Publicerat
Kategori: Novell

Kontraster

Jonatan hade förberett sig i flera dagar. Han hade memorerat hela jävla talet för att vara så väl förberedd som möjligt. Varje litet ord han skulle säga kunde han utantill, åtminstone när han stod och övade framför sin spegel hemma i tryggheten. För en gångs skull var han självsäker inför ett framträdande.

Hans mamma hade pratat lugnande med honom flera gånger och påpekat att det inte var så otäckt som han föreställde sig. Jonatan hade nickat instämmande då, men innerst inne visste han hur han skulle reagera när han stod där inför alla sökande blickar. Han skulle börja kallsvettas och stamma, som vanligt.

Nu satt han där på en stol framför ett bord i den stora, stora salen. Några stycken hade redan hållit sina tal, och Jonatan kunde riktigt ta på de suckar av lättnad de avnjutit efter avklarad uppgift. Där fanns fortfarande några kvar innan honom. Den tanken lugnade också Jonatan några sekunder men snart fanns nervositeten där igen likt en envis förkylning som inte vill ge upp. Han önskade att han var någon annanstans.

Samtidigt, några tusen kilometer därifrån, sitter Rashid och hans familj i ett traditionellt stenhus i Bagdads innerstad. Han och hans familj hade precis ätit upp det dem emellan fördelade brödet, och druckit upp de sista vattendropparna, för att sedan återgå till sysslorna i hemmet som bestod av drejning och olika textilarbeten.

Rashid hade blivit ganska duktig på att dreja lerkrukor, men hungern, törsten och rädslan tog ut sin rätt på koncentrationen. Han önskade att han och hans familj kunde fly långt därifrån och leva ett lyckligt liv utan ständig hungersnöd. Men det var bara en dröm.

Sedan började det. Flyganfallssirenerna började ljuda i takt med att bomberna började leta sig ner bland de soldränkta, tätbyggda husen. Marken skakade, och människornas plågoskrik började ljuda i de trånga gångarna mellan husen. Rashid kastade sig ner på golvet likt de andra familjemedlemmarna och bad om att bomberna från de Amerikanska stridsplanen inte skulle leta sig just till deras hus.

Det var dags att gå upp på scenen nu. Jonatan började skaka kraftigt och svetten började lacka. En enda tanka fanns i hans huvud:
”Det här är helvetet.”

Rashid låg lugnt kvar på golvet och inväntade slutet på bombregnet, som han gjort så många gånger förr. Han började bli van nu.

Skriven av: Hannes

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?
Annons:
Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Piraya73

En kvinna mitt i livet som lever med psykisk ohälsa. Har så länge jag kan minnas använt skrivandet som min terapi. Varje fredag kommer jag även att publicera mina fredagstankar, där jag bollar mina…

Piraya73

På andra plats denna veckan: Fredrik Trulsson