men hade nu återfått de flesta minnena. Hon, Michael och någon mer hade pratat med varandra istället. Hon skapade en mental bubbla runt dem så hon kunde ignorera åklagaren helt. Det kunde verka som om åklagaren inte brydde sig om det. Han tittade på dem emellanåt men sa inget. Det var därför hon nu satt i hans knä med hans hand runt halsen. Nu kunde hon inte ignorera honom. Han tvingar henne lyssna på varje ord han säger. Hon försöker vara honom till lags. Hon instämmer i det han säger. Säger att han har rätt vilket han också har. Hon har inte behövt ta ansvar för något av det som hon har gjort.
Hon hade mer på sitt samvete än vad Lilith hade haft förklarar åklagaren. Lilith straffades med ökenvandring i en evighet. Vad för straff tycker du att du förtjänar undrar åklagaren. Först ville hon inte svara men säger sedan att hon tycker att Lilith inte förtjänade ett så hårt straff. Men nu frågade jag dig vilket straff du förtjänar förtydligar åklagaren. Det kan jag inte svara på. Det kan väl inte vara min sak att bestämma. Det får någon annan göra svarar hon. Åklagaren frågar om hon känner någon ånger. Han tycker inte att hon verkar vara speciellt ångerfull. Hon vill känna sig ångerfull men hon har förträngt så mycket så när minnena kommer tillbaka så känns det som att det hände i ett helt annat liv och inte i hennes nuvarande liv.
Hon har kämpat hela tiden för att behålla sitt lugn men känner att hon håller på att förlora kontrollen. Hon har ödmjukt bett honom att släppa taget om henne men han har inte lyssnat. Frustrationen inom henne växer men hon försöker att inte visa det. Plötsligt släpper han taget om henne. Hon reser på sig. Vid det här laget känner hon ilskan som vuxit sig stark. Hon vill inte vara kvar i rummet. Hon går med bestämda steg mot dörren. Det är stora pardörrar. När hon kommer tillräckligt nära så sparkar hon upp dem. Hon har ingen lust att bemöda sig med att öppna dem för hand. De flyger upp med sådan kraft att de nästan lossnade från gångjärnen. Någon slags skada blev det definitivt på dem. Hon kommer in i ett nytt stort rum med en hel del människor i. Hon struntar i dem. Hon vill bara ut från byggnaden. Hon vet inte vad det är för byggnad. Vilket syfte det har. Hon bryr sig inte. Snart är hon ute. Hon blir stående ett tag där ute men snart gör Michael henne sällskap. Hon undrade vad allt handlade om men frågan blir obesvarad. Michael tar med henne in igen. Hon uppfattade att allt var som vanligt där. Som om inget hade hänt. Hon undrade om det som hände bara hände i hennes eget huvud. Efter ett tag fick hon känslan av att allt delvis var en test för att se hur hon reagerar på stark provokation. Hon blev nog underkänd.
Hur det än låg till med den saken så hade hon iaf lärt sig en läxa. Man ignorerar inte Åklagaren. Det var läxan. Hon undrar hur många fler läxor som hon har kvar att lära sig.

Leila.N

Ni får gärna tycka till om mina berättelser och även komma med förbättringsförslag på: [email protected]
Leila.N är medlem sedan 2024 Leila.N har 8 publicerade verk