Köpa vingar för pengarna

Här står jag åter igen och blickar ut ifrån berget och ut över den blanka sjön. Dagen till ära har jag på mig min nya, marinblå klänning som jag fått av farmor i studentpresent och i det mörka håret som jag spenderat halva morgonen på att locka. Det här är tredje året som nästan hela den lilla byn har tagit på sig sina finaste kläder, för att i år igen gå vandringen någon kilometer ut ifrån den lilla byn och upp till berget. Berget som innan har varit den allra vackraste plats men som nu inte alls är sig likt. Idag är sorgens dag.
Det var den där första dagen i den nya skolan som jag såg henne för första gången, en liten tjej med det blonda håret i två flätor och med sin ryggsäck med små söta sparvar på. Hon hade alltid ett brett leende på läpparna. Sedan den dagen höll vi alltid ihop, hennes familj blev som min familj. Sara som hon hette ville alltid andra deras bästa, hon kunde inte göra en fluga förnär. Men folk hade svårt för henne och det var när högstadiet började som allting sakta gick utför.
I början av åttan kom dagen, våran första fest och allting var så nytt och spännande. Vi skrattade och dansade till Petra Marklunds ” händerna upp i luften, vi ska bli fulla livet är meningslöst..” dånande i bakgrunden. Livets bästa kväll. Sara hade som vanligt många av killarnas blickar på sig där hon stod på dansgolvet och svängde på höfterna till den höga musiken, men det var inte bara killarna som kollade. Ett flertal tjejer hade också vänt sina blickar mot Sara, men deras blickar tydde inte på någon beundran eller förtjusning, utan deras blickar osade endast avundsjuka. Tjejerna klarade inte av att någon annan än dom själva fångade killarnas intresse.
När sommarlovet till nian börjat gå mot sitt slut hade Sara blivit tillsammans med en av skolans snyggaste och populäraste killar Arthur, vilket tjejerna i skolan absolut inte kunde hantera. Under den perioden träffades vi mindre och mindre, tills den dagen då det kom fram att Arthur hade varit otrogen. Det var då som ryktena om Sara började spridas, hon hade flera gånger förut fått höra små kommentarer när hon gick igenom den trånga korridoren till klassrum 407, men numera gick det inte en dag utan att hon hörde folk viska ”kolla där är horan” bakom sig i korridoren eller hittade lappar med dödshot i skåpet.
Veckorna som var kvar till skolavslutningen hade minskat, men Saras problem hade skjutit i höjden. Glåporden i korridoren hade blivit till spottloskor och till råga på det hade Saras familj nyligen splittrats, trots det hade Sara alltid ett leende på läpparna. Det var där vi två hade börjat hänga vid berget, det var Saras favoritplats, här kunde hon bara vara och titta ut över sjön. Sara hade alltid älskat höjder. Vi brukade ofta prata om hur hon så gärna hade velat vara en fågel, för där uppifrån kunde hon se allt. Här kunde vi sitta i timmar och blicka ut över den vackra utsikten och glömma våra problem för en stund. Det var då hon sa något som jag i efterhand har klandrat mig själv för, att jag inte förstod. ”Känslan av att kunna falla men ha vingar som bär upp dig precis innan du kraschar i marken är lockande, tänk om man bara hade kunnat köpa vingar.”
Nu står jag här, tre år senare med tändstickan i min darrande hand och rödgråtna ögon och tänder det vita gravljuset jag, som så många andra har tagit med mig. Tankarna som förföljt mig under dessa tre åren snurrar som vanligt i huvudet. Om jag bara hade anat vad som skulle hända, om jag bara hade svarat på hennes telefonsamtal och skitit i plugget just den där kvällen. Men det var ingen som hade anat vad som skulle hända. Ingen alls… Saras breda leende på läpparna dolde demonerna som spökade inom henne. Idag, för tre år sedan kom telefonsamtalet som kom att vända upp och ner på hela min värld, då telefonen ringde och Saras mammas namn dök upp på displayen. Jag hade ingen aning om vad som väntade på andra sidan tråden, vilket så småningom kom att bli ganska självklart. Tänk om man bara hade haft vingar och sluppit krascha ner i avgrunden, så hade en mamma kanske inte förlorat sin enda dotter och jag min allra bästa vän. Men än idag slår tanken mig. Sara har nu fått sina vingar.

Skriven av: Tekla Dahlberg