Konstnären på Vernissagen

Vad hände? Hur hamnade en man som jag här, omgiven av tavlor och brus av ljud? Redan som liten älskade jag konst. Vid tre års ålder gick jag ensam i konstmuseet, med blöja på och fantiserade mig in i färgernas och formens värld. Medan andra barn lekte, stod jag framför tavlorna och lät mig förloras. Det var den jag var – och det har följt mig hela livet. Vill man verkligen vara som alla andra?

Jag drömde mig in i Van Goghs vinterlandskap, såg varje detalj, stigen täckt av snö. Allt var paradoxalt, spännande och utan rätt eller fel. Det var friheten i konsten som lockade mig – möjligheten att tolka allt som man ville.

Mitt favoritämne i skolan var givet: bild. Min lärare såg min talang och berömde mig gång på gång. Samtidigt blev flera klasskamrater avundsjuka. Så fort jag lämnade salen kände jag mig osäker, som om någon slog undan benen på mig. Jag saknade lukten av akvarell, lysrörens sken, sinnesnärvaron i klassrummet. Men timmarna gick fort – tiden flyger förbi när man har roligt.

Åren gick. Ingenting hände. Var allt bara en dröm? Jag ville detta mer än något annat. Det var det sista jag tänkte på innan jag somnade och det första när jag vaknade. Mina föräldrar ville att jag skulle skaffa vänner och börja med lagsport. Själv ville jag gå min egen väg. Jag var tillräckligt trygg i mig själv för att veta att det var rätt, men ändå brottades jag med tanken på att komma någonstans. Jag ville visa världen vad jag kunde – för dem som tvivlat, för dem som försökt forma mig till något annat.

Ensamheten smög sig på. Det fanns ingen att prata med, ingen att bolla tankar med. Tvivlet smög in långsamt, metodiskt.

En kväll när jag kom hem från skolan, slog jag mig ner vid datorn för att plugga – och såg det. Skärmen lyste till, allt annat stannade. Där låg ansökan. Till konstskolan. Mitt lugn, min självbild, jag själv – allt kändes återfunnet. Det här var min chans. Frågan var bara: var jag beredd att ta den?

Konstskolan var större än jag hade föreställt mig, med ljusa salar och stora baracker. Plötsligt blev all den bekräftelse jag längtat efter verklig. Var det så här det skulle kännas?

Redan under de första veckorna märkte jag konkurrensen. Jag var inte längre bäst – bara en i mängden av idérika, vissonära människor. Samtidigt kände jag något nytt: jag dög. Jag hörde hemma här. Den inre flamma jag sökt så länge började sakta ta form.

Men något började skava. Allt var inte som jag försökt intala mig själv. Under genomgångarna satt jag tyst och lyssnade intensivt. När det blev min tur att tala, nickade lärarna, men inget mer. Kurskamraterna fick skratt, råd, beröm – jag ingenting. Jag sjönk ihop i stolen, knäsvag, utan väg ut.

Kanske räckte jag inte till. Smärtan var konstant. För första gången övervägde jag att ge upp. Färgerna blev mörkare, penseldragen stramare. Glädjen försvann. Ambitionen likaså.

Jag behövde hitta mig själv innan jag kunde förstå världen omkring mig. Jag slutade hoppas – det gjorde mindre ont. Jag satt ensam kvar när alla gått, försökte finna ro bland tvivlen. Innerst inne visste jag att jag var bättre än så, men tankarna och tvivlet sa något annat.

Vid det här laget saknade jag min familj, deras hejarop, råd och kärlek. Jag drömde mig tillbaka, försökte samla kraft. Ta ett steg tillbaka för att sedan ta två framåt. Men något låg kvar och skavde.

Jag tog fram mitt gamla skissblock, som jag inte öppnat på många år. Passionen jag känt som barn låg kvar mellan sidorna. Det var den känslan jag ville hålla fast vid – mjuk, inspirerande, nostalgisk. Jag tog med det påminnande av mina föräldrar, som gett det till mig när jag var tre. Skissblocket var min trygghet, min räddning, mina minnen.

Så fick jag höra talas om vernissagen som skulle hållas i slutet av terminen. Jag hade alltid fascinerats av vernissager, inte minst att själv få stå bakom ett sådant tillfälle. Det var fortfarande långt kvar, men väntan kändes uthärdlig.

Tiden gick fort, trots tuffa stunder. Snart var vernissagen bara dagar bort, och jag längtade. Jag ville ta vara på veckan, stanna upp och ta in allt som nu låg inom räckhåll. Alla i klassen hade parat ihop sig, utom jag. Jag stod ensam – men det skulle inte stoppa mig från att leva min dröm.

Vernissagedagen var lugn och stillsam. Rummen var stora och rymliga, men märkligt tomma. Endast dämpande röster och långsamma fotsteg ekade mot de vita väggarna. Ljuset från taklamporna studsade mot färgade oljor och akvareller, så att varje penseldrag såg ut att vibrera. Doften av trä, papper och färg låg tung i luften – en doft jag känt igen sedan barndomen, en doft som alltid fått mig att känna mig hemma.

Jag stod stilla. Betraktade mina verk. Väntade.

Men ingen stannade.

Skratt hördes längre bort, glas som klirrade, röster fyllda av förväntan – men de nådde aldrig fram till mig. Jag kände mig osynlig, som om jag smält samman med väggarna. Som om min närvaro inte lämnade något avtryck alls.

Vernissagen blev ingen succé.

När jag till slut började packa ihop mina saker, hörde jag en röst bakom mig. Jag vände mig om.

Benjamin Licassyt stod där.

Hans blick var lugn, varm – som om han såg mer än det som just hade hänt. Han frågade hur det gått, och för första gången den dagen svarade jag ärligt. Utan att förminska. Utan att försköna.

Han nickade långsamt.

”Jag har varit där” sa han. ”I den här branschen arbetar man ofta i motvind. Men det är motvinden som formar dig”.

Han såg på mig, länge nog för att orden skulle sjunka in.

”Ge inte upp. En dag kommer du tacka både mig och dig själv för att du höll fast, även när det var som tyngst”.

Allt kändes overkligt. Som om tiden stannade just där.

När jag senare lämnade rummet, kände jag golvet under mina skor – varje steg ett eko av allt jag har gått igenom. Från barndomens museer till denna tysta sal. Ljuset följde mig ut, doften av färg dröjde sig kvar, och skissblocket i min väska kändes tyngre än vanligt – inte av vikt, utan av betydelse.

Jag förstod då att vernissagen aldrig handlat om applåder.

Den handlade om att stanna kvar. Om att våga tro, även när ingen ser. Om att låta passionen bära, även i tystnad.

Det var början på något stort.

Inte för att jag blivit sedd av världen – utan för att jag för första gången fullt ut såg mig själv.

Min yttre resa som konstnär hade redan börjat.

Men nu började också den inre.

Skriven av: Isak Alfredsson